Konspiration
Suzanne Osten visar sanningen

Om uppsättningen
Plötsligt inser man att ingenting är som man trodde. De vildaste fantasierna visar sig vara verkliga. Och de tryggaste sanningarna var rakt igenom lögn. Eller?
Konspiration är en berättelse om Sverige under tre olika epoker. Om sanningarna vi tagit för givna. Om optimismen, framtidstron och de pålitliga auktoriteterna. Om lögnerna som avslöjats. Om Vietnam-demonstrationer, Palme-mord och LSD-experiment. Och om människorna som inte längre vet vad och vem men kan lita på.
Erik Uddenbergs nyskrivna pjäs är delvis byggd på intervjuer med verkliga människor i Sverige, om hur deras syn på samhället förändrats över tid. Med början i 60-talet rör vi oss framåt, via nutiden, mot ljuset i tunneln.
I Konspiration använder Suzanne Osten alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten, förtrolla publiken och väcka hoppet om en bättre värld till liv.
Suzanne Osten är en av Sveriges mest omskrivna regissörer verksam sedan 1960-talet, känd inte minst för sitt banbrytande arbete på Unga Klara. På Dramaten har hon tidigare regisserat Att falla ur tiden, Furstinnan av Amalfi och Fenix.
Förlag: Colombine Teaterförlag
Biljetter
Medverkande
Suzanne Osten om misstänksamhet och optimism
Berätta lite om bakgrunden till Konspiration.
Jag och dramatikern Erik Uddenberg pratade väldigt mycket om vad som pågår omkring oss, utan vår vetskap. Vad sker i världen som vi inte har en aning om? Hemliga icke-transparenta organisationer kan syssla med saker vi får reda på och sen läcker det ut desinformation. Det finns massor av konspiration på nätet, just då mycket om vaccinet. Där fick vi idén om att göra en pjäs. Ett tag in i processen började Erik intervjua omkring 20 personer. Vad har de trott på? Blivit lurade av? Fanns det saker de trodde på när de växte upp som det sen visade sig att nej, det var inte sant.
Vad har du för relation till konspirationsteorier?
Jag är inte så misstänksam. Är ganska naiv. Lite lat, orkar inte tro att det är så illa. Jag är en ganska normal lättlurad person, men jag går inte på vad som helst. Om man är humorist kan man ju trösta sig med att skratta åt konspirationer. Men det är inte att skratta åt att CIA tog fram en drog som de fyllde ett bageris bröd med. Människor åt bröden, fick hallucinationer, trodde att de blev galna och rymde genom fönstret. Sådana experiment som gjorts för att se om drogen är användbar på fiender är inga oskyldiga saker. Det är fruktansvärt. Det gäller att vara vaksam. Det finns saker man ska avslöja. Men min tanke är inte att man ska leva i en ständig otrolig rädsla. Sen så har vi också krigstillstånd och verkliga spioner. Men grundfrågor som “vad är verkligt?” och “hur kan jag ta reda på det?” är bra att fråga sig. Allt är inte fejk, allt är inte lögn, allt är inte spioneri.
Vad fick er att vilja göra en pjäs om konspirationsteorier?
Historien intresserar oss. Vi vill se om den inspirerar någon annan. Människan har ett ständigt behov att ta reda på “hur det egentligen är”. Om man vill krångla till det kan man säga att vi alla är utsatta för en barndomsuppfostran där vi har lärt oss alla möjliga saker. Alltså, min mammas generation fick tro på storken. Det finns massa nys vi lärt oss som inte är sant och det använder man hela livet till att ta reda på. Det finns en del saker som man tänker “varför tror människor på det här”. Typ som att Hillary Clinton är deltagare i en pedofiliring på en pizzeria. Hur troligt är det? Ett väldigt allvarligt, men spännande ämne. Jag brukar säga att hoppet är det sista som lämnar oss. Jag känner mig ganska optimistisk faktiskt. Varför? Det vet jag inte, det är ju en svart tid.
Vill du berätta något om vad vi kommer få se?
Pjäsen utspelar sig under tre epoker. 60-tal, 80-tal och nutid. Mer än så kan jag inte berätta.