Trettondagsafton och Dramaten, del II
Bild: Trettondagsafton 1946. Carl-Hugo Calander Inga Tidblad Viveca Lindfors Stig Ohlin
Framgångarna hittills hade till största delen byggt på enskilda, särskilt lysande skådespelarinsatser. Första gången en hel uppsättning, konceptet i sig, blev föremål för kritikens uppmärksamhet och även stora beundran var 1946, då Alf Sjöberg satte stycket i scen. Det var Sjöbergs fjärde Shakespearekomedi. Tidigare hade han gjort Som ni behagar 1938, Mycket väsen för ingenting 1940 och Köpmannen i Venedig 1944. Nu stod Stellan Mörner stod för scenografin. I sitt regimanuskript har Sjöberg kastat ned några rader om hur han tänkte sig scenlösningen:
En estrad; svävande fritt i luften med genomsyn för himmel och de bakifrån uppkommandes entréer, rudiment av en balkong (för musikanter och några presentationsscener). En port för entréer, en barriär och en trappa för Hertigens pompösa palatsscener med en ljuskrona, indikerande inomhusscener; ett draperi omflyter Hertigscenerna och bär fritt ut i rymden som suffit. Allt mot fri rymd som växlar för varje scen. Shakespearescenens egna element, frigjorda och omsatta. Alla omdekorationer förmedlas av en skärm med två olika sidor, som flyttas alltefter behov.
Idéerna omsattes kongenialt av Stellan Mörner, som lyckades ge illusion av att komedin inte vilade på någon botten alls, skrev Agne Beijer i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, utan svävade fritt i en rymd "skiftande från stjärnhimmelblått till svavelgult, mot vilken avtecknade sig en följd av surrealistiska formationer, luftiga arabesker och fragment av byggnadskonstruktioner, som voro fullkomligt obekymrade om de statiska lagarna för vanlig nykter byggnadskonst, och bland vilka här och där en kristallkrona utan fäste i någonting glittrade". I "raffinerat artisteri", betecknade uppsättningen höjdpunkten av alla Sjöbergs Shakespeareinsceneringar hittills, menade Beijer. Det hela var "obeskrivligt vackert" och regitekniskt "infernaliskt styvt gjort".
Även skådespelarna, i commedia dell'arte-inspirerade, Watteauskimrande kostymer, lovprisades. Denna gång var Olof Sandborg som skapad för Malvolios roll. Åke Claessons Tobias och Einar Axelssons Andreas lämnade inget övrigt att önska. Mai Zetterlings Maria var lätt på foten och rapp i tungan, Viveca Lindfors en dov, närmast furiös Olivia. Men först som sist var Inga Tidblads framställning av Viola mirakulös. "Fulländningen själv", slog Beijer fast, "i vilket lexikon skall man finna ord för den?" Uppsättningen tillhör de oförglömliga i teaterns historia och spelades 116 gånger, till antalet Sjöbergs genom åren största publikframgång.
Dekorbild från 1975
Om Sjöbergs regikoncept kännetecknades av rymd, luft och glittrande drömmar i gränslandet mellan sken och verklighet, gick Ingmar Bergman i sin uppsättning 1975 rakt motsatt väg. Hans uppsättning var fast förankrad i ett robust och påtagligt elisabetanskt korsvirkeshus, med läkare för musikerna och podium i mitten för aktörerna, som efter att ha hälsat publiken fick spela fram texten med minsta möjliga rekvisita, en skärm, en säng och ett par stolar. Teater i teatern, med andra ord. Scenograf var Gunilla Palmstierna-Weiss. Grundackordet var lyriskt melankoliskt, konstaterade Åke Janzon, med plats för det burleska och saftigt ohämmade. Kärleken var dock sorgbehängd, "en bris som aldrig griper dessa människor på allvar", menade Leif Zern. Döden ruvade i bakgrunden. Narren, hostande och dödsmärkt, var den främsta påminnelsen härom.
I denna sorgkantade, men känslofyllda värld överträffade skådespelarna åter sig själva. Ulf Johanssons Tobias påminde, enligt Zern, om en stor skabbig hund, som rev sig i skrevet och missnöjt morrade "djupt nere i sin öltunna till buk". Sven Lindbergs Andreas dansade piruetter på gravens rand och Ingvar Kjellsons narr sjöng sina dödsvisor, så hela teatern tagen tystnade. Malvolio, i Jan-Olof Strandbergs gestalt, liknade en "kåt hund" när han hejdlöst berusade sig i drömmerierna om Olivia. Solveig Ternströms Maria var en korkskruvslockad kopplerska utsänd av djävulen. Med vaggande höfter ledde hon "långdansen i pjäsens undre värld". Motsatserna var Bibi Anderssons Viola, den perfekta androgynen, "ständigt paradoxal", och Lil Terselius Olivia, en mörk skönhet, med kärleken brännande under den svala, vita hyn. Det var vitalt, det var underhållande och samtidigt dödligt allvarligt. Uppsättningen spelades 105 gånger.
Bild: Trettondagsafton 2002. Julia Dufvenius och Maria Bonnevie
Senast pjäsen spelades på Dramaten stod engelsmannen John Caird för regin. Han hade ett gediget förflutet vid både Royal Shakespeare Company och National Theatre i London – han kunde sin Shakespeare. Caird signerade en allvarlig föreställning, där tidens obevekliga gång blev en ständig påminnelse. I fonden sågs en stor guldram något på sned i vilken olika molnformationer projicerades, ljusa moln, oros- eller åskmoln, alltefter handlingens växlingar. Karaktärernas hållning och kostym, skrev Maria Lindh-Garreau, skapade en "skönhet och stämning som hämtad ur Skagenmålningarnas stillhet. En underbar scenlösning är att klocktornet på Olivias hus dyker upp i tavlan – i olika storlekar beroende på var karaktärerna befinner sig." Det var en vacker, ofta regntung scenografi.
Maria Bonnevie gjorde Viola, en "nästan genomskinligt androgyn", skrev en tidning imponerad. Hos Orsino hade Erik Ehn hittat en "självcentrerad, dandypräglad spleen", som livade upp. Hans motsats var Julia Dufvenius Olivia, "varmblodig och viljestark". Suparbröderna Tobias och Andreas spelades av Allan Svensson och Per Svensson, föredömligt befriade från överspel och pajaskonster, liksom Stina Ekblads Maria, "vitter och vacker". I Malvolios roll tog istället Örjan Ramberg virtuost ut svängarna. Hans inbilske hovmästare knep större delen av skratten. Allvaret och tyngden stod den skönsjungande Loa Falkman för. Hans narr, menade Margareta Sörenson, framstod som en "säregen bärare av en lika trygg som livsfarlig Shakespearetanke om galenskap och klokhet, livsinsikt, ironi, distans och genomskådande av mänsklig falskhet och förklädnad". Så blev Trettondagsafton, avrundade Lindh-Garreau, "en djupt existentiell upplevelse genom kontrasten mellan stillhetens chimär och tidens hastande gång mot döden". Året var 2002.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek