Dramaten har kraftigt begränsad publik verksamhet fram till sommaren 2021. Läs mer

Under de senare åren på 1910-talet hade Hjalmar Bergman skrivit en lång rad kammarspel, korta, modernistiska, idag betraktade som epokgörande. Men när det begav sig hade de haft svårt att vinna gehör, både hos teatercheferna och hos publiken. Det var dystert för författaren – Bergman ville ju vinna den stora teaterpubliken.

Vad var att göra? Helt enkelt sadla om, byta spår. Bergman hade därför på 1920-talet börjat skriva andra typer av pjäser, där det modernistiska fått stå tillbaka och ge plats åt det mera invanda, konventionella. Det första stycket i denna anda blev Swedenhielms från 1923. Förvisso var det en återgång till väl beprövade intrigmönster, men stycket var, för att citera Erik Hjalmar Linder, ”ytterst spelbart, och det blev snart ett bravurstycke, där roliga karaktärsteckningar och kvicka repliker storartat samverkar”. Swedenhielms fick sin urpremiär på Dramaten våren 1925.

Pjäsen handlar om familjen Swedenhielm, Rolf senior, ingenjör, uppfinnare, impulsiv och genial, och hans tre barn, Rolf junior, också ingenjör och faderns medhjälpare, Julia, framgångsrik skådespelerska, och Bo, löjtnant. Och så finns där – inte minst – Marta Boman, Swedenhielms svägerska och husföreståndarinna.

Det framkommer snart att Swedenhielm blivit Nobelpristagare, vilket förutom äran kommer väl till pass för familjen ekonomiskt – Swedenhielmarna har alla sedan länge levt för vidlyftigt. Nu skall saker och ting ordna upp sig.

Men så dyker Swedenhielms barndomsvän Eriksson upp. Han är procentare och kan presentera förfalskade reverser underskrivna i Swedenhielms namn. Swedenhielm, för vilken hedern står över allt, misstänker sina söner och blir utom sig av besvikelse. Hans värld rasar samman. Har han inte kunnat göra hederligt folk av sönerna kan Nobelpriset kvitta.

Det visar sig dock att de är oskyldiga. Det är i själva verket Marta Boman som ligger bakom förfalskningarna. Hon har gjort dem för att kunna täcka alla kostnader som Swedenhielmarnas utsvävande vanor fört med sig. Problemet är därmed ur världen. Familjen kan ge sig iväg till prisutdelningen.

Det finns många tacksamma roller i pjäsen. Den oemotståndlige Swedenhielm senior är en av dem, Marta Boman, lågmäld, butter, men skarp, inte alls imponerad av Swedenhielmarnas fasoner, en annan.

PL_Swedenhielms-1925-002.jpg

Hilda Borgström och Anders de Wahl.

På urpremiären spelades Swedenhielm av Anders de Wahl, Boman av Hilda Borgström. Mottagandet blev blandat. Bo Bergman skrev:

Här finns möjligheter, men Anders de Wahl är nu en gång överraskningarnas man, en stor skådespelare, ofta genial, säker kan man aldrig vara på honom. Han kan slå huvudet på spiken så att det gnistrar, och han kan hugga i sten så att det gnistrar lika bra. Denna gång har han huggit i sten.

Han hade presenterat en lackerad posör, kokett friserad, spelande teater med sig själv. För kritikern var det obegripligt att författaren och regissören accepterat typen.

Annat var det med Hilda Borgström. Hennes Boman var som ”klippt ur levande livet!”:

Denna Marta har tusentals systrar som skulle handlat likadant, om de bara vågade. Rollen är ett vackert tillskott till skådespelerskans med små, men utomordentligt säkra medel givna vardagsgestalter – ofta andraplansfigurer som lyftas upp genom den konstnärliga skickligheten.

Hilda Borgström höjdes till skyarna och hon kom att spela rollen i två omgångar på Dramaten ända fram till 1942.

Den utan jämförelse mest uppskattade produktionen publikt kom hösten 1990. Då såg man Max von Sydow i Swedenhielms roll. Marta Boman gjordes av Mona Malm.

Max von Sydow gjorde ingen besviken. ”Briljans och lekfullhet hos von Sydow”, löd rubriken i en tidning, Sven H. Ericson menade att von Sydow var magnifik i rollen och han fick medhåll av kollegorna.

PL_Swedenhielms-1990-014.jpg

Mona Malm.

Och även för Mona Malm blev rollen en vacker framgång. ”Publiksuccé väntar när Boman tar över”, löd en annan rubrik i en recension som fokuserade på Boman som Swedenhielms motpol, en rolltolkning Mona Malm kunde lägga till sina tidigare storartade insatser på nationalscenen.

Mona Malm kom in på elevskolan 1954. Sitt genombrott fick hon i Alf Sjöbergs uppsättning av Drottningens juvelsmycke 1957, där hon spelade Amanda. Hon kom att bli en framträdande kraft på Dramaten, som hon bortsett från åren 1959-64 blev trogen större delen av karriären.

Efter ungdomsårens mer lättviktiga flickor kom hon konstnärligt att kunna växa när hon fick gestalta mera komplicerade, sammansatta gestalter. Just en sådan var Marta Boman. Leif Zern skrev:

Mona Malm har en nyckelroll som Boman. Hon är inte bara det sedvanliga huskorset. Hon bär ett liv i sin runda kropp och blir det öga som ser åt oss, och när familjen i slutscenen dansar iväg till nobelprisfesten läser vi på hennes ryggtavla hur löjliga de ter sig efter all denna moraliska förstoppning.

Mona Malms porträtt var enligt kritikern ”gripande”, en karaktäristik som återkom i flera tidningar. Bo Bergmans ord rörande Hilda Borgström, varma, djupt mänskliga kvinnor, som ”lyftas upp genom den konstnärliga skickligheten” har sin självklara täckning även när det gäller Mona Malm. Även i hennes fall var den avsevärd och heltäckande.

Mona Malm, som gjorde över 70 roller på Dramaten, spelade sin sista roll på teatern, Produktionsledaren i Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren, hösten 2002.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika