Sufflören på Dramaten
Sufflörens historia på Dramaten är lång, närmare bestämt lika lång som teaterns egen. Arbetsuppgifterna har växlat genom åren – att vara skådespelarnas minnesstöd under föreställningarna var från början bara en mindre del av åtagandena. I Gustav III:s detaljerade reglemente från den 29 maj 1789 läser man:
"De tvenne Copisterne, som tillika äro Souffleurer, skola hvardera skrifva eller låta skrifva samt collationera et exemplar och en omgång rôler af hvarje piece, som til spelning är antagen, och sker alltid början med rolernas skrifning, som göres rent och tydligt, med tillräckeliga repliquer och bred marginal, samt antecknas vid slutet huru många rader rôlen innehåller, då åtta ord räknas på hvar rad, och huru många dagar således till dess lärande enligt 1§ 5:te Afdelningen i detta reglemente beviljas."
Skådespelarna skulle läsa in 40 rader per dag till varje ny pjäs. Kopisternas arbete var lika noga reglerat. En pjäs i fem akter skulle skrivas ren på högst sex dagar, en i fyra på fem dagar, en i tre på fyra dagar, en i två på tre dagar och en enaktare på två dagar. Samma tid anslogs till rollhäftena, skådespelarnas exemplar med enbart den egna rollens repliker och stickrepliker. Sufflören var med andra ord i stor utsträckning ett skrivbiträde. Mycket av arbetstiden gick åt till pjäskopiering.
Och inte nog med det. I en efterföljande paragraf fastslås:
"Den första Copisten är tillika ansvarig för afskrivningen af all musique, som till Theatern behöfvas kan, då den ej är destovidlyftigare, eller han af andra skyldigheter är hindrad. Han gör tjenst som Souffleur på Theatern, och erhåller i Lön af magazins fonden Tio Riksdaler för hvar månad Theatern spelar."
Förutom kopieringen var Förste kopisten alltså den som under föreställningarna hjälpte skådespelarna med memoreringen. Andre kopisten skulle "såsom Souffleur i Coulisserne" istället varna aktörerna inför entréer och den tekniska personalen inför olika passningar och ljusförändringar. Honom ålåg det även att vid behov beordra vaktbetjäningen att från scenen "utvisa de obehörige personer, som under representationen kunna förorsaka trängsel". Andre kopisten var med andra ord det vi idag kallar inspicient.
Manuskripten och rollhäftena omgavs med stor sekretess. I reglementet fastslås att en anställd som till en utomstående kopierade eller lånade ut något av teaterns manuskript förlorade ett helt kvartals lön. I manuskripten var mycket tid och resurser nedlagda. De vårdades ömt.
Under 1800-talet utfärdades flera nya reglementen. De går dock inte in på sufflörens skyldigheter. I samband med teaterns flytt till Nybroplan 1908 och teaterbolagets grundande skrevs även ett nytt reglemente och i det finns åter en passus om sufflören, låt vara mycket kortfattad:
"Sufflören har att sufflera vid öfningar och föreställningar, för hvilket ändamål han bör i god tid före tjänstgöringens början vara å teatern tillstädes."
Mycket hade hänt. Sufflörernas kopieringsskyldighet var sedan länge ett minne blott. Sådana tjänster köptes då utifrån. 1908 skrevs fortfarande de två manuskripten och rollhäftena ut för hand av särskilda renskrivare. På 1910-talet gjorde skrivmaskinen sitt intåg på teatern. Man gjorde då fem kopior av varje pjäs – så många man kunde få ut med hjälp av karbonpapper. Rollhäftena användes till 1960-talets mitt.
Många sufflörer har kommit och gått på Dramaten genom åren. Nestorn bland dem hette Emil Michal. Han hade börjat sin teaterbana som åttaåring i faderns trupp 1862, det Michalska sällskapet, där han utförde en del barnroller. 1865 kom han till Johan Peter Roos sällskap och det var där han 1869 började sufflera. 1870-72 innehade han samma syssla på Mindre teatern och Humlegårdsteatern innan han 1873 anställdes på Dramaten. Här stannade han livet ut. Sin sista sufflering gjorde han i Holger Drachmanns Det var en gång den 29 april 1917. Dagen efter gick han mycket oväntat bort. Han hade då sufflerat på Dramaten i 44 år.
Michal var en originell herre. I en tidningsintervju i samband med sitt 40-årsjubileum som sufflör berättar han att han aldrig hade sett en teaterföreställning annat än från sufflörluckan, "många gånger har han visserligen tänkt gå på teatern som vanligt folk, d.v.s. tänkt slå sig ned i salongen, men han har egentligen aldrig haft tid därmed". Tidningen antog att han fick nog av teater "från den plats han intar i samhället". Det kan man tänka sig.
Dessutom hade Michal ett tidskrävande fritidsintresse. Han förde sedan hösten 1866 noggranna anteckningar över allt som spelades på Stockholms teatrar. Det året hade Fredrik August Dahlgrens Förteckning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms teatrar 1737-1863 kommit ut och den boken hade Michal föresatt sig att komplettera. Dahlgren – Värmlänningarnas författare – hade fått särskilt anslag från riksdagen för att trycka sina ytterst användbara anteckningar. Det fick aldrig Michal. Han fick en medalj, Litteris et artibus 1913. Han hade då upptecknat femtio års teaterrepertoar i Stockholm. Anteckningarna överlämnades så småningom till Teatermuseet som lät göra tre kopior av dem. Ett av exemplaren finns på Dramatens bibliotek.
Michal förde även bok över roliga felsägningar han hört genom åren, en mytomspunnen volym. Dessvärre glömde han den en gång i sufflörluckan och då stals den genast. Den har aldrig kommit tillrätta. Där försvann helt säkert en teaterhistorisk guldgruva.
Emil Michal var ogift, men hade två yngre systrar. Den äldre av dem, Louise, gift Frank, var sufflör på Dramaten, 1910-31. Hon extraknäckte emellanåt som pjäskopist – steget till Gustav III:s tid var trots allt inte alltför långt. Hon förde dock inga anteckningar. Emils däremot väntar på att bli digitaliserade och med hjälp av datorn få utökade sökningsmöjligheter. Projektet har länge diskuterats men ligger fortfarande i stöpsleven. Låt oss hoppas att det snart kan realiseras. Michals insats borde göras lätt tillgänglig för alla.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek
Bilden föreställer Emil Michal, fotograf okänd.