Cocteau hade en minst sagt brokig bakgrund. Han hade debuterat som tjugoåring med diktsamlingen La Lampe d’Aladin 1909 och i konstnärskretsar snabbt blivit känd som La Prince frivole, som året därpå även blev namnet på hans andra diktsamling.
1917 väckte han stor uppmärksamhet – för att inte säga skandal – med baletten Parade med musik av Erik Satie och scenografi av Pablo Picasso. Den framfördes av Ryska baletten i Paris under ledning av Sergei Diaghilev. 1921 kom han även att skriva librettot till baletten Mariés de la tour Eiffel, som framfördes av Svenska baletten, också i Paris. Musiken stod fem av medlemmarna i den omtalade tonsättargruppen Les Six för. 1926 samarbetade han även med Igor Stravinskij i baletten Oedipus Rex.
Cocteau skrev dessutom romaner och teaterpjäser och var även verksam som bildkonstnär. Han var sin tids allkonstnär. Så småningom kom han även göra omtalade filmer. Mest berömd är Orphée från 1950.
1928 hade Cocteau skrivit en monolog för en ensam kvinnoröst, La voix humaine. Den fick urpremiär på Comedie Française 1930. Sexton år senare, våren 1946, togs den även upp på Lilla scenen och blev Dramatens andra Cocteauprogram.
Monologen berättar om hur en förtvivlad kvinna i telefon tar farväl av sin älskare, som hittat en ny kärlek. På Lilla scenen briljerade Elsa Carlsson i rollen. ”Så värst mycket mer än ett rätt tomt virtuosnummer är det lilla stycket knappast” konstaterade Sten Selander njuggt, ”men virtuost är det onekligen”. Samma adjektiv kunde även användas om Elsa Carlssons utsökta framförande, menade kritikern, som imponerats av den ”äkta känsla” hon la in i rollen. Stycket passade utmärkt på teaterns intima scen.
1959 skrev tonsättaren Francis Poulenc – en av medlemmarna i gruppen Les Six – en operaversion av stycket. Det fick sin urpremiär på Opéra-Comique i Paris samma år. Operan blev snabbt lika populärt som talpjäsen. Poulencs människoskildring, skrev någon, ”avslöjar själsliga djup: skriet i La voix humanie kommer från en kvinna, vars hjärta när älskaren överger henne får ett öppet sår som aldrig läks”. Så sant.
Den första svenska uttolkaren av rollen blev Elisabeth Söderström. Hon sjöng den på Operans Rotunda 1974 och kom senare att framföra den i flera olika sammanhang. Inte minst framträdde hon i rollen på Dramatens Stora scen i augusti 1990, då med hjälp av en bandad stereoinspelning tillsammans med Kungliga Hovkapellet.
I september 2019 satte Dramaten upp Cocteaus Les parents terribles från 1929 och som fick den svenska titeln Evakuering: De förskräckliga föräldrarna. Stycket spelades i en lägenhet vid Hötorget och blev en minnesvärd uppsättning.
Dag Kronlund