Måsen – Ingmar Bergmans enda Tjechov på Dramaten
Förväntningarna var stora, mycket stora, när Ingmar Bergman 1961 skulle göra sitt länge emotsedda intåg på nationalscenen. Efter sex framgångsrika år som regissör och konstnärlig ledare på Malmö stadsteater och en lång rad uppmärksammade filmer hade Bergman till slut anställts på Dramaten. Äntligen skulle stockholmarna få bekanta sig med den omtalade demonregissören.
Tio år tidigare hade han debuterat på Nybroplan med Björn-Erik Höijers norrlandsdrama Det lyser i kåken, där den legendariske Anders de Wahl gjorde sin sista nyinstudering, blodstämmaren Karlin. Teaterchefen Ragnar Josephson hade den gången lovat Bergman fast anställning, ett erbjudande som den tillträdande chefen Karl Ragnar Gierow dock inte alls känt sig förpliktigad att behöva infria. Anställningen kom först 1960.
Och nu var det dags. Det var första gången Bergman gav sig i kast med en Tjechovtext. Måsen hade heller aldrig tidigare spelats på Dramaten. Nils Beyer, beryktad kritiker i Stockholms-Tidningen, skrev i sin anmälan:
Skulle trollkarlen från Malmö nå upp till sitt rykte och till sitt eget mästerskap, när han nu för första gången som fast regissör på Dramaten fick visa stockholmspubliken vad han går för?
Skribenten kände en ”lätt oro i kroppen”.
Många minuter behövdes dock inte förrän farhågorna var skingrade. Motståndslöst kunde Beyer glida in i den ”vidunderliga drömstämning”, som regissören och hans scenograf, Marik Vos, hade lyckats skapa.
Men vilken härlig tavla i det grönskimrande dunklet med månen över sjön, som vi visserligen inte ser men anar genom några vassruggar, som sticker upp bakom det förfallna lusthuset och en blek marmorstaty.
Aldrig hade denna berömda ”nocturne” verkat så betagande som scenbild.
I Trigorins roll såg man Ulf Palme, i Ninas Christina Schollin. Konstantin gjordes av Per Myrberg. Särskilt stort intryck på Beyer gjorde Kristina Adolphsons evigt svartklädda Masja, ”det var hjärtskärande att se denna ovårdade flicka, som ändå tycktes ha kraft att bli något här i livet, om hon inte hade sin olyckliga kärlek att släpa på”. Beyers enda invändning kom mot Eva Dahlbecks praktfulla Irina. Hon utstrålade alltför mycket ”skönhet och generositet”. Som helhet hade Bergman dock bestått provet. ”Ett utsökt sceniskt konstverk”, sammanfattade kritikern.
Alla var dock inte av samma mening. Tvärtom. Många recensenter var besvikna. Den välkände Bergmanentusiasten Henrik Sjögren i Kvällsposten försökte bena ut vad som hade gått snett:
Jag fick ett intryck av att Bergman hyser ett odelat förakt för människorna i pjäsen – de exponeras som självupptagna, oförmögna till kontakter och deras inbördes mönster blir ett slags passiv grymhet, där alla går förbi varandra, alla slutar i tomma intet.
Uppsättningen hade blivit för dyster och Sjögren preciserade: ”I mitt tycke är alltså Bergmans grepp för hårt och kyligt, hans föreställning alltför mycket en grimas av avsmak.” Hos Tjechov fanns även värme och medkänsla och de inslagen saknade han den här gången. Föreställningen hade blivit ”spänningslös”.
Bergman själv var heller inte nöjd med sin uppsättning. Han såg den som ett misslyckande och begärde omedelbart tjänstledigt. Han ville ägna sig åt film. Många år senare konstaterade han dystert:
Jag älskar Tjechov, men kärleken är inte besvarad. Det är egendomligt men det funkar inte. Jag gjorde Måsen på Dramaten och misslyckades på grund av att jag inte hade någon Nina. Det blev alldeles fel. Om man ska välja en Nina ska man utgå från femte akten och jag utgick från första akten. Mycket dumt.
Men föreställningen gick bra. Den kunde spelas 42 gånger.
Bild: Måsen 1961, Dramaten
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek