En person som haft en lång rad viktiga funktioner på Dramaten genom åren är Erland Josephson. Mellan 1966–1975 var han teaterns chef. Han verkade även som skådespelare och regissör. Och sin första insats på nationalscenen gjorde han som komediförfattare. Stycket hette Sällskapslek och gick upp på Lilla scenen i januari 1956.

Erland Josephson var född i Stockholm 1923. Efter studier vid Stockholms högskola, där han även var verksam inom Studentteatern, lockade Ingmar Bergman honom 1945 till Helsingborgs stadsteater. Här inleddes den professionella skådespelarkarriären. I Helsingborg stannade Josephson till 1949, då han övergick till Göteborgs stadsteater.

Dramatikerbanan inleddes med radiopjäsen Kvartett 1950 och den första pjäsen för scenen, Utflykt, gick upp på Göteborgs stadsteater 1954. Året efter kom på samma teater Sällskapslek, som blev en stor framgång och kunde spelas dryga trettio gånger. När pjäsen fick sin stockholmspremiär var det redan klart att Josephson samma höst skulle övergå till Dramaten.

I stycket möter vi greveparet Carl och Alma Stjernesten. Greven är en gammal cyniker. Han har aldrig älskat vare sig sin hustru eller någon annan och det är ingen hemlighet. Kärlek, konstaterar grevinnan torrt, ”har aldrig varit Stjernestenarnas starka sida”. Nu skall de gifta bort sin son Henrik, som inte heller har några större förväntningar på äktenskapet. När pjäsen börjar är hans tillkommande, folkskollärarinnan Marianne Olsson, på väg att introduceras i familjen, som även omfattar grevinnans bror och svägerska, översteparet Gustaf och Kristina Grepe.

Det bär sig inte bättre än att greven till allas förskräckelse förälskar sig i Marianne. Känslorna som detta faktum rör upp får naturligtvis konsekvenser. Översteparet flyttar, de unga tu likaså. Alla flyr det hus som greven infekterat med sitt tilltag.

Renée Björling Överstinnan, Elsa Carlsson Grevinnan, Doris Svedlund Marianne, Henrik Schildt Henrik, Olof Sandborg Översten, Georg Funkquist Greven.

I Dramatenuppsättningens program förklarade Josephson:

Det förespeglade mig när jag skrev pjäsen att jag skulle skriva ett teaterstycke om känslornas smittsamhet. Att människor börjar älska av avund eller svartsjuka när de ser andra människor älska tycktes mig en gång olustigt, sedermera lustigt och till slut gripande.

Och även i den mest omöjliga miljö kan alltså undret ske. Grevens känslor blir livsberikande, den svala likgiltigheten får ge vika för värme och ljus. ”Och den vars hjärta till slut börjar brinna”, sammanfattar författaren, ”hans hjärta brinner inte förgäves”. Framför allt räddar det den här gången de unga från cynism och förakt – åtminstone ville han tro det även om det inte direkt uttalas i texten.

Med sitt engagerande ämne, sin gnistrande spiritualitet och lättflytande dialog blev stycket även på Dramaten en stor framgång och kunde spelas hela 88 gånger. ”Erland Josephson erövrar äntligen sin hemstad”, utbrast den imponerade Ivar Harrie, och kallade pjäsen ”rolig, spännande, väckande, ängslande”. Kollegan A. Gunnar Bergman var av samma mening. Han avrundade sin anmälan:

Glömde jag att säja att Sällskapslek är en förbålt rolig komedi? Det är den. Den kvicka konversationen bjuder på massor av tillfällen till skratt, glada skratt. Och författaren skämtar med det mesta, såväl det man brukar, som det man inte brukar skämta med. Detta ger åt det hela en frisk sälta som är ytterst behaglig på tungan. Synnerligast som Sällskapslek inte bara är skämt.

Erland Josephson, som gick bort 2012, kom under åren att få upp ytterligare åtta pjäser på Dramaten, senast 2018. Ingen av dem kom dock att uppleva så många föreställningar som Sällskapslek. Se det var en riktig smakstart på Dramatenkarriären!

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika