Vildanden och Dramaten - del 1
När Henrik Ibsens Gengångare kom ut vid jultiden 1881 väckte den enorm förargelse och indignation. Ärftlig syfilis och lösa förbindelser var ämnen man då inte ens viskade om. Ingen teater i de nordiska länderna, vare sig de kungliga eller de privata, reflekterade över att framföra pjäsen. Ibsen blev mycket indignerad.
En som dock insåg pjäsens stora förtjänster var teaterdirektören och skådespelaren August Lindberg. Med en turnéensemble lät han uppföra den i Helsingborg den 22 augusti 1883. Inte minst hans egen dämpade men intensiva gestaltning av Oswald väckte omedelbart stort uppseende. Några dagar senare kunde sällskapet resa över sundet till Köpenhamn, där man på Folkteatern gav pjäsen tio gånger. Framgången var sensationell och är ett av stora ögonblicken i svensk teaterhistoria. Inom några veckor hade man uppfört pjäsen såväl i Stockholm, som i Kristiania och Göteborg. Andra teatrar, Dramaten bland annat, vågade nu följa efter. Ibsen gladdes och August Lindberg fick rykte om sig att vara en verklig Ibsenexpert.
August Lindbergs Hjalmar Ekdal
Spelåret 1884-85 var Lindberg engagerad vid Dramaten. Genom brevväxling med Ibsen hade han fått klart för sig att denne hade en ny pjäs i det närmaste färdig. Om detta informerade han Dramatens ledning, som omedelbart bad Ibsens förlag om att få ta del av texten så fort det var möjligt och den 12 november 1884 anlände Vildanden. Tre dagar senare antog teaterchefen Anders Willman pjäsen till spelning. Dramatikern och litteratören Frans Hedberg fick snabbt översätta den. Lindberg skulle regissera och själv spela Hjalmar Ekdal.
Rollbesättningen väckte stort uppseende. Axel Elmlund, det stora namnet på Dramaten vid den här tiden, hade förväntat sig att få göra Hjalmar Ekdals roll. Den insåg han nu skulle gå honom förbi. Elise Hwasser, sedan flera decennier teaterns ledande kraft på damsidan och som året innan med stor framgång spelat fru Alving i Dramatens uppsättning av Gengångare, ansågs given som Gina. Den rollen gav Lindberg dock till den okända Emma Lindström, en skådespelerska som tidigare enbart haft mindre uppgifter. Till Hedvigs roll hämtades, till den mycket populära Ellen Hartmans stora besvikelse, en ung flicka från elevskolan, Lotten Seelig, även hon ett oprövat kort. Elmlund, Hwasser och Hartman skrev gemensamt ett brev till ledningen där de bad att få alternera i de aktuella rollerna. Påpassligt kom brevet också till pressens kännedom, som inte försatt tillfället att blåsa upp det hela. Rabalder utbröt och ledningen häcklades.
Anders Willman ansåg nu det var bättre att förekomma än förekommas och bad Lindberg skriva till Ibsen och förklara det hela, vilket han också gjorde. Brevet klargör Lindbergs radikala intentioner med sin uppsättning. Bland annat läser man:
Vi stå med Herr Doktorns nyaste stycke på en alldeles obruten mark, där det gäller att gå fram med hacka och spade. Det är ju alldeles nya människor detta, och vart komma vi då med vanliga teaterfasoner? Med människor som avlägsnat sig från naturen, genom att i hela sitt liv ha spelat fransk boulevardkomedi. Detta var ögonmärket för mig i Gengångare, och det är detsamma i Vildanden. Jag är således lugn, men jag ansåg mig behöva säga Herr Doktorn detta ifall Ni läser våra tidningar.
Det gjorde Ibsen också mycket noggrant, men taktiskt nog avvaktade han premiären. Den gick av stapeln den 30 januari 1885.
Efter premiären var tidningarna mycket ambivalenta. Pjäsen imponerades man av, även om viss kritik riktades mot första akten, som man tyckte borde ha inarbetats i de övriga. Ifråga om spelbarhet, menade Aftonbladet, ”har Ibsen knappast lemnat ifrån sig ett drama, der ett så rikt tillfälle lemnas skådespelarne till ett modernt och nyanserat spel”. Många lovord fick även uppsättningens noggrant utarbetade fotograferingsateljé, som man tyckte var ”af ypperlig naturtrogenhet”. På den ekdalska vinden fanns levande höns, ja till och med en kommod hade Lindberg beordrat fram, i vilken skådespelarna illusoriskt kunde tvätta händerna. Detta var naturalism av tidigare aldrig skådat slag.
Om skådespelarinsatserna hade man olika åsikter. Främst gällde detta Lindbergs Hjalmar. Hårdast i sin kritik var Nya Dagligt Allehanda, som inte drog sig för att ge sig på Lindbergs person. ”De abnormiteter”, menade man, ”som kännetecknar hr Lindbergs framställningsmedel, göra honom i hög grad olämplig, då det gäller att gifva scenisk illusion”. Hans ”bleka, malätna gengångarapparition med tal, gång och åthäfvor som en drucken” var ”föga egnad att förklara den kärlek, hvarmed denne egoistiske goddagspilt omfattas af sin omgifning”. Stockholms Dagblad ansåg å andra sidan att Lindbergs spel som vanligt var intelligent, väl genomtänkt och ”utmärkt karaktäristiskt”. För Emma Lindström blev kvällen däremot ett misslyckande. Samtliga tidningar var eniga om att hon i Ginas roll inte räckte till. Även Albion Örtengrens Gregers fick kritik. Han hade visserligen sagt ”sina saker vårdadt”, men var färglös och matt.
Lotten Seelig som Hedvig
Den stora sensationen var Lotten Seeligs Hedvig. Inför hennes insats kapitulerade alla. Hon var Hedvig, ”så lefvande, så okonstlad och sann, som troligen ingen annan kan prestera”, skrev Stockholms Dagblad. Ingenting fanns här att erinra eller tillägga. Den andra sensationen var Gustaf "Frippe" Fredriksons Relling. Fredrikson, som ju närmast personifierade den franska boulevardkomedi Lindberg vände sig mot, fick här en av sina största framgångar under hela karriären. Själv antyder han att han fick rollen för att man unnade honom ett misslyckande, ”så där för omväxlings skull”. Det finns det nog all anledning att betvivla.
Gustaf "Frippe" Fredriksons Relling
Pjäsen spelades under våren 1885 21 gånger och återkom på hösten. Då hade dock August Lindberg, som var en orolig själ, lämnat Dramaten. Hjalmar Ekdal övertogs då inte av Axel Elmlund, utan av den nyengagerade August Palme, som här gjorde sitt livs roll. Han kom att spela den i flera omgångar på Dramaten, sista gången vid sin avskedsrecett hösten 1921. På Ibsens uttryckliga önskan erbjöds Elise Hwasser Ginas roll, men nu var hon inte intresserad. Säkert insåg hon – den grandiosa – att hon i denna uppsättning, naturalismens genombrott på svensk scen, hade passat mindre väl.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek