Mefisto

När romaner filmas händer det att författaren till förlagan ges en biroll. Om kameran dröjer omotiverat länge, nästan kärleksfullt, vid den där vithårige mannen som säljer biljetter till en linbana någonstans i Alperna, anar man att det rör sig om ett gästspel av den sorten. Rollerna ofta stumma, en blinkning till de införstådda. Kanske säger det något om Klaus Mann hur han väljer att porträttera sig själv i Mefisto, nämligen som objuden (högst ovälkommen) gäst på ett bröllop. För ungefär hundratjugo sidor in i handlingen står huvudpersonen, skådespelaren och yrkeskarriäristen Hendrik Höfgen, hos vigselförrättaren och upptäcker då att hans blivande maka i den inre kretsen av släktingar smugglat in en främling. Oron stegras till misstankar då det visar sig att den gåtfulle ynglingen, som tydligen hette ”Sebastian”, även ska medverka vid den efterföljande lunchen. Det är ett klassiskt fall av svartsjuka vid första ögonkastet: allt den nygifte maken får veta om denne Sebastian tyder på att det rör sig om en rival; en rival av värsta sorten, högdragen och oåtkomlig. Han sägs vara en kär gammal barndomsvän och ”påstods skriva mycket vacker poesi och kunskapsrika essäer”. Vidare noterar Höfgen den andres ”lätt hånfulla älskvärdhet”, den mondäna locken som faller ned över pannan, det vackra ansiktet ”med lätt beslöjade grå ögon”: Precis den sortens intelligenssnobbige, bortskämde unge man som skulle ha kunnat förstöra Barbara helt.

Denna selfie i de högborgerliga salongernas eftermiddagsljus är mindre kokett än den kan tyckas. Kanske är det författaren som vinkar farväl inte bara till den han var, utan också till den han kunnat bli – om inte allt det andra hamnat i vägen. I verkligheten skrev Klaus Mann inte poesi, utan romaner, noveller, resereportage, så småningom även självbiografier. Nitton år gammal hade han 1926 debuterat med Der fromme Tanz, en roman som innehåller många (eller alla) av de ingredienser senare epoker förknippar med tjugotalet: en ung man som vill bli konstnär (och bokstavligen försöker måla en tavla på temat the lost generation) reser till Berlin, lär omgående känna androgyna kabaréartister och slussas då in i en värld bestående av bohemliv, sexuella utsvävningar och droger. Det är originellare än kulisserna låter ana, för huvudpersonen är en man som öppet lever sin homosexualitet, något som i dåtidens Tyskland var förbjudet och som dittills aldrig gestaltats litterärt. Romanen blev en framgång och Klaus Mann stjärna över en natt.

Tio år efter debuten, hösten 1936, avreste han till New York. I bagaget hade han då ytterligare ett knappt dussin boktitlar, men också erfarenheten av tre och ett halvt års exil. Han hade lämnat Tyskland våren 1933 och sedan likt många emigranter flackat runt över halva kontinenten. Än är han i Nederländerna och redigerar en litterär tidskrift, än dyker han upp (som ende icke-socialist) på en sovjetisk författarkongress i Moskva, däremellan vistelser i Paris, på Rivieran och i Schweiz. Medan andra författare knappt kan försörja sig har han fortfarande intäkter och förses av förläggarna med frikostiga förskott. Men mängden avverkade hotellrum motsvaras av minst lika många inflammerade sticksår på låren: han injicerar morfin, allt oftare heroin, och pendlar självförbrännande mellan rus och abstinenssymptom. Förhoppningen är att USA ska bli en vändpunkt; han har kontakter i Hollywood och räknar med att kunna sälja rättigheterna till sina romaner dit. Framförallt hoppas han kunna väcka intresse för Mefisto, som just utkommit på ett exilförlag i Amsterdam. Men när han, via agent, sonderar marknaden blir det nobben. Ingen amerikansk förläggare tror att det finns en publik för en roman, full av utländska namn, som avhandlar kulturens villkor i Hitlers Tyskland; ingen vill heller ge ut en bok som anses skandalomsusad och som kan komma att bli föremål för förtalsprocesser. I gengäld erbjuds Klaus Mann möjligheten att för generösa honorar turnera USA runt med föreläsningar på temat My father and his Work.

Det är en återkommande upplevelse: en dörr stängs, en annan öppnas. Han vill vara författare, men är (eller tycker sig vara) motarbetad som sådan; dock välkommen överallt, i konstnärsvärlden såväl som i societeten, om han accepterar den andra rollen, att uppträda som son och handelsresande i Thomas Manns berömmelse. ”Kommer jag någonsin att ta mig ut från hans skugga?” heter det i en dagboksanteckning från den här tiden. Och faktiskt är faderns skugga nästan överallt. När Klaus Mann förälskar sig i en amerikansk journalist heter denne Thomas. Dessförinnan har han en kväll i Toulon blivit rånad och misshandlad när han följer med en flyktig bekantskap till ett kärleksnäste. Eftersom eskapaden resulterar i sjukhusvistelse och polisanmälan oroar han sig för hur händelsen ska blåsas upp av nazipropagandan. Men lokalpressen skriver bara några rader, en tysk hotellanställd vid namn Thomas Klau har råkat illa ut.

Om fadern är en börda, så är farbrodern desto mer av ett stöd. Det är också honom, Heinrich Mann, som Klaus brås på litterärt. Medan han i tankarna skissar på vad som ska bli Mefisto, läser han om farbroderns roman Undersåten. Det är samma tematik, fast en annan epok. Undersåten är ett porträtt av en nationalist och antisemit, av en opportunistisk figur som svärmar för kejsaren, krigsmonument och patriotiska dryckessånger. Det är en svidande vidräkning med en beklämmande era, men i tonen är den lätt, medryckande, nästan dansant – för författaren låtsas konsekvent vara på sin genomvidrige antihjältes sida och inbjuder liksom läsarna att hålla tummarna för honom och fira hans futtiga framgångar, som om stöveltramp och devot tillbedjan av makten var ideal alla självklart sympatiserar med.

När Klaus Mann påbörjar arbetet med Mefisto är det något liknande som föresvävar honom. Romanen skildrar inte bara ett individuellt öde utan också de mekanismer som möjliggör nazismens triumftåg. Hendrik Höfgen är beredd till nästan vilka djävulspakter som helst, vilka halsbrytande förhandlingar som helst med det egna samvetet, bara de gagnar den egna karriären. Därtill bär han på djupa mindervärdeskomplex och en narcissism som enbart kan hållas i schack genom applåder. Redan under smekmånaden konstaterar hans hustru Barbara: Verkligt trygg kände han sig bara när han fick stå höjd över alla andra, framför en väldig människoskara som bara fanns till för att hylla honom, beundra honom, ge honom sitt bifall.

Heinrich Manns undersåte är en fabriksägare i provinsen. Klaus Mann väljer inte bara att skriva in sig själv i handlingen, han investerar även sina egna erfarenheter av teaterliv och hans gestalter är alla tecknade efter verkliga personer. Även om Mefisto inte är en nyckelroman består persongalleriet ändå av idel bekanta: bakom Höfgen döljer sig Gustaf Gründgens, länge betraktad som en av Tysklands främsta skådespelare och i ett kort, olyckligt äktenskap gift med Klaus Manns favoritsyster Erika (som här alltså figurerar som Barbara) medan Thomas Mann är geheimerådet Bruckner, han som introduceras med en högtidlig (kanske ironisk) bugning vid trädgårdsgrinden. Man behöver inte läsa Mefisto på det sättet, som en raffinerad lek med masker, men romanens svärta och precision är en följd av att författaren i backspegeln en sista gång återbesöker de miljöer som var hans egna. Desto mer spöklikt, visionärt, är det kalla ljus som i slutkapitlen faller över Tyskland efter 1933. Som en av de första emigrantförfattarna vågar Klaus Mann sig på att försöka beskriva stämningen i ett Berlin han inte sett, hakkorsens och regeringspalatsens Berlin, en stad där alla är som Höfgen, lismande och livrädda, och där samtal om vänner som hamnat i koncentrationsläger förs i viskande ton på ett avsides beläget, föga besökt café. I efterhand är det som om han ändå varit där, en inbäddad eller snarare hemligt insmugglad reporter, som med sorg och skarpsinnighet och utan minsta illusion åt kommande generationer nedtecknar sorlet under kristallkronorna, de sista smällande champagnekorkarna innan ridån faller och natten sänker sig över Europa.