M/S Tiamantti

Vad har ni för relation till Finlandsbåten?

Nina Wähä: Båten är för mig en väldigt tydlig brygga mellan mina två identiteter, mellan mitt svenska och mitt finska jag. Den krocken är inte alltid smärtfri men den är alltid fylld med mycket skratt och igenkänning.

Anna Takanen: Finlandsbåten var bron mellan min familjs två länder. Resfebern gick upp när vi gick ombord. På den båten förvandlades pappa från svensk till finländare. Och jag lärde mig lyssna på hemligspråket finska. Jag älskade att åka Finlandsbåten.

Vad har Finlandsbåten för roll i sverigefinnars liv?

NW: Det vet jag inte, men svenskar har ju alltid åkt båten för att supa och festa och handla billig parfym och likör. I Finland har man oftare åkt Sverigebåten (så heter den där!) för att semestra i grannlandet. Kanske har vi i Sverige på senare år blivit mer nyfikna på vårt syskon i öst?

AT: Det som sägs på Finlandsbåten stannar på Finlandsbåten.

Varför är det en bra plats för en pjäs att utspela sig på?

NW: Det är svårt att gömma sig! Både fysiskt och mentalt. Och som Anna sa, det som händer på båten stannar på båten!

AT: För att det är en plats för familjeförvandling, en plats för det andra jaget, det är en plats för drömmar och alla sorters konflikter, som man måste äta frukost i morgonen därpå.

Varför vill ni berätta den här historien?

AT: Oavsett vilka språk vi pratar, oavsett vilka länder vi färdas mellan, om vi är föräldrar eller barn så följer alltid några grundläggande frågor med oss på färden. Är blod tjockare än vatten? Måste man älska sina nära? Hur når man den som inte vill veta av en? Varför minns man alltid så olika i en familj? Vi kommer att göra en humoristisk och svängig uppsättning som bjuder in publiken till en oväntad tur på M/S Tiamantti.

Min blick möter en jämnårig flickas, hon blir blyg och tittar bort men tittar efter en stund tillbaka på mig och ler. Jag ler tillbaka och det är som att vi genom de blickar vi utbyter förstår att vi är likadana hon och jag. Att hennes och mitt liv och alla andra passagerares liv i denna evighetskö av bilar, är ihoptrasslande i ett garn mellan landet som är Sverige och landet på andra sidan havet som är Finland. I det ena landet går vi i skolan, arbetar och lever vår vardag. Det andra landet är semesterlandet, sommaren, släkten, och platsen där en del av hjärtat bor.

När vi äntligen kommer fram till biljettbåset vevar pappa ner rutan och tar fram en liten lapp med bokningsnumret ur plånboken, kvinnan i kassan räcker över hyttkorten. Hyvää suomen matkaa, ha en bra resa till Finland. Vi rullar sakta in mot båten och Stockholms kvällssol på kajen i Slussen lyser men ett ljus som jag associerar med lycka, förväntningar och melankoli.

Tusentals, kanske hundratusentals, är vi som år efter år rest av och an på Mariella, Gabriella, Cinderella, Baltic Princess, Symphony och Serenade. Båtfärderna finns i vårt kollektiva sverigefinska minne.

Känslan av att gå på de smala korridorernas heltäckningsmattor, godisbitarna i hytten. Musikslingorna och meddelandena i högtalarna på finska och svenska. Ljuden från klirrande flaskor i taxfree. Pantteri, Toblerone, Julia, Tervapastellit, Jenkkipurkka, Aakkoset. Köttbullar med brunsås och potatismos, en sockermunk och kaffe på det.

Och sen, barnens favorit, pallomeri, bollhavet, lyckans högborg. Trubadurerna, karaoken, discot på våning elva, möten i fyllan med finska tonåringar, hångel i en hytt. Blåsten ute på däck. De vita lakanen. Toalettens spolljud som låter som ett odjur. Ljudet av motorerna i hyttarna under bildäck. Lukten på bildäck, och till sist den starka känslan som slår en när bilen rullar ut i Åbos morgondimma.

Båten är en centralgestalt i det kollektiva minnet av att vara sverigefinsk. Våra liv förändras, både livet här i Sverige och det i Finland. Jag är inte längre elva år, min pappa har inte längre en blå Toyota men likväl fortsätter vi åka i dessa båtar. Själva känslan på båten är densamma då som nu. Vi kliver ombord, vi går i land, om och om och om igen. Suomenlaiva, Finlandsbåten i våra hjärtan.

Lina Puranen är sverigefinsk tv och kulturproducent uppvuxen i Akalla. Hon har på olika sätt arbetat med projekt kopplade till sverigefinskhet och varit med och drivit projekt såsom Mokoma, och Finskt Disco samt varit med och producerat TV serierna Hårt Arbete, Anna Järvinen och kvinnorna, Finska rycket med Tiffany och Made in Sweden - textilindustrin som förvann.

Det är ett sound som andas en känsla av ölglas på en soldränkt bar i Östersjön mitt på dagen. Ett smutsigt fönster och en oändlig horisont. I låten försöker berättarjaget övertyga sin man om att stanna i Finland. ”Vi har ju till och med en bra president nuförtiden”.

Texten är svåröversatt eftersom Anita Hirvonen sjunger på dialekt för att ge känslan av en person som tycker att Sverige är för fint för henne. Hon ”har ju inte ens språköra” och ”tänk på hur det gick för Yrjös familj”.

Sverige är skrämmande. Man kan göra bort sig och kanske aldrig lära sig språket. Dessutom: hur kul är det att slava på ett fabriksgolv.

Anita Hirvonens låt är ovanlig i sitt kritiska perspektiv på emigrationen till Sverige. Den kom under en tid då den största vågen redan var över. Hirvonen sjöng för finska turister på Kanarieöarna och för sverigefinnar i Sverige. Och hon har rätt i att det inte gick bra för alla. Många finnar som flyttade blev aldrig helt hemmastadda och skämdes för sin finska, vilket deras barn senare vittnat om.

Hirvonens låt är ärlig med saker som de flesta kanske skämdes för att erkänna. Att den gjordes i formen av en hurtig schlager gör den på sätt och vis till en märklig upplevelse. Vad hon tycktes säga är att hela Sverige är en enda stor bluff som man kan genomskåda om man är tillräckligt smart.

Jag tänker alltid på färjorna när jag hör låten, på den Twin Peaks-liknande känsla som finns ombord. Att de rör sig framåt som uråldriga dinosaurier samtidigt som tiden tycks ha stannat ombord. Att de är befolkade av karaktärer – i ordets ursprungliga bemärkelse – och att det över hela stämningen, ändå, vilar en känsla av dekadens och flärd, av ett åttio- och nittiotal då det var lyxigt att skala räkor vid ett buffébord.

Man kan liksom höra ekot av dragspel och discogolv som tystnat. Och ett och annat tax-free-utrop från en annan dimension.

Idag har Östersjötrafiken drabbats hårt av pandemin, av Rysslands krig i Ukraina, höga bränslepris och förändrade konsumtionsvanor. Som en kapten sa till mig i en intervju nyligen: det är lika billigt att ta en fylla i land nuförtiden. Därför har allt flera avgångar mellan Sverige och Finland dragits in, och gamla åttiotalsfärjor pensionerats till rutter i Medelhavet.

Men ändå: färjornas kulturella betydelse är svår att överskatta. Det var på en kryssning till Skellefteå jag skaffade mina första Adidas Gazelle-sneakers på 90-talet. Sådana fanns inte i Finland. Det var via färjan till Stockholm jag första gången reste ut i Europa med tåg. Det var på färjan jag hade mitt första sommarjobb.

Finland är praktiskt taget en ö som sitter fast i Ryssland. Färjorna har varit livsviktiga farkoster ut i världen. För svenskar betyder de antagligen någonting annat: en kontakt till släktingar i Finland, ett lite udda nöje, fylleslag och kitsch.

I Nina Wähäs pjäs M/S Tiamantti konstaterar pjäsens tre systrar att dagens barn har andra krav. I deras barndom var färjan "ett äventyr, ett lotteri”. För dem blir resan ett sorgearbete efter en död mamma, på en plats som inte längre finns.

Innebar färjan alls längre en portal till en annan kulturell verklighet? Ja, det vill jag ändå hävda.

Den kan göra det möjligt för oss att få syn på vilka vi är. Den kan ha en demokratiserande och socialt utjämnande effekt. Som när personalen i pjäsen tröttnar på systrarnas gräl och säger att de beter sig som riktiga svin, tros att de är ”så fina och svenska”. Systrarna grälar om hur svenska dom känner sig, men dricker sig samtidigt tillbaka till sin egen finskpräglade barndom. På färjan kan man dränka sina sorger rakt ner i havet.

Det är självklart att en pjäs om sverigefinsk identitet måste utspela sig i det limbo, detta icke-tillstånd mellan två länder som färjorna representerar. Även om färjan inte längre är vad den en gång varit. I takt med att också finländares levnadsstandard höjts har skillnaderna suddats ut länderna emellan.

Sverige är inte längre en avlägsen dröm på andra sidan havet, ett sagoland som erbjuder arbete och medelklassliv. Vi har ju samma affärer här. En tonåring i dag behöver inte resa till Skellefteå – han eller hon kan beställa sina skor via nätet. Eller ta ett lågprisflyg till London och shoppa.

Däremot kommer han eller hon inte att få uppleva den speciella känslan ombord en färja någon annanstans.

Philip Teir är författare och journalist. Han jobbar som Helsingforskorrespondent för Dagens Nyheter och som konstnärlig ledare för litteraturfestivalen Helsinki Lit. Han är bosatt i Helsingfors.

M/S Tiamantissa baari on aina auki ja laulut täyttyvät unelmista. Baarin pianisti tuo sävelmillään lohtua ja iloa, ja henkilökunta tanssii ja juhlii.

M/S Tiamantti on musikaalinen draamakomedia kolmesta siskosta tuuliajolla. Lämmin, raaka, hauska ja hellä tarina jossa mennään syvissäkin vesissä. Näytelmä esitetään ruotsiksi useilla suomenkielisillä vuorosanoilla.

Sisarusten rooleissa nähdään Thérèse Brunnander, Tanja Lorentzon ja Sofia Pekkari. Mukana ovat myös Kicki Bramberg, Thora Möller Jensen sekä suomalaisnäyttelijät Birthe Wingren, Mitja Sirén ja Jarmo Mäkinen.

Nina Wähä on kirjailija ja on julkaissut neljä romaania: S som i syster (2007), Titta inte bakåt (2010), Testamente (2019) ja Babetta (2022). Testamente oli August-palkintoehdokas ja sai Ruotsin radion romaanipalkinnon. Nina Wähä on toiminut myös näyttelijänä, ja oli yksi pääosista elokuvassa Babylonsjukan (2004). Nina Wähä oli laulaja popyhtye Lacrossessa. M/S Tiamantti on hänen esikoisnäytelmänsä.

Anna Takanen on ohjaaja, näyttelijä, kirjailija ja entinen Göteborgin kaupunginteatterin ja Kulturhuset Stadsteaterin taiteellinen johtaja. Hänen tuotantonsa Fosterlandet kertoi yhdestä Ruotsin lähes 80 000 tulleesta suomalaisesta sotalapsesta toisen maailmansodan aikana. Kirjassa Sörjen som blev hän tutki oman sukunsa historiaa. Kirjaan pohjautuvan esityksen ensi-ilta oli Suomessa ja kiersi ympäri Ruotsia.