77 meddelanden­­ till framtiden

”Låt min berättelse bli vacker och låt den veckla ut sig likt en lång tråd”
Taos Amrouche, The Magic Seed 

Våra berättelser, dessa 77 historier, har vecklat ut sig i det oändliga…

Big Wind började sin historia, under en av våra storytelling-sessioner, genom att säga: Vi har samlats här idag, för att vi måste.

Han har rätt. We hear you är en nödvändig sammankomst.

Det finns en global kris som består av desinformation, politisk polarisering, klimatkrisförnekande och vaccinationsmotståndare. Det är åsikter som inte har sin grund i bristande tekniskt kunnande, information eller forskning, men i ett motstånd mot att lyssna, i brist på tilltro och gemensamt byggande. Som Robin Wall Kimmerer säger ”För att kunna lära på nytt, måste man verkligen lyssna.” We hear you är inte bara ett arkiv eller en pjäs. Det är både ett rop på och ett praktiserande av en finkalibrerad lyssning – ett hörande.

”Min berättelse är inte skriven, den kommer ur vad som faktiskt hände.” Michael (läs hans berättelse här)

Likt Michaels berättelse om de signaler fiskarna sänder ut under dagens första fångst, är historier om salamandrar som finner sin väg till uråldriga dammar, om hur saliv från betande bufflar får gräset att växa högre eller hur tobaksplantor spirar när de känner rökluft, berättelser som vi alla borde känna till. I Brading Sweetgrass skriver Robin Wall Kimmerer att även om historierna om bufflarna och salamandrarna hör till jorden, så är vetenskapsmännen deras översättare, med ett stort ansvar för att förmedla berättelserna.

På ett sätt har de underlåtit att göra detta, genom att använda ett språk som stänger ute läsarna – de studenter som skulle kunna använda de här historierna för att förvalta jorden. ”För vilken vits har kunnandet om det inte är kopplat till vårdande, till skötsel? Vetenskapen kan ge oss kunskap, men vårdandet kommer från en annan plats.” Hon påminner oss om att ”det är inte jorden som gått sönder, utan vårt förhållande till den… De historier vi väljer för att forma vårt beteende får motsvarande konsekvenser”. Det är därför We hear you med sitt möte mellan, och sin blandning av, utbildning och underhållning engagerar ’både händer och huvud’ hos människor och förenar vetenskap, teknik, andlighet och berättelser.

”De här 77 berättelserna hjälper till med missionen att ”hålla sig vid liv med en mening” Ayadi (läs Ayadis berättelse)

Våra storytelling-sessioner har inte bara varit en gästfri digital plats där vi kunnat dela våra historier, utan också en trädgård där förbindelser, solidaritet och hopp blomstrat. Klimatångesten är större än någonsin, speciellt bland unga människor. Ayadi sade vid en session att ”ibland vet man inte om man behöver terapi eller bara en pratstund med en vän” och våra sessioner kändes som terapeutiska pratstunder med vänner. De hjälpte oss, precis som Ethan sade ”att finna hopp i minnet av de enkla sakerna”.

”Jag ber om ursäkt om jag desillusionerar er” Raquel (läs Raquels berättelse här)

När Raquel varnar oss innan hon börjar sin berättelse påminns jag om hur Amitay Gosh sammanfattade det hela med orden ”planeten kommer aldrig komma till liv för dig om inte dina sånger och berättelser ger liv åt alla de varelser, synliga och osynliga, vilka befolkar den levande planeten – Gaia”. Hennes varning bär också på läxan att även om historien i sig inte bär på hopp, kan delandet av den göra det.

Genom We hear you har jag sett hur viktiga konsten och litteraturen är som medel för förändring: som inspiration för både kropp och själ. Det här projektet gör kunnandet mer åtkomligt och förenar det med omtanke och medlidande. Det är också, vilket Robin Wall Kimmerer åberopar ”en akt av återupprättande ”ett återupprättande av värdighet i det sätt vi lever på, så att vi, när vi rör oss genom världen, inte behöver vända bort blicken i skam, utan istället med högburet huvud kan möta, och få, jordens övriga invånares respekt”.

Genom att vara en storyteller, en medlare och en medarrangör gör We hear you mig mycket stolt.

Jag gav projektet min historia och i gengäld fick jag ett sammanhang, solidaritet och hopp.

Ashanee Kottage 

en av de storytellers som medverkat i projektet We Hear You - A Climate Archive, verksam vid Georgetown University i Washington DC

Du gör en pjäs baserad på unga människors meddelanden till framtidens människor. Vad överraskade dig mest när du läste deras texter?

– Det är onekligen inte så lätt att vara ung idag, att veta att klimatkrisen står och bankar på dörren, och ändå se hoppfullt på framtiden! Det som förvånade mig mest var hur många ungdomar som ändå lyckas med det, hur de förvandlar en känsla av maktlöshet till ett ”jag ska göra vad jag faktiskt kan göra” och på så sätt motar bort likgiltighet. Det finns också ett slags magiskt tänkande som tar sig uttryck i att det är meningsfullt att berätta för varandra, även om det som berättas inte är så upplyftande. Berättelserna är oväntade, roliga och tänkvärda på en och samma gång.

Efter att ha träffat många unga aktivister och andra engagerade i klimatfrågorna så förstår jag att aktivismen vi ser på många håll bara är början. Så länge utsläppen av växthusgaser ökar istället för minskar så kommer de här krafterna bara att växa sig starkare. Jag har genom projektet fått en annan bild av vad aktivism är ett uttryck för. Aktivister framställs i media ofta som människor som vill riva ned samhället, medan aktivismen i själva verket är ett uttryck för en tro på framtiden.

Vilka är de som skickat in dessa berättelser? 
– Det är studenter, aktivister, unga politiker, konstnärer, poeter, volontärer, bönder, fiskare och ledare för klimatrörelser från hela världen. Vi har tagit hjälp av våra svenska kulturråds nätverk för att komma i kontakt med spännande berättare: 250 unga hörde av sig och ville medverka. Vi hade som målsättning att kunna ta emot berättelser från 77 av dem, det har vi nu gjort. De har sedan muntligt och helt fritt berättat sina historier i möten för oss som vi haft på Zoom och som vi sedan bearbetat till en text. Vi har träffat 8 – 10 stycken i taget och ofta har det varit ett pussel med tidszoner.

Det finns en tanke att de här texterna till framtiden ska sparas i minst 1000 år. Hur gör man det?
– Det är lättare sagt än gjort. Vi för en dialog med experter på området. Digitalt material vissnar efter ett tag, en hårddisk har ett bäst före-datum. Det går att gravera in digital information med laser i glas, det finns även en metod utvecklad för att spara digitalt material på en sorts film som används i AWA: Arctic World Archive. Det norska företaget Piql AS lagrar data i mer än 1000 år i en gruva på Svalbard. Kanske får vi gå tillbaka till det gamla Egyptens papyrusrullar för att hitta hållbara lagringsmedium? Men det är onekligen en utmaning, som författaren Robert säger i pjäsen: ”I framtiden finns ingen historia.”

Hur gör man en pjäs av 77 olika personliga texter?
– Det är en balansgång mellan vad som är en bra historia och vad som passar på en scen då vi arbetar med mycket musik och koreografi. Jag har haft möjlighet att vara fri i förhållande till materialet och har ibland slagit samman tankar från flera berättare i ett och samma textparti. Det finns även berättelser som jag hört återberättas, som inte tagits med bland de 77, som också velat vara med i pjäsen. Det finns säkert minst lika många sätt att bygga en pjäs kring det här materialet som det finns berättare i projektet. I vår skapar t ex dansgruppen Company E i Washington en föreställning baserad på samma material.

Framförallt har det betytt mycket att träffa dessa berättare. Vi har framfört delar av pjäsen under insamlande på Kennedy Center i Washington, på Hirshhorn museum också i Washington, samt på COP 27 i Sharm El Sheik och COP28 i Dubai. Men exakt hur det går till att göra en pjäs av alla de här berättelserna ska jag tala om efter den 25 april då vi har haft premiär. Välkomna!

Alla texter i projektet kan man läsa i sin helhet på www.aclimatearchive.com.