Stormen

Vad är det med Stormen som du går igång på?
Det som intresserar mig är tematiken – besattheten i att kontrollera, kuva och kolonisera. Det finns också något väldigt intressant i far/dotterrelationen, att den här mannen, Prospero, ensam har lärt sin dotter allt om världen. Det är hans berättelse som gäller. Shakespeare tänkte att Stormen skulle bli hans sista pjäs. Ett farväl till teatern, en iscensättning där Prospero med sina magiska krafter är själva iscensättaren. Och det är ju en intressant tematik när man själv ser slutet av karriären. Jag iscensätter alltså en iscensättning, och det kommer att smyga sig in ett och annat motiv som handlar om detta, om ett liv i teatern. Om hur man bygger upp en scen, befolkar den och – som Shakespeare gör i Stormen – låter allt dö ut. Det rymmer existentiella aspekter som man nog inte behöver vara teaterregissör för att kunna reflektera över.

Ett tema i pjäsen är kolonialismen som mer eller mindre förespråkas i Stormen. Är det viktigt att gräva i det?
Teaterns historia, de 2500 åren som vi snackar om, har gått hand i hand med den mest brutala våldskultur som någonsin existerat, det som vi brukar kalla ”den västerländska civilisationen”. Som nutida betraktare kommer man inte runt det med Stormen, att den handlar om kolonialism och skrevs i en tid som ledde fram till triangelhandeln och andra rasistiska system. Uppsättningen handlar inte bara om den frågan, men man måste konfrontera sig med den.

Är du som vit man rätt person att göra upp med de sidorna av Stormen?
Egentligen är frågan helt absurd, eftersom den ställs i ett land som nyligen bestämt sig för att bygga sin framtida politik på ett rasistiskt fundament. Jag menar att alla bör reflektera, reagera och agera utifrån denna nya situation. Detta gäller inte minst konsten. Rasismen och kolonialismen kan inte betraktas som ”frågor”. Vi talar historiskt sett om ett tolererat folkmord som pågått i århundraden och det har jag absolut en intention om att reagera mot, även som vit övremedelålders kulturman.

Du kommer att korta pjäsen och lägga till egna texter. Varför? Duger inte Shakespeare?
Vissa grejer som var roliga på 1600-talet är helt enkelt inte roliga idag. Jag är ändå så mycket av en underhållare och en showman att jag inte vill ha det tråkigt när jag går på teater! Vi – jag, Karen-Maria Bille och Irena Kraus som bearbetat pjäsen, har behållit alla de vackra partierna och tagit bort dödkött. Och så har vi lagt in andra texter som speglar grundtematiken och som förhoppningsvis får fart på komedin. Shakespeare är faktiskt ingen bra dramatiker, men hans språk är det ingen som är i närheten av. Att konstruera kul scener finns det andra som är bättre på: Molière, Schiller, ja till och med Strindberg. Språket är Shakespeares kraft och de vackraste replikerna är kvar!