Vox Humana
Jean Cocteaus monolog i regi av Thomas Ostermeier
Om uppsättningen
En kvinna. En telefon. En förlorad kärlek.
Situationen är till synes enkel. Ett förhållande har nyss tagit slut. Vi hör och ser bara henne, hon är förtvivlad, men gör allt för att hålla skenet uppe. Och genom hennes röst och reaktioner ekar även han – han som inte längre är hennes.
I rollen ser vi Lena Endre. Regisserar gör Thomas Ostermeier, en av Tysklands mest framstående regissörer och konstnärlig ledare för Schaubühne i Berlin. Han har tidigare satt upp Tillbaka till Reims av Didier Eribon, samt gästspelat på Bergmanfestivalen med Lars Noréns Demoner (2012), Shakespeares Richard III (2016) och Who Killed My Father (2022).
Jean Cocteau (1889–1963) var en av det tidiga 1900-talets förgrundsfigurer inom fransk kultur. Han var verksam som poet, dramatiker, bildkonstnär och filmskapare, och var inblandad i såväl surrealismen som dadaismen. Han var samtida med och samarbetade med bland andra Erik Satie, Pablo Picasso och Igor Stravinskij.
Vox humana (som kan översättas till Den mänskliga rösten) hade urpremiär på Comédie-Française i Paris 1930. Den filmatiserades 1948 av Roberto Rossellini under titeln L’amore. 1967 gjorde Ingrid Bergman rollen i en amerikansk tv-film. Francis Poulenc skrev operan La voix humaine efter pjäsen och Ingmar Bergman regisserade en radioteateruppsättning för Sveriges Radio som sändes 1956.
Teaterförlag: Nordiska ApS
Biljetter
Medverkande
Ur Jean Cocteaus egna förord till Vox Humana
- Den mystiska drivkraft som manar poeten att skriva fastän all hans djupt liggande lättja vägrar, samt, antagligen, minnet av ett samtal han råkade få höra i telefon, röstklangernas djupa säregenhet, de evighetslånga tystnaderna.
- Folk förebrår honom att han verkar genom maskiner, förser sina pjäser med för många maskiner, förlitar sig för mycket på iscensättningen. Det var således viktigt att gå till det allra enklaste: en akt, ett rum, en roll, kärleken, och moderna pjäsers vardagliga rekvisita, telefonen.
- Den realistiska teatern är för livet vad målningarna på Salon des Beaux-Arts är för naturen. Det var nödvändigt att måla en sittande kvinna, inte en viss kvinna, en intelligent eller dum kvinna, utan en anonym kvinna, och undfly glöden, kulsprutedialogen, den förälskade kvinnans ord som är lika outhärdliga som barns ord, kort sagt all denna teater med teatern som förebild som på ett giftigt, klumpigt och lömskt vis har ersatt teatern kort och gott, den sanna teatern, Sofokles, Racines och Molières levande svårbegripliga tal. Författaren föreställer sig svårigheten med företaget. Det är därför han, i enlighet med Victor Hugos råd, har förenat tragedin och dramat med komedin med stöd av de förvecklingar som erbjuds av den apparat som är minst lämpad att behandla hjärtesorger.
- Slutligen, eftersom folk ofta har invändningar mot att han av sina uttolkare kräver en lydnad som är menlig för deras naturgåvor och själv alltid kräver den ledande rollen, har författaren önskat skriva en oläslig pjäs som, på samma sätt som hans ROMEO betitlas förevändning för iscensättning, ska utgöra en förevändning för en skådespelerska. Verket ska ställas i skuggan av hennes spel eftersom dramat ger tillfälle att spela två roller, en när skådespelerskan talar, en annan när hon lyssnar och avgränsar personligheten hos den osynliga rollfiguren som uttrycker sig genom tystnader.