Vad var den stora frigörelsen som det talas om i Körsbärsträdgården? Den gamle betjänten Firs kallar den för ”olyckan”, medan den unge köpmannen Lopachin talar ironiskt om att somliga tycker det var bättre förr, när herrarna kunde piska sitt husfolk.
År 1861 hade Rysslands tsar Aleksandr II, efter långt grubbel och många betänkligheter, beslutat att livegenskapen skulle upphävas. Det skedde fyra år innan slaveriet avskaffades i USA. Livegenskapen i Ryssland hade likheter med slaveriet – bönderna var bundna till de gods där de var födda, godsägarna hade rätt att bestraffa dem efter eget godtycke och att pantsätta eller sälja dem till sina jämställda. Adelsmännen räknade sin rikedom i hur många ”själar”, det vill säga livegna, som de ägde och härskade över. De livegna kunde dock flytta, utbilda sig och till och med köpa sig fria – men allt under förutsättning av godsägarens godkännande. Anton Tjechovs farfar var sålunda född livegen men hade genom arbete och besparingar kunnat köpa sig och sin familj fria.
Många liberala hoppades att böndernas frigörelse 1861 skulle vara början på avgörande reformer – en ny konstitution, medborgerliga rättigheter, ett självständigt domstolsväsen – som på sikt skulle göra Ryssland till ett land av västerländsk modell. Men frigörelseprocessen hann knappt börja innan den tvärbromsades. Pjotr Kropotkin beskriver i sin märkliga bok En anarkists minnen hur ”bondefrigörelsen” förvandlades till ett enormt bedrägeri mot de jordlösa bönderna, som måste betala överpris till godsägarna för den jord som de hade rätt till och sätta sig i skuld som de inte kunde betala – medan aristokraterna kvitterade ut enorma belopp från staten som garanterade lånen. Alla löften om liberala reformer drogs tillbaka. I stället vände männen som omgav tsaren dem till sin motsats. I Sankt Petersburg härskade feghet, korruption och angiveri, och ute i landet följde man lydigt efter. I varje by skrev prästerna rapporter till polisen om någon vågade yttra oppositionella åsikter. Kropotkin skriver:
Chefen för statspolisen, general Sjuvalov, och general Trepov, som var chef för Petersburgpolisen, var Rysslands verkliga härskare. Alexander II var deras instrument och effektuerade politiken. De styrde genom rädsla. Trepov hade skrämt Alexander med revolutionens spöke – en revolution som skulle bryta ut i S:t Petersburg – så till den grad att om polischefen kom några minuter sent till palatset för sin dagliga avrapportering undrade kejsaren genast: ”Är allt lugnt i S:t Petersburg?”
(Övers. Karin Grelz)
Detta var 1870- och 1880-talens verklighet i Ryssland. Ofriheten, kryperiet inför överheten och skräcken för polisen var en självklarhet för alla. I den ryska litteraturen är detta elefanten i rummet. Författarna – Turgenev, Tolstoj, Dostojevskij och alla andra – förbigick den med tystnad, och läsarna förstod att de gjorde det och kunde läsa mellan raderna. Dagens västeuropeiska läsare borde kanske läsa Kropotkin först för att förstå vad som sägs och inte sägs i de klassiska verken. Det gäller även Tjechov.
Ofriheten och rädslan för polisövervakningen är den luft som Tjechovs personer andas. Det gäller både de komiska novellerna och hans större verk. Ändå tycks Tjechov ha menat att den största källan till människors ofrihet är deras invanda, självvalda underkastelse i stort och i smått. ”Det är konstigt att människor är rädda för friheten”, noterar han i ett brev.
Friheten var det Tjechov höll högst. Hans vän författaren Maksim Gorkij sa: ”Ni är den enda fria människan i Ryssland”. Men i Tjechovs berättelser och pjäser lyser friheten med sin frånvaro. Hans verk kunde i stället kallas en encyklopedi över ofrihetens former. Överallt möter man inte bara fängelser, sjukhus och andra slutna rum utan också landsortshålor med gråa plank runt husen, avkrokar isolerade genom oväder och katastrofer eller lantställen från vilka personerna av en eller annan anledning inte kan resa. Människorna är inte bara fångade av yttre omständigheter. De är också fångna i ett eget fängelse som kan vara yrkesrollen, rangen, namnet, kläderna. Innanför det egna fängelset eller skalet lever människan, rädd för friheten. Det gäller också de tragikomiska personerna i Körsbärsträdgården. De är fångade i sina egna rollers nät. Då de talar om friheten ligger den i en obestämd framtid, som i studenten Trofimovs utläggningar. Kärleken och friheten framför ögonen ser han inte. När körsbärsträdgården är såld vet människorna inte om de skall gråta eller faktiskt andas ut. Den ruinerade godsägaren Gajev säger: ”Innan körsbärsträdgården såldes var vi bara oroliga och våndades, men sen när det hela var oåterkalleligt bestämt, då lugnade vi oss och blev nästan glada…”
Tjechovs personer talar gärna om framtiden. Själv var författaren mycket ovillig att yttra sig om den. Hans förhoppningar om Rysslands förändring var små eller ställda på lång sikt. En gång sa han: ”Jag tror på framsteget. Skillnaden mellan då jag fick stryk och då jag inte längre fick stryk är enorm”.
Tjechovs genomskådande blick har inte förlorat sin aktualitet. I dagens Ryssland skulle han antagligen ha upprepat sina ord: ”Det är konstigt att människor är rädda för friheten”.
Lars Kleberg är professor emeritus i ryska vid Södertörns högskola, författare och översättare.
Boktips: Lars Klebergs Tjechov och friheten - en litterär biografi (Natur och kultur, 2010).
