Marcus Larssons fond till Majkungen

I början av maj 1860 skulle Karl XV krönas. Han hade bestigit tronen ett halvår tidigare efter Oscars I:s bortgång. I huvudstaden pågick kröningsfestligheterna i dagarna tre med fyrverkerier, processioner och annan pompa. Hela Stockholm sjöd av upprymdhet och förväntan.

Även teatrarna ville vara med och hylla sin nye konung. På Kungliga teatern gav man Pacius opera Kung Karls jakt, en uppbygglig historia om Karl XI. Konkurrentscenen, Mindre teatern vid Trädgårdsgatan som drevs av den driftige teaterdirektören Edvard Stjernström, satsade istället på ett nyskrivet tillfällighetsstycke av den unge Frans Hedberg, flitig hopsnickrare av lättare saker. Stycket hette Majkungen.

Pjäsen är en enaktare och utspelar sig på själva kröningsdagen i Vingåker. Den har enklast tänkbara intrig: unge Erik, som hoppas vinna årets skyttetävling i socknen och därmed bli utsedd till Majkung, vill mot sin fars vilja gifta sig med Karin, dygdig men fattig. Baronen, socknens starke man, föregår dock med gott exempel och gifter bort sin son med en fattig flicka. När Erik så vinner skyttetävlingen kan hans far inte längre motsätta sig giftermålet. Paren kan fira gemensamt bröllop, där även den nykrönte konungen i Stockholm hyllas.

I handlingen finns en rad sånginslag inlagda, i vilka olika byoriginal presenterar sig: en klockare, en sockenskräddare, en nämndeman, bland andra. Dansinslag saknades inte heller. Musiken bestod till största delen av folkvisor, arrangerade av August Söderman. Allt var pittoreskt och gemytligt, just som man ville ha det. Framförandet var det heller inget att säga om. Det uppfyllde alla förväntningar.

Den stora begivenheten blev dock den fond som användes i föreställningen. Den hade bara några dagar tidigare målats av Marcus Larsson, excentriskt och skandalomsusat konstnärsgeni. Posttidningen ansåg fonden ”särdeles effektfull” och även publiken var förtjust. Efter föreställningens slut inropades konstnären. Larsson, som aldrig tidigare försökt sig som dekormålare, gjorde succé.

Marcus Larsson var född i Åtvidabergs socken i Östergötland 1825. Efter faderns död 1841 utbildade han sig först till sadelmakare. Konstintresset tog dock överhanden och genom en mecenat fick han 1846 möjlighet att börja på Konstakademins antikskola i Stockholm. Han lät snabbt låta tala om sig. Hans landskapsmålningar, ofta stämningsfulla månskensnätter, väckte överallt uppmärksamhet.

Skepp i storm.

Genom sina framgångar kunde han 1852-55 fortsätta sina studier i Düsseldorf, vid den här tiden en konstmetropol dit nordiska konstnärer gärna sökte sig. Han begav sig 1855 även till Paris och den stora världsutställningen, där han också ställde ut. Vid sina hemresor till Sverige hälsades han som den store triumfatorn. Han var vårt lands mest utpräglade romantiker och hans tavlor – vindpinade tallar, rasande vattenfall eller brinnande skepp i dramatisk belysning – mottogs med hänförelse.

Även fonden till Majkungen ger prov på Larssons smak för det dramatiska. Enligt scenanvisningen utspelar sig stycket i en park vid baronens gods, som i fonden ”lemnar fri utsigt öfver en sjö, vid hvars motsatta strand man ser sockenkyrkan, omgifven af en by”. Det landskap konstnären skildrar, med bergstoppar, stup och vridna tallar, är ett annat. Det har inte mycket med det idylliska Vingåker att skaffa. Kyrkan är i själva verket Åtvids gamla sockenkyrka, hämtad från Larssons hemtrakt. Det var sin egen bild av fosterlandet konstnären ville återge.

Fonden skulle dock bli Marcus Larssons sista triumf i hemlandet. Märkt av sjukdom och – inte minst – ett våldsamt, självförbrännande och kostsamt leverne, lämnade han redan samma höst huvudstaden, detta för ett kringflackande liv i utlandet. Han reste först till Finland, där han våldgästade Johan Ludvig Runeberg, sedan vidare till Sankt Petersburg, Berlin och Düsseldorf. Han dog utblottad i London 1864.

Hösten 1862 hade Mindre teaterns direktör Edvard Stjernström överansträngt sig. Han beordrades vila. Sin teater ville han då hyra ut, men hittade ingen intressent. Däremot erbjöd sig Karl XV att köpa Stjernströms teater. Dramatiska teatern hade sedan Arsenalsteaterns brand 1825 fått dela scen med Operan och nu såg kungen en chans att skaffa sin talscen en ny hemvist. Kontraktet undertecknades nyårsafton 1862 och den 1 juli följande år övergick teatern i kungens ägo. Med i köpet följde alla Stjernströms manuskript och kulisser – däribland Marcus Larssons fond till Majkungen. Sedan dess har den varit i Dramatens ägo.

Att fonden har bevarats är en lycklig slump. 1922 brann nämligen Dramatens dekorförråd, som då låg i Vasastan, ned. Endast de dekorer som förvarades på teatern klarade sig. Dit hörde Larssons fond.

Dekormaterialet var dessutom något man återanvände. I Dagens Nyheter 1921 läser man:

Varje vår brytes ett stort antal kulisser sönder, stoppas i sjön och tvättas rena, för att till hösten användas i nya uppsättningar. Så har gjorts med alla kulisserna från gamla Dramaten, av vilka nu inga finnas kvar; de sista ströko med under kristiden, då det inte fanns någon väv att tillgå. Endast en enda sak sparades: en fond, målad av Marcus Larsson och föreställande ett småländskt landskap. Det har man trots vävbristen behållit som ett minne.

Säkert var hans rykte som romantiskt konstnärsgeni anledningen.

Scenografibild till Sex roller söker en författare 1925.

Och fonden har även använts i en uppsättning på Nybroplan. I oktober 1925 hade teatern premiär på Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare. Pjäsen utspelar sig enligt scenanvisningen ”på förmiddagen på en teaterscen”. Man skall repetera och stolar och bord är framställda. Några dekorfotografier i Dramatens arkiv visar hur det hela tog sig ut. Larssons fond framträder här tydligt.

Numera hänger den i teaterns ateljéer i Gäddviken i Nacka. Den minner om en försvunnen tid, då inte minst teatern såg så annorlunda ut. Den är verkligen en klenod.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika