Per Olov Enquist och klassikerna
När blir en svensk dramatiker en klassiker? Det kan man fråga sig. Ett flertal kriterier kan tänkas. Ett skulle – varför inte? – kunna vara när han eller hon fått samma stycke uppfört på teatern för andra gången. Och i så fall har Dramatens publik fått se flera nyvordna klassiker de senaste åren.
I april 2004 spelades Harry Martinssons Tre knivar från Wei för andra gången. Staffan Valdemar Holm satte upp pjäsen, inte minst för att högtidlighålla 100-årsminnet av Martinssons födelse. Urpremiären i juni 1964 hade Ingmar Bergman regisserat.
Victoria Benedictssons Final spelades i april 2009 för andra gången på Dramaten. Pjäsen hade teatern inte framfört sedan i november 1888, då den gavs fyra gånger. 2009 blev det däremot trettio föreställningar. Hilda Hellwig regisserade.
Kristina Lugn fick i januari 2011 se den andra uppsättningen av Idlaflickorna på Dramaten. Vibeke Bjelke regisserade systrarna Ekblad på Lilla scenen. Hans Klinga regisserade den första uppsättningen. Den gick på Målarsalen och hade premiär i oktober 1993. Sif Ruud och Birgitta Valberg gjorde de båda rollerna Lillemor och Barbro.
I oktober 2011 blev även Lars Norén klassiker utifrån det här diskuterade kriteriet. Då gick Natten är dagens mor upp på Dramaten för andra gången. Björn Melander regisserade. Pjäsen hade tidigare spelats i Göran Graffmans regi i mars 1983. Dramaten schabblade efter interna stridigheter den gången bort urpremiären, som istället gick till Malmö stadsteater.
Senast i raden av svenska dramatiker som fått en pjäs uppförd för andra gången på Dramaten är Per Olov Enquist. I maj i år går hans I lodjurets timma upp på Lilla scenen. Johannes Holmen Dahl regisserar. Michael Jonsson gör Pojken, Nina Fex Lisbeth och Ingela Olsson Prästen.
Vid urpremiären i april 1988 spelade Pontus Gustafson den egensinnade Pojken, som har mördat två personer och stuckit en sax i en tredje och dessutom just strypt sin älskade katt. Han har även gjort ett misslyckat självmordsförsök och tänker snart göra ett nytt. Lil Terselius spelade Lisbeth, hans uppgivna terapeut, som beslutat sig för att kalla på en präst för att få hjälp med sin klient. Som Prästen såg man Anita Björk. I samtalen de tre emellan öppnas perspektiven på livet och våra handlingar, belyses hur det – understundom – är att vara människa.
Pontus Gustafson, Anita Björk och Lil Terselius i I lodjurests timma, 1988
Med pjäsen, konstaterade Lars Linder i sin tidning, ville västerbottningen Enquist ”få oss att se pojken, monstret, lika avklarnat och kärleksfullt accepterande som han själv betraktar omvärlden och sin katt. Som – eljest”. Med eljest, förklarade kritikern, menar norrlänningen en särling, en lite egen.
Linder var djupt imponerad av föreställningen, inte minst av Pontus Gustafsons gåtfulle pojke. ”Han och Enquist bjuder på ett av de där sällsynta ögonblicken då teatern slår ut väggarna och åstadkommer en liten, men fullt märkbar förskjutning i den omgivande verkligheten. Då teatern blir – eljest”.
Vackra ord. Värdiga en klassiker.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek