Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Inställda föreställningar

Onsdagens och torsdagens föreställningar (25 & 26 maj) av Linje Lusta är inställda på grund av sjukdom.

Stellan Mörners ridå – åter igen

Stefan Mörners ridå.

Våren 2021 fick jag i samband med en inventering på teaterns tapetseri vara med om en spännande upplevelse: upphängningen av Stellan Mörners ridå, tillverkad för Stora scenen våren 1963. Det var första – och kanske enda – gången jag kunde studera ridån i verkligheten och även fotografera den. Ridåns historia har jag tagit upp i en tidigare krönika, men det finns här anledning att kort rekapitulera den.

Redan hösten 1951 hade den nytillträdde teaterchefen Karl Ragnar Gierow initierat en utredning rörande teaterns lokalförhållanden. Huset började närma sig femtio och var mycket slitet. Utredningen resulterade i den stora ombyggnad som genomfördes 1958-60.

Som färgexpert vid ombyggnaden hade man kallat in konstprofessorn Olle Nyman. Sommaren 1959 föreslog han att salongens ursprungliga färgskala återställdes – salongen skulle åter bli blå. För teaterns folk blev förslaget en chock. En namninsamling igångsattes och resulterade i en vördsam skrivelse till Byggnadsstyrelsens generaldirektör Sixten Larsson. Fortsatt röd färgsättning krävdes.

Och aktörerna fick som de ville. Olle Nyman lämnade arbetet och ersattes av konstnären Stellan Mörner, som omedelbart satte igång med ett inredningsförslag – i rött. Frågan om ridåns utseende sköts tills vidare upp.

Först hösten 1962 kunde Gierow anmäla att Statens konstråd ville förverkliga tankarna på en ny ridå. Åter anförtroddes Stellan Mörner uppdraget och strax före jul inlämnade han sitt förslag, som snabbt godkändes av Byggnadsstyrelsen.

Ridån syddes på NK:s verkstad och där fick Svenska Dagbladet en förhandstitt. Konstnären berättade:

Jag inriktade mig genast på att i formen söka fånga upp så mycket som möjligt av den Jugend-stil, som Dramatenbyggnaden representerar. Men när det gäller färgen ville jag ha helt fria händer.

Mörner valde rött i olika nyanser, purpur, tegel, plommon, tillsammans 25 olika färger. 140 applikationer, ljuskroneliknande gardin- och draperiarrangemang, fanns fästade på tyget. Konstnären hade funnit att siden från Thailand var bäst för ändamålet och nära 400 meter tyg, 175 meter siden och drygt 200 meter linnefoder användes. Men så var ridån också tretton meter bred och drygt nio meter hög. ”En festlig klang, som speglar teaterkonstens känslor och stämningar, både tragedi och komedi” – så ville Mörner själv karaktärisera sitt verk.

Och den 17 maj 1963 invigdes ridån. Dramaten fyllde då 175 år. Man gav Strindbergs Gustav III med Jarl Kulle i titelrollen. Det blev en glänsande gustaviansk Dramatenfest, som även blev Gierows tack och adjö. Hans tolvåriga fögderi, som mycket hade handlat om ombyggnadsfrågor, var över. Den 1 juli skulle Ingmar Bergman ta över.

Några dagar senare kom i Svenska Dagbladet en kritik av ridån. Den var hård. Konsthistorikern Gerd Reimers skrev:

Mörners skimrande sidenridå är stoffligt sett ett tacksamt objekt för spotlighten att leka på men förefaller mig som komposition allt för torftig för sin fordrande placering. Man ”lär” sig i en blink dess enkla symmetri med tunga droppar, och klockformer ordnade i stela girlander; formerna återkommer med torr precision och lämnar ingenting åt fantasien som väl – var annars? – bort få fritt spelrum just på tröskeln till det stora äventyret.

Reimers hade i och för sig ingenting emot en abstrakt komposition, men den borde innehålla både form- och fantasistoff, ”just detta sällsamma och obeskrivbara något som annars brukar flöda ur Mörners penslar när han arbetar i teatersammanhang”. Framför allt borde en ridå vara ”ett barn av sin tid”. Det var inte den här. Reimers var klar i sitt omdöme: ridån var misslyckad. I sin dagbok sammanfattade Mörner: ”Utklassning! Så ont det gör”.

Därmed försvinner ridån i källorna. Mörner nämner ingenting om dess öde i sina dagböcker. Inte heller skriver tidningarna om den. Muntligt har dock en dåtida scenmästare berättat för mig att Ingmar Bergman när han tillträdde skall ha utbrustit: ”Vi skall inte ha en djävla Folkets Hus-ridå på Dramaten” och helt sonika plockat ned den. Sedan dess har den legat i säkert förvar i en låda i teaterns magasin.

Men i våras hängdes den alltså upp, detta ute i Gäddviken. Vi var några få personer som i någon timme kunde studera Mörners skapelse, med sina många röda nyanser och färgglada applikationer. De glimmade och lyste vackert mot oss – sällsamma ögonblick.

Man kan undra vad som skall bli ridåns fortsatta öde. Skall den förbli nerpackad i ytterligare sextio år på teaterns tapetseri? Eller kan den fylla en funktion i ett annat sammanhang? På Dramatens stora scen – där får man ge Bergman rätt – passar den i alla händelser inte. Men varför inte någon annanstans? Kanske på ett Folkets hus?

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika