Tre framgångar på rad – starten på Gunnel Lindbloms regikarriär

Få regissörer har fått uppleva en så magnifik start på sin regikarriär som Gunnel Lindblom. Och den skedde på Dramaten. Men vi tar det från början.

Gunnel Lindblom föddes i november 1931 i Göteborg. 1950 kom hon in på Göteborg stadsteaters elevskola, där hon gick fram till 1953. Redan under elevtiden fick hon göra sin första filmroll, Rebecka i Gustaf Molanders filmatisering av Kaj Munks Kärlek.

1954 tog Ingmar Bergman henne till Malmö stadsteater, där hon kom att medverka i flera av Bergmans legendariska uppsättningar dessa 50-talsår. Hon kom även att göra fina insatser i flera av hans numera världsberömda filmer: Det sjunde inseglet 1956, Smultronstället !957, Jungfrukällan 1959, Nattvardsgästerna 1961-62 och Tystnaden 1962.

1968 kom hon till Dramaten. Hennes första roll på nationalscenen blev Laura i Alf Sjöbergs uppsättning av Strindbergs Fadern, som även filmades. Året efter gjorde hon en hyllad Marie i Bergmans inscenering av Büchners Woyzeck och ytterligare ett år senare Strindbergs Margit i Herr Bengts hustru, som Sjöberg hade döpt om till just Margit – hans Margit var inte bara sin mans bihang. Gunnels Dramatenkarriär kunde inte ha börjat bättre.

Men Gunnel ville vidare. Hon ville regissera. När Bergman 1972 skulle sätta upp Ibsens Vildanden bad hon honom att få bli hans regiassistent. Bergman var negativ – skulle en av hans främsta skådespelerskor bli regissör?, det lät inte bra – men naturligtvis gav han med sig och redan ett år senare kom hennes första uppsättning på Dramaten – Sjung vackert om kärlek.

PL_SVOK_1973_003.jpg

Solveig Ternström och Ulf Johanson.

Pjäsen var skriven av en debutant, Gottfried Grafström och handlar om skalden Gustaf Fröding. Den mottogs särdeles välvilligt. Gunnel och ensemblen hade stor del däri. Åke Janzon skrev:

Nu spelar på den nyrenoverade Målarsalen högst upp i Dramatenhuset några aktörer som är så beundransvärda att man även med vanliga rimliga krav på nationalscenens skådespelarkonst blir överraskad och hänförd. Ulf Johansons porträttlika Fröding är ett underverk i fråga om människostudium: en människa på flykt som visserligen suveränt behärskar sin fantasis imperium men samtidigt är trånsjukt besatt av en dröm om det ohämmade kärleksliv som tillvaron förmenat honom.

Stycket handlar om längtan och brist, vilket Ulf Johanson sällsamt väl lyckades förmedla. God hjälp hade han av Solveig Ternström, som gjorde Ida Bäckman, Frödings uppvaktande beundrarinna, en frisk, värmländsk fläkt, ett inkännande, varmt, kvinnoporträtt.

Och naturligtvis prisades även Gunnel i tidningarna. Inte minst hade hon givit fina prov på ”bildmässig fantasi” i sin regi, menade den imponerade Janzon. Pjäsen kunde spelas 100 gånger.

PL_Morbror Vanja 1974 015.jpg

Margaretha Byström och Ulf Johanson.

Efter den lyckade regidebuten fortsatte hon samarbetet med bland andra Ulf Johanson, Solveig Ternström och Margaretha Byström i Tjechovs Morbror Vanja 1974, en uppsättning som även den överlag rosades i pressen. Den var klarsynt, känslig och osentimental, berättade tidningarna. ”Det lär dröja innan detta skådespel kan ges i en så kvalificerad uppsättning”, skrev någon. Tjechov kändes modern och Gunnel som en kraft att definitivt räkna med.

PL_EOS_1975_012.jpg

Margaretha Byström och Ulf Johanson.

Ulf Johanson och Margaretha Byström var även med i Gunnels tredje uppsättning, Ett obehagligt stycke, egentligen Änklingars hus, en tidig pjäs av George Bernard Shaw, som gick upp på Lilla scenen i september 1975.

Pjäsen handlar om den skamlöse hyresutsugaren Sartorius och dennes ansträngningar med att gifta bort sin temperamentsfulla dotter Blanche. När fästmannen får veta var hans tillkommandes pengar kommer ifrån vill han dra sig ur partiet, men inser snart att det inte skulle hjälpa de fattiga hyresgästerna. Någon annan skulle snabbt rycka in i hans ställe. Det vill han inte. Giftermålet blir alltså av. Shaws ironi var vass och talande.

En ”behaglig” föreställning, vitsade Åke Janzon efter premiären, mycket nöjd med både Ulf Johansons Sartorius, Lars Ambles fästman och Margaretha Byströms Blanche. Gunnel Lindblom, skrev kritikern, hade i sitt ”mjuka artisteri” undvikit de alltför hårda kanterna och istället ”insvept det latenta sociala raseriet i den stilfulla salongkomediens kultiverade musikalitet”. Det visade sig inte vara fel. Publiken köade och uppsättningen kunde ges hela 117 gånger.

Men det här var bara början. Det skulle bli många fullödiga Dramatenuppsättningar signerade Gunnel Lindblom genom åren, tjugofem stycken närmare bestämt: Mrozek, Ibsen, Bernhard, Fosse – för att bara nämna de dramatiker som hon återkom till två gånger dessa år.

Skådespelarkarriären övergav hon inte heller. Inte minst knackade Bergman på axeln flera gånger. Hos honom gjorde hon Gertrud i Hamlet, Agaue i Backanterna, Mumien i Spöksonaten och Hanna Kennedy i Maria Stuart. Gunnel kom i själva verket att göra över femtio roller på Dramaten. Den sista, Teiresias i Oidipus Antigone, fick sin premiär 2017.

Gunnel Lindblom var beundransvärd och ojämförlig. En sann konstnär.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika

Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor