Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Vaccinationsbevis införs i december

Från och med den 1 december behöver alla besökare över 18 år kunna visa upp ett giltigt vaccinationsbevis samt ID. Läs mer

Selma Lagerlöf och Dunungen

År 1909, året efter invigningen av teaterpalatset på Nybroplan, tilldelades Selma Lagerlöf som första svensk Nobelpriset i litteratur. Fem år senare, i september 1914, spelades hennes första pjäs på Dramaten, Dunungen. Och den blev en jättesuccé.

Dunungen var ursprungligen en novell. Den ingår i samlingen Osynliga länkar, som kom ut 1894. Det var Selma Lagerlöfs andra bok efter debuten med Gösta Berlings saga 1891. Berättelsen utspelar sig i Värmland på 1840-talet och handlar om den ljuva, vackra, “dunmjuka“ bagardottern Anne-Marie, som tillsammans med fästmannen Mauritz, en dryg och självupptagen ung herre, besöker Mauritz onkel, den stenrike men lättsinnige brukspatronen Teodor Fristedt. Mauritz tanke är att brukspatronen skall komma att intressera sig för honom, ge honom en anställning, ja allra helst ett järnbruk. Anne-Marie kan här komma väl tillpass – om hon nu kan uppföra sig. Hon är ytterst blyg och tillbakadragen. Mauritz uträkningar slår dock fel. Långsamt men obevekligt tänds under några sommardagar kärleken mellan den unga flickan och brukspatronen själv, allt inramat av den skira grönskan i det undersköna Värmland. Det hela är idylliskt, romantiskt och lagom allvarsamt.

Selma Lagerlöf kom att kalla 1913 “de dramatiska experimentens år“. Hon hade då tillsammans med Bernt Fredgren dramatiserat en annan av sina noveller, Stormyrtösen, som med framgång gavs av det Selanderska sällskapet i landsorten. En fransman vid namn Edouard Schneider hade även försökt sig på att dramatisera Dunungen, Le Duvet, ett arbete som sporrade Selma Lagerlöf till att göra en egen version. Den lämnade hon in till Dramatenchefen Tor Hedberg, som genast antog pjäsen till spelning. Repetitionerna började den 11 augusti 1914, bara några dagar efter det första världskrigets utbrott. Som Dunungen såg man teaterchefens fru, Stina Hedberg. Brukspatronen gjordes av Ivan Hedquist och Mauritz av Gösta Hillberg. Efter en månads repetitioner kunde man gå till premiär. Den gick av stapeln den 18 september.


Ivan Hedqvist, Stina Hedberg, Gösta Hillberg 1914

Uppsättningen fick ett i stort sett välvilligt mottagande. Visst fattades det en del i författarinnans tekniska handlag, vissa avsnitt blev stillastående och odramatiska. Vidare anmärkte Aftonbladet att det “ljuva och vackra, det verkligt dunmjuka över huvudfiguren i novellen” delvis förlorades i scenens grälla ljus och det drömlika i språket omvandlades till sentimentalitet. Teaterns handfasta krav kan ibland vara problematiska att komma tillrätta med.

Skådespelarna fick dock beröm överlag. Bortsett från sin utpräglade stockholmska var Stina Hedberg övertygande i Dunungens roll, som hon spelade med “värme och verkligt okonstlat behag av god effekt“. Mest lovord fick som så ofta förr Ivan Hedquist. Alldeles förträffligt gjorde han onkeln, en “öfvertygande typ af svensk brukskarl från förr, ett bullrande, hänsynslöst, rättframt och varmblodigt temperament, som känner djupt och starkt och som är att lita på“, skrev Stockholms Dagblad. Även Dagens Nyheter var nöjd, även om rosorna gavs med en lätt gäspning:

Det var en trivsam kväll med påfallande hjärtlig stämning. Man fick alltid komma bort några timmar från den bistra verkligheten, och kanske är det vad en teaterpublik just nu vill.

Kontrasten mellan de dagsaktuella händelserna och de ljuva kärleksstormarna i Selma Lagerlöfs pittoreska Värmland var naturligtvis stor.

Men pjäsen kom att gå bra. Redan det första året spelades den 56 gånger. Med jämna mellanrum togs den upp ända fram till 1920, då man gjorde att femårigt uppehåll. 1925 blev det nypremiär, denna gång med Mona Mårtenson som Dunungen och Sven Bergvall som onkeln. Under de följande fjorton åren kom en lång rad Dramatenskådespelare att figurera i de olika rollerna. Georg Blickingberg övertog så småningom onkelns roll, Dunungen spelades av i tur och ordning Reneé Björling och Signe Hasso.


Signe Hasso 1938

Inte minst kom många elever att få försöka sig i smårollerna. Sista gången pjäsen framfördes var på hösten 1950. Som kärleksparet såg man då Max von Sydow och Ingrid Thulin, båda tredjeårselever.


Ingrid Thulin, Max von Sydow 1950

Sammanlagt har pjäsen spelats hela 181 gånger på Dramaten, en riktig succé med andra ord, värdig en Nobelpristagare!

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika