Varför vill du regissera Svindel?
Det är en pjäs som tilltalar mig av flera anledningar. Dels umgås jag själv mycket med några döda personer, jag tror att alla som har någon nära som de förlorat kan relatera till frågan om hur det hade varit om de fortfarande varit i livet. Vilka de hade blivit, hur de skulle sett ut som äldre, vad de hade sagt om de hade fått finnas kvar.
Men också för att jag tycker om att det är en pjäs som ger alla de där lemlästade kvinnokropparna en röst. De som annars snabbt passerar i nyheter och tv-underhållning. Mördade kvinnor, kanske prostituerade som huvudpersonen i pjäsen, blir oftast reducerade till just ”offer”. Det är sällan deras berättelser som får bli viktiga. Att de älskat, fått barn, haft åsikter och humor, att de varit lyckliga och arga. De får bara vara döda, och blicken riktas oftast mot de män som begått alla bestialiska mord och våldshandlingar.
Tänker du mycket på döden?
Döden är intressant! Den kan ju vara vad som helst, och är nog det också. Svindel är en bild av tillståndet, eller platsen vi kommer till sedan. Det sägs ju i pjäsen, att vi dör tre gånger. Den första är när vi dör fysiskt, den andra när kroppen hamnar i jorden och den tredje när vårt namn sägs för allra sista gången.
Du regisserade nyligen Sara Stridsbergs Sårad ängel med stor framgång. Vad har Svindel för relation till den pjäsen?
Båda pjäserna utspelar sig utanför tiden, på en mental plats. I ett slags evighetsljus, som Sara beskriver det. Och Svindel handlar också om relationen mellan barn och föräldrar. Att något nytt kan växa också ur det mörkaste. Ljuset och kraften i Svindel är att tiden rör sig bland de levande. Barnen.
Du är ju mest känd som skådespelare och det här är tredje gången du regisserar. Börjar du få smak för det?
Ja! Det är fantastiskt roligt och spännande!
