Vildanden och Dramaten - del 3
I mars 1972 var det dags för Ingmar Bergman att presentera sin version av Vildanden, detta på Stora scenen. Han hade samlat en namnkunnig ensemble kring sig. Hjalmar spelades av Ernst-Hugo Järegård, Gina av Margaretha Krook, Hedvig av Lena Nyman. Gregers gjordes av Max von Sydow.
Vildanden, 1972
Sin vana trogen hade Bergman skalat bort allt ovidkommande i dekor och rekvisita. Karaktärerna – människorna – skulle framträda. Mest påtagligt blev detta i vindsloftets placering. Familjens jaktmarker och den skadeskjutna vildandens hemvist förlades till parketten, mot vilken ekdalarna från förscenen storögda kunde blicka ut. Intimiteten blev härigenom framhävd, publiken placerad i händelsernas centrum. Uppsättningen, skrev Björn Nilsson, var "dämpad, återhållen: ett kammarspel på havsens botten, med ett oerhört tryck på alla sidor". Tonfallet var "den med möda kvävda hysterins".
Den dominerande gestalten blev Max von Sydows Gregers. Leif Zern konstaterade att han var en "auktoritetsbunden och djupt neurotisk människa", med ett kort skratt som dog i en stamning. Händerna gömde han i armhålorna som om han försökt knyta en tvångströja på sig själv. Han kunde inte bli upprörd utan att hela kroppen stelnade i kramper. Han var helt enkelt en pojke som var "rädd för sin pappa". Ur denna rädsla utvecklades, menade Allan Fagerström, "obarmhärtiga beteenden". Sanning och skräck var i släkt. Med en nära nog "dånande epileptisk auktoritet" gestaltade von Sydow denna Bergmans sanning, och den var "ny och makalös".
Även Ernst-Hugo Järegård och Margaretha Krook framstod som ypperliga i sina roller, liksom inte – inte minst – Lena Nyman. "När hon talar med Gregers om Vildanden", menade Zern, då var det som om "sol och mjuka skuggor drog över detta barnsliga ansikte som drömmer om det som aldrig skall komma". Med hjälp av Lena Nyman hade Bergman funnit uttryck för allt "rent och ofördärvat hos en ung människa". Ingmar Bergmans föreställning intog kritikerna med obeveklig kraft. Detta, slog Fagerström fast redan i sin första mening, "är det finaste teatern kan bjuda på".
Senaste gången pjäsen togs upp på Dramaten var i mars 2000. Som Hjalmar Ekdal såg man Dan Ekborg, som Gina Lena Nilsson. Hedvig gjordes av Maria Bonnevie och Gregers Werle av Mikael Persbrandt. Stefan Larsson regisserade. Leif Zern satt åter i salongen och menade att han åter var med om en av de "stora Dramatenkvällarna". Stefan Larsson hade varit lika texttrogen som Bergman, men placerat handlingen i en senare tid, "någonstans mellan krigen, på väg in i folkhemmet", och därigenom lagt en historia mellan oss och Ibsen: "Vi upptäcker hur rätt han hade: framåtskridandet bygger på förträngningar".
Dan Ekborg i Vildanden, 2000
Dan Ekborg tecknade ett "skoningslöst" porträtt av en egoist, fritt från sentimentalitet och med "svikt" i repliken. Mikael Persbrandts Gregers, "en av dessa 1900-talsintellektuella som föraktar nuet och tror att människans frälsning ligger utanför henne, i en idé eller ett system", var genial, "hans förmåga att skriva repliken som en båge i luften så att den blir kvar ett ögonblick – alltsammans bidrar till upplevelsen av att se Ibsens mästerverk i ett nytt ljus". Även Maria Bonnevies Hedvig var fri från försonande drag, hon hade "hittat exakt rätt ton, barnsligt dyrkande sin far med ungflickscharmens oemotståndlighet, menade Claes Wahlin. Hon var en Hedvig som "borde låta tala om sig ända till Norge".
Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt i Vildanden, 2000
Det var en ny generation som tog sig an Ibsens stycke, konstaterade Zern avrundande. "Ljuset som faller över scenen är skarpt men inte kallt: det snarare rensar luften". För Stefan Larssons del var uppsättningen hans första uppdrag på Stora scenen. Det gjorde inte resultatet mindre imponerande.
August Lindberg sa en gång i en vacker formulering att teaterns stora uppgift är att från scenen "lära människor vad livet är". Dramatens uppsättningar av Vildanden har alla, var och en på sitt sätt och för sin tid, blivit storslagna exempel på det här. Redan i sitt brev till Ibsen 1885 konstaterade Lindberg att det är "alldeles nya människor detta". Det har de förblivit.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek
Vildanden och Dramaten - del 2
Vildanden och Dramaten - del 1