Mishima på Dramaten
Yukio Mishima har tidigare satts upp vid två tillfällen på Dramaten, 1959 och 1989. Båda gångerna har teatern kunnat glädja sig åt vackra lovord.
Det klassiska, uråldriga japanska No-dramat, närmast ett kort stiliserat musikdrama, har rykte om sig att vara svårtillgängligt, åtminstone för västerlänningar. Tempot är långsamt, dekoren sparsmakad, rörelserna symboliska. Mishimas moderna No-spel från 1956 gick dock hem hos kritikerna, när tre av dem framfördes på Dramaten i maj 1959.
De tre enaktarna skildrar olycklig kärlek. Sidentrumman handlar om en gammal man som blir förälskad i en elegant dam på andra sidan gatan, men blir avvisad och tar sitt liv genom att hoppa ut genom fönstret. I Den hundrade natten möter vi en ung poet som uppvaktar en gammal gumma på en parkbänk, vilket blir hans död. Han segnar ner, helt lugnt. Solfjädern slutligen visar hur en själssjuk kvinna väntar på en man som tidigare övergivit henne. Han dyker slutligen upp, men blir avvisad eftersom hon inte längre ser något liv i hans ansikte.
Dekorbild: Sidentrumman
Dekorbild: Den hundrade natten
Dekorbild: Solfjädern
Pjäserna fick en ”sober, smakfull och nästan oväntat känslig iscensättning” och en ”frisk och osökt dekorativ inramning”, skrev en tidning imponerad. Skådespelarna, Anders Ek, Gertrud Fridh, Heinz Hopf, Tora Teje, Annika Tretow och Mona Malm bland andra, hade alla japansk sminkning och lyckades återskapa en stämning som man tyckte väl harmonierade med Mishimas stiliserade texter. Mimi Pollak regisserade, Marik Vos stod för scenografi och kostym.
Markisinnan de Sade, 1989
Markisinnan de Sade som hade premiär i april 1989 togs enligt den dåvarande teaterchefen Lars Löfgren upp för att visa att Dramaten hade Europas förnämsta kvinnliga ensemble. Åsikten kom heller inte på skam. De sex skådespelerskorna, Stina Ekblad, Anita Björk, Marie Richardson, Margaretha Byström, Agneta Ekmanner och Helena Brodin, gjorde alla lysande insatser och den hisnande vackra föreställningen, scenografin var signerad Charles Koroly, spelades i sex år och turnerade världen över. Ingmar Bergman regisserade.
Författaren har berättat att han fängslats av ”det gåtfulla i att markisinnan de Sade efter att ha visat sådan obrottslig trofasthet mot sin man under hans långa fängelseår övergav honom i samma stund som han till sist blev frigiven”. Pjäsen är ett försök att ge gåtan en ”logisk lösning”.
Markisinnan de Sade är en av Dramatens största publiksuccéer. Uppsättningen spelades sammanlagt 162 gånger. Den turnerade till New York vid två olika tillfällen, 1993 och 1995. Dessutom reste den till bland annat Japan, Israel och Taiwan. Den var, kort sagt, med att sätta Dramaten på teatrarnas världskarta.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek