Shakespeare och Dramaten
– några statistiska reflexioner inför jubileumsåret
Shakespeare har skrivit trettiosju skådespel. Trettiosex av dem finns samlade i den så kallade Första Folion. Den gavs ut av de två skådespelarna John Heminges och Henry Condell 1623. Flertalet av dem hade tryckts tidigare i separata utgåvor i kvartoformat. Ett sådant exempel är Pericles, som kom ut 1609. Shakespeare anges här som författare, men eftersom stycket inte finns med i Folion har man antagit att han bara skrivit delar av det. Heminges och Condell var nära vänner till Shakespeare och bör ha haft goda skäl för att utesluta det.
De trettiosex pjäserna i Folion är indelade i tre grupper: fjorton komedier, tio historiska skådespel och tolv tragedier. De historiska skådespelen har alla engelska medeltida kungar som titelpersoner.
Av de trettiosex skådespelen har tjugosex spelats på Dramaten: tolv komedier, fyra historiska skådespel och tio tragedier. På 1800-talet gav man arton olika Shakespearepjäser. Fyra av dem, Förväxlingar, Kärt besvär förgäves, Richard II och Timon av Athen, har inte spelats sedan dess.
Det första Shakespearestycket som framfördes på Dramaten var Hamlet. Det hade premiär i mars 1819. Och Hamlet är tillsammans med Romeo och Julia även det stycke som satts upp flest gånger på teatern. Förutom att det spelades med alla tongivande skådespelare under hela 1800-talet har det – liksom Romeo och Julia – satts upp sju gånger på Dramaten efter 1908, året då marmortemplet vid Nybroplan invigdes. Andra ofta uppsatta pjäser på 1900- och 2000-talen är En midsommarnattsdröm, Macbeth och Trettondagsafton. De har alla satts upp fem gånger.
Den enskilda Shakespeareproduktion som spelats flest gånger på Nybroplan är Ingmar Bergmans Kung Lear från 1984. Den gavs 176 gånger. Då är även de tjugotre turnéföreställningar inräknade som teatern spelade i Paris, Barcelona, Milano, Amsterdam och Tammerfors. På god andra plats kommer Romeo och Julia från 2002. Den gavs 137 gånger med hundra procents beläggning på Elverket, ett lyckat samarbete med Cirkus Cirkör. Katrine Wiedemann regisserade.
Kung Lear är även den föreställning som har spelats minst antal gånger på Nybroplan. Uppsättningen från 1908 kunde bara ges vid tre tillfällen. Men här ljuger statistiken något. 1906 hade Gustaf Fredrikson, teaterchefen på gamla Dramaten vid Kungsträdgården, övertalat herrarna i teaterbyggnadskonsortiet att bekosta uppsättningen, detta med motiveringen att den skulle kunna flyttas över till den nya teatern. Föreställningen blev en stor framgång och framfördes tjugofem gånger på gamla Dramaten. Men när den togs upp på Nybroplan var den utspelad. Publiken hade tröttnat.
Regissörerna är ett intressant kapitel i Dramatens historia – inte minst när det gäller Shakespearerepertoaren. Från 1908 fram till idag har trettioen olika regissörer satt upp ett Shakespearestycke på Dramaten. Tjugoen av dem har dock bara gjort en enda uppsättning och fem har bara gjort två. I själva verket står fyra regissörer för hälften av alla Shakespeareinsceneringar på Dramaten. Shakespeare har kort sagt varit en specialgren för vissa. Tongivande regissörer som Mimi Pollak, Per-Axel Branner och Per Verner-Carlsson har – intressant nog – inte satt upp en enda Shakespearepjäs.
Dramatens meste Shakespeareregissör – och även den bäste menar många – är Alf Sjöberg. Han har signerat sexton Shakespeareuppsättningar genom åren. Han är även den ende som har satt upp samma pjäs vid två olika tillfällen, nämligen Som ni behagar 1938 och 1964 och Köpmannen i Venedig 1944 och 1962.
Sjöberg utmärker sig även på andra sätt. Han var den förste regissören som satte upp en Shakespearepjäs på Lilla scenen, Lika för lika 1958, och är fortfarande den regissör som satt upp ett Shakespearestycke på Målarsalen, nämligen Antonius och Kleopatra 1975. Man konstaterar även att av de sex Shakespearepjäser som på 1900- och 2000-talen bara har satts upp en gång har han regisserat fyra, nämligen Mycket väsen för ingenting, Kung John, Troilus och Cressida och Coriolanus. De återstående två, Othello och Muntra fruarna i Windsor, regisserades av Olof Molander respektive John Caird. Efter Sjöberg är de båda också Dramatens flitigaste Shakespeareregissörer, Molander med nio uppsättningar, Caird med fem. Ingmar Bergman slutligen, gjorde fyra uppsättningar.
Den skådespelare som framträtt i en Shakespeareroll under längst tid är Edvard Swartz. Han debuterade på Dramaten som Hamlet 1853. Hans rolltolkning bildade epok. I hans gestaltning var prinsen en tillbakahållen, dämpad melankoliker, en filosof. Swartz ansågs genial och fick spela rollen varje år karriären ut. Han drog sig tillbaka 1881. Han hade då 82 Hamletföreställningar bakom sig.
Vilka är då de tio pjäser som aldrig spelats på Dramaten och varför? Frågan låter sig rätt enkelt förklaras. De båda komedierna Två gentlemän från Verona respektive Slutet gott, allting gott kan knappast sägas vara några av Shakespeares mera betydande verk. Det förra är ett av hans tidigaste arbeten, det senare ett av hans minst spelade även i England. Men förvisso – anseendet lär ha ökat de senaste femtio åren.
Att de sex historiska skådespelen, andra delen av Henrik IV, Henrik V, de tre delarna av Henrik VI och Henrik VIII, inte har satts upp i Shakespeares tappningar är också förståligt. Ett så stort och inträngande intresse för den engelska medeltidshistorien hade helt säkert inte Dramatenpubliken kunnat uppamma. Dock skall det påpekas att teatern 2000 framförde Det blodiga parlamentet, en ihopsatt text som bestod av delar hämtade från Richard II, Henrik VI och Richard III.
Ospelbar får man väl däremot betrakta den ruskiga tragedin Titus Andronicus, där man skär ut en våldtagen kvinnas tunga, hugger av hennes händer och serverar pastej på nermalda barn, ”en riktigt dålig rysare”, för att citera Shakespearekännaren Erik Frykman. Detsamma kan väl sägas om en av Shakespeares sista tragedier, den osannolika Cymbeline.
Näst efter Strindberg är i alla fall Shakespeare den mest spelade dramatikern på Dramaten. Uppsättningen av Hamlet 2016 är den sextioåttonde Shakespeareföreställningen som teatern presenterar sedan 1908. Lägger man därtill de arton pjäser som togs upp på 1800-talet – här är det svårare att tala om uppsättningar eftersom pjäserna ofta spelades under en längre tidsperiod, där dekorer ändrades och skådespelare byttes ut – blir det en ansenlig mängd. Nog kan Dramaten vara stolt över sin Shakespearehistoria.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek