Vad säger Alkestis?

En lösning, säkert tungrodd och svårbemästrad, har varit att låta skådespelarna unisont deklamera partierna. En annan, mera radikal och som exempelvis Lennart Hjulström använde sig av i sin uppsättning av Euripides Medea på Dramaten 1995, är att låta kören representeras av en enda skådespelare, den gången Basia Frydman.

En tredje variant, som Alf Sjöberg utnyttjade i sin uppsättning av Euripides Alkestis våren 1968, är att dela upp körens partier på enskilda skådespelare. Hos Sjöberg fick de olika karaktärerna även rollnamn och yrken. I rollistan hittar man därför Linos, byäldsten, Ajax, snickare, Ion, skomakare, Alexander, slaktare och Filip och Toas, båda fiskare.  

När Sjöberg satte upp pjäsen hade den grekiska juntan i Aten belagt tragödernas verk med landsförvisning och spelförbud. I programhäftet utbrast Sjöberg nästan entusiastiskt:

Kan en mera lysande hedersbevisning bestås dem? Kan deras verk få ett bättre bevis för sin auktoritet och slagkraft? Kan teatern över huvud taget få ett vältaligare vittnesbörd om sin funktion som frihetens instrument?

Hans tro på teatern som ett humanismens och frihetens redskap var gränslöst och allomfattande.

Samtidigt insåg han problemen med att göra de antika verken åtkomliga för en ny publik. Det gällde att finna naturliga anknytningar. Ibland kunde korrespondenserna han såg bli närmast hisnande. Beträffande de ”visa och lättrörda gubbarna” i Alkestis konstaterade han exempelvis: ”En svensk får omedelbart associationer med Fredmans fuktiga brödraskap”. Säga vad man vill om det här, men en förbindelse var funnen och Sjöberg förklarade:

Äger vi inte genom Bellman en enastående kontakt med den antika myten? Finns inte här en fullständig identitet mellan två föreställningsvärldar där gudarna i båda lika osökt rör sig bland ting och människor?

Och faller inte över bägge samma vemodiga belysning över glädjens och ruelsens attityder? Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar. Hör vi inte samma tema upprepas i Herakles replik:

Så drick och fröjdas åt den dag som är.
Blott den är din. I morgon är en skälm.

Alkestis inleds med en prolog där guden Apollon ger en bakgrund till de kommande händelserna. Efter klagomål från underjordens gud Hades har överguden Zeus med sin blixt dödat Apollons son Asklepios, som genom sin läkekonst räddat alltför många människor från döden. Den upprörde Apollon har därför i sin tur dödat kykloperna, som smider Zeus blixtar. Som straff har Apollon dömts att en tid få leva som vanlig dräng bland människorna. Det har han gjort hos Admetos, kung av Tessalien.

Admetos dagar har dock varit räknade, men han har räddats av Apollon, som fått ödesgudinnorna att gå med på att Admetos skall undgå döden om han kan skicka någon annan i hans ställe. Den enda som ställt upp är hans maka, Alkestis. Handlingen börjar med att Tanatos, Hades offerpräst, infinner sig för att hämta henne. Innan hon förs bort får hon Admetos att lova att han inte skall svika sina barn genom att gifta om sig.

Jan-Erik Lindqvist, Georg Rydeberg och Anita Björk.

Så anländer hjälten Herakles på väg att utföra en av sina bragder. När han, som gäst i huset smörjt kråset och till tjänarnas förskräckelse ordentligt rumlat om, till sist får veta vem det är huset sörjer bestämmer han sig för att återföra Alkestis till jorden. Det lyckas han också med. Dock är hon beslöjad och får inte yttra ett ord under tre dagar. Admetos måste ta emot Herakles gåva osedd. Det gör han – och sviker därmed sitt löfte till Alkestis. Desto större blir hans glädje när han slutligen får se vem det är Herakles haft med sig.

I programbladet konstaterade Sjöberg:

Självprövningen går djupt hos Admetos och i förkrosselsen känner han hur illa han bär upp den roll, som barnens mor lagt på hans axlar. Men det behövs inte många minuter efter det den beslöjade kvinnan (vunnen som vandringspokal vid en brottningskamp) ställs framför honom förrän gamla takter vaknar igen. Trots hans eget löfte, trots körens hot om förbannelse ifall han sviker det, accepterar både han och dryckesbröderna kvinnan som en ny härskarinna i huset. Nog får Alkestis en grundlig insyn i det patriarkaliska samhällets värderingar.

I uppsättningens avslutande scenanvisning, Alkestis har då förts in i palatset, läser man:

Byalaget slår sig ner vid bordet och vinet.  Ett fönster öppnas i palatset. Admetos syns, förvirrad, i fönsteröppningen. Vinkar åt Linos. Denne ser frågande på de andra. Admetos pekar inåt palatset, gör en gest åt pannan att någonting är galet. Vinkar åt Linos att komma till hjälp. Linos går tveksamt bort mot porten.

Samtidigt som det ovanför scenen projicerades frågan: ”Vad säger Alkestis?”, hördes hennes otolkbara, men intensiva ordsvall i rummet.

Ja, vad sa Alkestis när hon äntligen fick tala? Det kan man undra. Låt oss hoppas att hon var feminist, att hon tog bladet från munnen och gjorde rent hus med den patriarkaliska världsordningen. Låt oss – tillsammans med Alf Sjöberg – tro att en ny, mer jämlik tid kunde ta sin början.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika