Det är ett sound som andas en känsla av ölglas på en soldränkt bar i Östersjön mitt på dagen. Ett smutsigt fönster och en oändlig horisont. I låten försöker berättarjaget övertyga sin man om att stanna i Finland. ”Vi har ju till och med en bra president nuförtiden”.
Texten är svåröversatt eftersom Anita Hirvonen sjunger på dialekt för att ge känslan av en person som tycker att Sverige är för fint för henne. Hon ”har ju inte ens språköra” och ”tänk på hur det gick för Yrjös familj”.
Sverige är skrämmande. Man kan göra bort sig och kanske aldrig lära sig språket. Dessutom: hur kul är det att slava på ett fabriksgolv.
Anita Hirvonens låt är ovanlig i sitt kritiska perspektiv på emigrationen till Sverige. Den kom under en tid då den största vågen redan var över. Hirvonen sjöng för finska turister på Kanarieöarna och för sverigefinnar i Sverige. Och hon har rätt i att det inte gick bra för alla. Många finnar som flyttade blev aldrig helt hemmastadda och skämdes för sin finska, vilket deras barn senare vittnat om.
Hirvonens låt är ärlig med saker som de flesta kanske skämdes för att erkänna. Att den gjordes i formen av en hurtig schlager gör den på sätt och vis till en märklig upplevelse. Vad hon tycktes säga är att hela Sverige är en enda stor bluff som man kan genomskåda om man är tillräckligt smart.
Jag tänker alltid på färjorna när jag hör låten, på den Twin Peaks-liknande känsla som finns ombord. Att de rör sig framåt som uråldriga dinosaurier samtidigt som tiden tycks ha stannat ombord. Att de är befolkade av karaktärer – i ordets ursprungliga bemärkelse – och att det över hela stämningen, ändå, vilar en känsla av dekadens och flärd, av ett åttio- och nittiotal då det var lyxigt att skala räkor vid ett buffébord.
Man kan liksom höra ekot av dragspel och discogolv som tystnat. Och ett och annat tax-free-utrop från en annan dimension.
Idag har Östersjötrafiken drabbats hårt av pandemin, av Rysslands krig i Ukraina, höga bränslepris och förändrade konsumtionsvanor. Som en kapten sa till mig i en intervju nyligen: det är lika billigt att ta en fylla i land nuförtiden. Därför har allt flera avgångar mellan Sverige och Finland dragits in, och gamla åttiotalsfärjor pensionerats till rutter i Medelhavet.
Men ändå: färjornas kulturella betydelse är svår att överskatta. Det var på en kryssning till Skellefteå jag skaffade mina första Adidas Gazelle-sneakers på 90-talet. Sådana fanns inte i Finland. Det var via färjan till Stockholm jag första gången reste ut i Europa med tåg. Det var på färjan jag hade mitt första sommarjobb.
Finland är praktiskt taget en ö som sitter fast i Ryssland. Färjorna har varit livsviktiga farkoster ut i världen. För svenskar betyder de antagligen någonting annat: en kontakt till släktingar i Finland, ett lite udda nöje, fylleslag och kitsch.
I Nina Wähäs pjäs M/S Tiamantti konstaterar pjäsens tre systrar att dagens barn har andra krav. I deras barndom var färjan "ett äventyr, ett lotteri”. För dem blir resan ett sorgearbete efter en död mamma, på en plats som inte längre finns.
Innebar färjan alls längre en portal till en annan kulturell verklighet? Ja, det vill jag ändå hävda.
Den kan göra det möjligt för oss att få syn på vilka vi är. Den kan ha en demokratiserande och socialt utjämnande effekt. Som när personalen i pjäsen tröttnar på systrarnas gräl och säger att de beter sig som riktiga svin, tros att de är ”så fina och svenska”. Systrarna grälar om hur svenska dom känner sig, men dricker sig samtidigt tillbaka till sin egen finskpräglade barndom. På färjan kan man dränka sina sorger rakt ner i havet.
Det är självklart att en pjäs om sverigefinsk identitet måste utspela sig i det limbo, detta icke-tillstånd mellan två länder som färjorna representerar. Även om färjan inte längre är vad den en gång varit. I takt med att också finländares levnadsstandard höjts har skillnaderna suddats ut länderna emellan.
Sverige är inte längre en avlägsen dröm på andra sidan havet, ett sagoland som erbjuder arbete och medelklassliv. Vi har ju samma affärer här. En tonåring i dag behöver inte resa till Skellefteå – han eller hon kan beställa sina skor via nätet. Eller ta ett lågprisflyg till London och shoppa.
Däremot kommer han eller hon inte att få uppleva den speciella känslan ombord en färja någon annanstans.
Philip Teir är författare och journalist. Han jobbar som Helsingforskorrespondent för Dagens Nyheter och som konstnärlig ledare för litteraturfestivalen Helsinki Lit. Han är bosatt i Helsingfors.
