Vildanden och Dramaten - del 2
På Nybroplan gavs Vildanden första gången den 2 september 1910. Även denna gång stod August Lindberg för regin. Han ingick i den ensemble som engagerades till Dramaten i samband med flytten till det nya teaterhuset 1908. Hjalmar Ekdal spelades fortfarande med stor framgång av August Palme, som i stockholmskritikernas ögon var idealisk i rollen. ”Hur har icke skådespelaren här tagit hela sin sceniska naturell till hjälp för att forma - plastiskt, vokalt, psykologiskt - en in i det minsta illusorisk bild af den blötaktiga och ohjälpliga själfbedragaren", utbrast den imponerade Bo Bergman i Dagens Nyheter. Lika imponerad var han dock av Anders de Wahl, som nu för första gången gjorde Gregers Werle. ”Rollen hör till styckets svåraste och på visst sätt otacksammaste”, förklarade han, men menade att de Wahl lyckats balansera och sammansmälta ”allvaret och satiren” i karaktären. Allt var ”samlat, behärskadt, äkta”. Gina spelades av Julia Håkansson, ”lagom vulgär och robust - en hvardagskvinna med en dyliks syn på saker och förhållanden”, och i Hedvigs roll såg man Anna Flygare, som hämtats från Strindbergs nyligen nedlagda Intima teater. Även om hon inte nådde upp till Lotten Seeligs nivå var hennes tolkning dock ”ett vackert arbete”. Detta enligt Nya Dagligt Allehanda.
Om pjäsen hade man nu enbart positiva saker att säga. Den hade blivit en klassiker. Man nästan ”drar på smilbandet, åt alla dessa lärda esteter och filosofer som skrivit hela avhandlingar om detta underbart fängslade drama”, skrockade Daniel Fallström i Stockholms Tidningen, i hans ögon var det omöjligt att ta miste om meningen, ”så framt man har en någorlunda klar syn på lifvet och lärt sig inse, att den röda tråd som går igenom hela vårt samhällslif, icke är sanningen, utan lögnen, icke den manliga uppriktigheten, utan den antingen medvetet eller omedvetet falska frasen”. Detta tyckte han också att uppsättningen klargjorde på bästa sätt. Men så var utförandet ”någonting alldeles enastående”. För den nya Dramatenensemblen blev den en vacker framgång.
Anna Flygare, August Palme och Julia Håkansson
Bortser man från de fem föreställningar som gavs i samband med Palmes avsked 1921 skulle det dröja drygt 40 år innan den ekdalska familjen åter intog Dramaten. Den 11 mars 1955 var det emellertid dags, då på Lilla scenen, där Alf Sjöberg satte upp pjäsen. Som Hjalmar Ekdal fick publiken möta Ulf Palme, Gregers gjordes av Olof Bergström och Gina av Eva Dahlbäck. Hedvig spelades av Margit Carlquist.
Olof Bergström och Margit Carlquist
Alf Sjöberg var en visionär och trollkarl, som i sina uppsättningar gärna tog hjälp av hela den moderna teaterapparaten, med ljus, ljud och maskinerier. Av scenteknisk ”extravagans”, konstaterade Sten Selander i Svenska Dagbladet belåtet, fanns den här gången ingenting. Sjöberg bjöd på en ”rättframt” realistisk iscensättning i omsorgsfull 1880-tals-dekor och tidstrogna kostymer.
Eva Dahlbäck och August Palme
Liksom August Palme befanns Ulf Palme vara en kongenial Hjalmar, ”i varje moment sceniskt levande, i varje moment hel – en verklig gestaltning”. Att hela skådespelet kom till sin rätt berodde dock på Olof Bergströms Gregers. Bergström fick fram det på en gång ”krampaktiga och uppjagade” i rollen. Med sitt tunna hår och bittra mun blev han ”en fanatiker av det slag som en gång dömde människor till bålet för deras eviga salighets skull”. Örjan Wallqvist i Dagens Tidning, som fyra år tidigare sett Sjöbergs iscensättning av Ibsens mäktiga Brand, såg i Bergströms Gregers en själsfrände till den fanatiske prästen. Han blev en utpräglad psykopat, ett alarmerande exempel på den destruktiva kraften. Eva Dahlbäcks Gina var som motvikt ”rustik i konturerna”, fylld av värme och jordiskt förnuft. För Margit Carlquist blev uppsättningen ett genombrott. Hennes Hedvig, därom var alla eniga, var storartad. ”Det är ett lika stort som sällsynt nöje för en recensent”, avrundade Sten Selander sin recension, ”att få anmäla en teaterföreställning utan att behöva komma med en enda reservation. ‘Vildanden’ är säkerligen ett av de utomordentligaste skådespel som någonsin skrivits. Och då man säger att Dramatens framförande i allo var pjäsen värdigt, så innebär det att denna teaterkväll hörde till de stora och sällsynta, de som bara återkommer några gånger på ett årtionde”.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek
Vildanden och Dramaten - del 3
Vildanden och Dramaten - del 1