Information med anledning av coronaviruset. Läs mer

CRI-91557.jpg

 

Av Strindbergs kammarspel med opustalen 1-4 har Oväder, opus 1, fram till idag satts upp tre gånger på Dramaten, Spöksonaten, opus 3, sex gånger, och Pelikanen, opus 4, fem gånger. Opus 2 däremot, Brända tomten, har bara spelats en enda gång. Men då blev uppsättningen en stor konstnärlig framgång. Till stor del berodde detta på Max von Sydow. Han gjorde Främlingen, pjäsens bärande roll.

Brända tomten utspelar sig i ett kvarter i Stockholm runt förra sekelskiftet. När pjäsen börjar har under natten ett hus i kvarteret Moraset brunnit ned. Några av kvarterets invånare går och påtar i askan och förödelsen. Röken har just lagt sig. Det spekuleras om mordbrand, men inga bevis finns. Särskilt en ung student misstänks. Det är i hans rum branden skall ha startat.

Så gör Främlingen entré. Han har varit utomlands i många år, men har återvänt för att besöka sitt barndomshem – huset som brunnit. Han slår sig i slang med några av invånarna, minnen vaknar och historier berättas – alla eländiga och graverande. Kvarteret verkar ha bebotts av idel skurkar och lurendrejare. Främlingen kan till sist avtåga, ”ut i vida världen igen, vandrare!”, många illusioner fattigare.

Pjäsen hade urpremiär på Intima teatern i december 1907 och fick mördande kritik. August Brunius exempelvis skrev:

Det hade varit angenämt att med tystnad förbigå ett drama som icke blott tangerar utan rent av överskrider gränsen till det abnorma. Men den tanken tränger sig ovillkorligen fram och fordrar att uttalas: finns det ingen möjlighet att förhindra att sådana omöjligheter tryckas och uppföras? Finns det ingen som vill och kan försvara ett stort geni mot honom själv i hans svaga stunder?

Liknande tongångar hördes från kollegorna. Brända tomten blev fullständigt nergjord och kunde bara spelas fem gånger.

Max von Sydow, som alltså spelade Främlingen på Stora scenen hösten 1970, hade gått Dramatens elevskola 1948-51 och därefter i tur och ordning kommit till stadsteatrarna Norrköping/Linköping och Helsingborg. 1955 lockade Ingmar Bergman honom till Malmö stadsteater, där han under några legendariska år kom att göra flera fina insatser under Bergmans ledning. 1960 var han tillbaka på Dramaten. Han stannade med vissa uppehåll till 1973 men återkom 1988. Sin sista roll på nationalscenen, Hummel i Spöksonaten, gjorde han 1994.

Max von Sydow var en skådespelare med särskild utstrålning. De stora, komplicerade karaktärsrollerna kreerade han med osviklig känsla, kraft och auktoritet. Han kombinerade nervös intensitet med lugn, varm saklighet.

 

bd_1970_12_3665.jpg

 

Brända tomten 1970 regisserades av Alf Sjöberg, scenograf var Sven-Erik Skawonius. Att det sedan urpremiären hade hänt mycket i kritikernas syn på detta opus framgår med önskvärd tydlighet i tidningarna. Åke Janzon skrev exempelvis: ”På något sätt är det Strindbergs världsvisaste drama, hans mest rationella och realistiska”. Det är kyligt, låt gå, men samtidigt ”ett skolexempel i miniatyr på allt vad Strindberg arbetade med under och efter Inferno-krisen”.

Leif Zern, som lovordade uppsättningen, slog fast:

Iscensättningen av Strindbergs ”Brända tomten” är ännu en av Alf Sjöbergs geniala klassikertolkningar. Den är gjord mitt i en svensk tradition som Sjöberg – mer än någon annan – utgör en levande förlängning av.

Han uppmanade läsarna: ”Se ”Brända tomten”, så får ni se den traditionen i blixtbelysning för samma pris”.

 

Branda_tomten,_Dramaten_1970_STMF2006-4269.jpg

 

En av de centrala scenerna i pjäsen är den mellan Främlingen och Färgaren. De är bröder och får tillfälle att på sant strindbergskt manér ha en uppgörelse, där alla gamla oförrätter kommer i dagen. Främlingen, den yngre av dem, fick stryk som barn och anklagades för stöld när det i själva verket var den äldre brodern som begått gärningen. Färgaren var även alltid moderns favorit och bedrog till sist även sin bror på morsarvet. Troligen är det också han som ligger bakom branden.

Men han får sitt straff. Hans ombud, kan Främlingen berätta för honom i pjäsens slutskede, har försummat att i tid betala husets brandförsäkring. Där finns inga pengar att hämta. Färgaren blir ruinerad.

Färgaren spelades av Toiwo Pawlo och Zern slog fast: ”Bättre än i scenerna mellan von Sydow och Pawlo kan Strindberg knappast spelas” och Åke Janzon sammanfattade von Sydows insats:

Det fanns en stor stil i denna rolltolkning men samtidigt en demonisk dimension som man knappast märker i texten. Max von Sydow underströk både listigheten och likgiltigheten i Främlingens karaktär och väjde inte för att visa blottorna, övermänniskoattityden, frusenheten och rationalistens hårdhet.

Max von Sydow täckte – i vanlig ordning – in rollens alla aspekter. Han steg in i en tradition, där han var naturligt hemma och där han blev en av de stora traditionsbärarna.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika