Lennart Mörk och några skisser
Den 15 maj 1957 hade Dramaten premiär på en dramatisering av Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens juvelsmycke. För bearbetningen och regin stod Alf Sjöberg, för scenografin och kostymer Randi Fisher och Lennart Mörk. För de båda sistnämnda var det deras Dramatendebuter.
Nästan på dagen fem decennier senare, den 9 juni 2007, hade teatern premiär på Anders Duus dramatisering av den brasilianske författarinnan Lygia Bojungas ungdomsbok Alexander och påfågeln. Agneta Ehrensvärd regisserade. För scenografin och kostymer svarade åter Lennart Mörk. Det skulle bli hans sista insats på Dramaten. Han gick hastigt bort samma sommar. Då hade han medverkat i över sextio produktioner på Dramaten. Han var en av teaterns främsta scenografer.
Lennart Mörk var född 1932 och växte upp i Falköping. 1947 flyttade han till Stockholm och blev dekoratörelev på Nordiska kompaniet. På kvällarna gick han kurser på Konstfackskolan. 1955 kom han in på Konstakademien, där han studerade fram till 1960.
Under studietiden kom Mörk i kontakt med Almqvists säregna roman, ett verk som fascinerade honom mycket – så mycket att han med bläckpennan började illustrera olika episoder ur den. När han ungefär samtidigt fick höra talas om Sjöbergs kommande inscenering bad han sin lärare på akademien, Olle Nyman, att introducera honom för Sjöberg. Ett möte ordnades och på darrande ben begav sig Mörk till Dramaten med sina teckningar.
”Varför har du inte kommit tidigare?”, lär Sjöberg ha utbrustit efter att ha studerat materialet. På stående fot välkomnade han Mörk att bli delaktig i arbetet. Den redan engagerade Randi Fisher hade inget att invända. Uppsättningen blev en av teaterns legendariska.
För Mörk skulle det bli många samarbeten med Sjöberg genom åren, men även med Ingmar Bergman och Per Verner-Carlsson, ja flertalet av teaterns regissörer. Lennart Mörk var en omtyckt och eftertraktad scenograf.
Hösten 2009 hörde hans båda döttrar av sig till teatern med en undran om det från teaterns sida fanns intresse av att förvärva några av skisserna. Det fanns det. Som ansvarig för teaterns konstsamling blev det min uppgift att göra urvalet. Att de fyra skisserna från Drottningens juvelsmycke skulle inköpas var självklart. Det kändes även naturligt att förvärva fyra skisser från Alexander och påfågeln, Mörks sista projekt – en cirkel slöts. I november 2009 inköptes de åtta konstverken.
Teckningarna inspirerade av Almqvists roman var alltså tillkomna före mötet med Sjöberg. På en av dem ser man ett collage, tolv olika motiv ur händelseförloppet. Bland annat framträder i mitten Tintomara med det stulna juvelsmycket framför en spegel, ett motiv som även ensamt återkommer på en annan av skisserna. På skissen ovanför mittenmotivet skönjer man Tintomara och balettmästaren Terrade vid deras pantomimrepetition strax efter mordet på Gustav III och skissen under visar hur Tintomara arkebuseras i Solna skog.
En tredje skiss visar troligen hur Tintomara provar hattar och sjalar hos fröken Magdalena Rudensköld, i romanen ett mycket kort avsnitt, men situationen med sin skönhet och sensualitet har inspirerat Mörk. På den fjärde skissen skildras operasalongen med maskerade och demaskerade balgäster under den stora ljuskronan den ödesdigra maskeradbalsnatten. Skisserna är alla påtagligt teatrala i motivvalet och visar hur entusiastiskt Mörk trängt in i det gustavianska tidevarvet.
I de fyra kostymskisserna från Alexander och Påfågeln möter vi något helt annat. Här är det fråga om att ge utgångspunkter till kostymavdelningen rörande karaktärerna i Bojungas bok. Den handlar om den fattige Alexander som säljer jordnötter på stranden Ipanema, en sysselsättning som inte ger många ören. Men det måste finnas en mening i tillvaron och Alexanders blir att tillsammans med kompisen Vera och Påfågeln leta efter hans gudmors hus. Väl där skall allting ordna sig – det påstår i alla fall Alexanders storebror Augusto.
Under sökandet träffar de på en lång rad gestalter, barsångerskan Jocasta till exempel, som har sjungit för Frank Sinatra. Musik och sång var viktiga inslag i föreställningen – en svängig sambaorkester fanns på scenen pjäsen igenom. En annan viktig karaktär i handlingen är Rädslan, ständigt beredd att sprida osäkerhet och skräck hos Alexander. Det är den han vid pjäsens slut lyckas övervinna. Rädslan försvinner.
På en av skisserna ser vi Påfågeln med sina vackra fjädrar utslagna, på en annan den frejdiga Vera i glada färger. Den tredje skissen visar Jocasta med en tingest i handen som man kan undra vad det är. En mikrofon, kanske? Jocasta hade flera sångnummer. På den fjärde skissen ser vi Rädslan, mörk, lismande och dyster. Alla är de uttrycksfulla och färgmättade, mycket typiska för Mörk.
Idag återfinns skisserna på väggarna i en av teaterns korridorer. Där belyser och fördjupar Lennart Mörks 1950-tal och 2000-tal varandra och sin upphovsman. De ger på ett fint sätt perspektiv och resonans åt en liten del av Dramatens långa och omväxlande historia.
–
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek