Av Sven Olov Karlsson, frilansjournalist och författare. Aktuell med romanen Bygdedjuret.
Något är lite annorlunda med själva texten i mitt exemplar av John Steinbecks Vredens druvor: bokstäverna ser ut att ha satts på plats på ett gammaldags tryckeri. Kanske 1940? Då gav Thorsten Jonsson ”Vredens druvor” svensk språkdräkt. Romanen hade nyss vunnit det prestigefyllda Pulitzerpriset. Filmats av stjärnregissören John Ford med bland annat en ung, karismatisk Henry Fonda och den paranta Jane Darwell i rollerna.
Och Steinbecks storslagna, gripande berättelse om en brokig småbrukarfamilj som depressionen tvingar ut på en ofattbar färd hade gjort rabalder i USA. På konservativa håll hade verket faktiskt bannlysts. Plockats bort från biblioteken. Boken uppmanade ju till organisation. Att de fattiga skulle gå samman!
Nå, den där ålderdomliga tryckerisättningen blir i min läsning som en del av stilen. Den stökar omkring så smått, lite som en byracka. Frambringar en murrig air av slitage och av svunna tider.
Ögonen kliar, som av damm. Jag kisar. Mot en värld driven av säsongernas gång, bolmande tobak, ingrodd armsvett och hackande mekanik. Mot tystnader långa som evigheter. Mot motsatsen: kärvänliga eller tvära dialoger, som tar babblande omvägar via ilska och förtvivlan. För försvara sig, stärka talarens ställning eller självförtroende eller bara blåsa ut lite ånga, lätta på trycket.
Jag kisar mot monologer, komiska, eller sorgliga, oftast bådadera på samma gång. Rösterna ältar vad som varit och nu är borta och saknas. Eller undrar om kommande sorger och hot. Eller drömmer längtansfullt om Kalifornien.
Rösterna pratar om allt vad de har för händer. För här måste alla alltid ha något för händer. Tvättbräden, rottingar. Verktyg, vapen.
Babblet är nödvändigt, är som att tänka högt. Så att man långt om länge kan komma till saken.
Boken är över femhundra sidor. Jag inbillar mig tryckerisättarens idoga, närmast övermänskligt envetna strävan.
Ett skäl till att jag läser romaner är att jag skriver romaner. Läser för att lära mig. Och de riktigt väldiga, alltså överväldigande, skakande, rika, det fåtal berättelser som verkligen förtjänar att tillräknas sådana egenskaper, de kan man lära sig mycket av.
Så när jag som ny i mitt skrivande för länge sedan stötte på John Steinbecks författarskap slukade jag det.
Vredens druvor var alls inte hans första skildring av den orättvisa kampen mellan arbete och kapital, mellan rå makt och massans hjälplöshet, av striden mellan odlarna och själva jorden. Den som retligt kunde bli till yrande damm.
Men nog var den hans största.
John Steinbeck verkade ha haft en outsinlig förmåga att skapa och gestalta fattiga och udda människor i hårt exploaterade eller plötsligt övergivna landsbygdsmiljöer. Jag ville också kunna sådant. Och började lära mig: du får. Du kan. Det går.
Du får lägga fram långa överblickande scener om de stora rörelserna, om de vidsträckta, nästan rungande tomma landskapen. Ägna kompletta kapitel åt att sväva högt över en hel kontinent om du så vill. Du får skildra ovädren, missväxten, teknikskiftena som omintetgör generationers slit, skördarna som vittrar sönder framför ögonen på sina skuldsatta arrendebönder.
Du kan skriva långa detaljerade, ja ingående tekniska skildringar av att stå i vägkanten, mitt ute i ingenstans där man samtidigt när som helst riskerar att bli bortmotad, och desperat försöka laga sin gamla skrotbil. För att man måste lyckas få motorn att hosta igång och skramla på några mil till. Du får gå in på det i detalj, till den grad att du tror att knappast en veteranbilreparatör kommer att förstå. Men oroa dig inte. Alla kommer att förstå. Bara det är realistiskt.
Det går att rada upp människoöden som vart och ett är i slutet av en lång och slitsam bana. Eller bara i sin början men redan kommit snett och kanske aldrig mer hamnar rätt igen. Du får hata fattigdomen och ändå låta den glänsa som en helgedom. Du får skriva om de händiga trasiga. De som kan laga vad som helst utom sig själva.
Så gör en berättare som saknar intresse av att idealisera idéer. Utan som istället drivs av en väldig ömhet för sina personer och deras verklighet. Att läsa John Steinbeck är att läsa äkthet.
Mitt exemplar av Vredens druvor trycktes med typer av blylegering med spegelvända tecken. Myriader av sådana, som alla fick sin plats. Bildade ord, meningar, rader, stycken. Bildade en väldig vandring.
