Människokännaren – Nybroplans första pjäs av en kvinnlig svensk dramatiker
Dramaten kan ståta med en tidig urpremiär på en pjäs av en kvinnlig svensk dramatiker. Redan i november 1908, mindre än ett år efter invigningen av teaterpalatset på Nybroplan, gav man Anna Wahlenbergs Människokännaren, ett helaftonsstycke i fyra akter. Trots god kritik spelades den dock bara tre gånger.
Anna Wahlenberg var född i Stockholm 1858 och debuterade under pseudonymen Rien med novellsamlingen Teckningar i sanden 1882. Flera skönlittererära texter följde. Hon skrev även debattartiklar i tidningarna. Anna Wahlenberg stred för sina åsikter. Hon kritiserade gärna kvinnornas bristande utbildnings- och försörjningsmöjligheter, liksom deras ekonomiska beroende av männen. Hon blev också en uppskattad sagoberättare och engagerade sig mycket för barnlitteraturen.
Som dramatiker debuterade hon på Södra teatern 1890 med pjäsen På vakt. Den kunde fyra år senare med framgång även tas upp av Dramaten, där hon före flytten till Nybroplan fick upp inte mindre än sju pjäser – lika många som Strindberg. Anna Wahlenberg var kort sagt en av tidens mest framgångsrika författare.
I Människokännaren kretsar handlingen kring Harald Beronius, en omvittnat inspirerande men egocentrisk lektor, påtänkt för ett rektorat. Själv är han emellertid mera intresserad av att få skriva den lärobok Geografiska Sällskapet planerar att ge ut. Beronius är dock till åren och en av hans elever, doktor Karl Eggert som just återvänt från en flerårig studieresa, är – eventuellt – en farlig medtävlare. På en direkt fråga försäkrar denne visserligen att han aldrig skulle gå i vägen för sin gamle lärare. Men rykten florerar, intriger skapas och frågan är hur karaktärsfast Eggert egentligen är. Beronius är tvivlande.
Den som verkligen tror på den unge doktorn är den unga, förälskade Marta Elfstrand, också hon elev till Beronius. Och hon får rätt till slut. Eggert har visserligen tackat nej till att skriva boken men han kommer att få en ny förfrågan efter att det står klart att Beronius inte är påtänkt för arbetet. Den illusionslöse ”människokännaren” Beronius antaganden kommer på skam. Marta och Eggert får varandra.
Pjäsen fick både ris och ros. Bo Bergman menade att Beronius karaktär var svår att få kläm på. Han skall ju vara en färgstark, intelligent personlighet, men framstår mest som en knarrig och misstänksam, självupptagen kuf. Här fanns även tekniska brister, longörer, upprepningar, misshushållningar med bipersoner.
Men också klara förtjänster. Bergman sammanfattade:
Dialogen är frisk och naturlig, fri från allt pretiöst, och Anna Wahlenbergs alla vinnande författaregenskaper – det älskvärda, småmaliciösa skämtet, den sunda och harmoniska lifssynen, skalken bakom riset – förneka sig lika litet här som i hennes böcker. I det hela hvilar öfver pjäsen en ton af god borgerlig komedi, med de rörande poängerna och de glada i behaglig blandning och med alltsammans utmynnande i den samklang hvarom det talas vackra ord i slutreplikerna.
Och såväl August Palme i Beronius roll, Gösta Hillberg i Eggerts och Margit Torssell som Marta fick klart godkänt för sina insatser.
Varför spelades då pjäsen bara tre gånger? Ja, orsakerna var säkert flera. Vid den här tiden var det inte ovanligt att en del stycken lades ner efter bara ett par föreställningar. Ett halvår tidigare hade Hjalmar Bergman haft sin Dramatendebut med Fru Vendlas kedja. Den hade spelats fem gånger. Premiären närmast efter Människokännaren blev Gengångare och den kom att spelas sju gånger. Följande vår satte man upp Macbeth. Den gavs fyra gånger.
Avgörande var naturligtvis publiktillströmningen. Till premiären på Människokännaren såldes biljetter för 1628 kronor. Till den andra föreställningen sålde man för bara 689 kronor, till den sista för 1201 kronor. Jämför man de siffrorna med teaterchefen Michaelsons eget gamla slagnummer Ett ungkarlshem, som gavs samtidigt, drog den vissa kvällar in 2600, ibland 2700 kronor. Fullt hus gav 2833 kronor.
Inte desto mindre hade den första urpremiären på en pjäs av en svensk kvinna genomförts. Det skulle dröja sex år innan det hände igen. Men då kom å andra sidan en jättesuccé. Till den skall vi återkomma.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek