Lars Hansons Ulrik Brendel - Rosmersholm 1959
Senast Dramaten spelade Rosmersholm stod Alf Sjöberg för regin. Hans uppsättning hade premiär på Lilla scenen i november 1959. Det var fjärde gången Sjöberg gav sig i kast med Ibsen. 1947 hade han satt upp John Gabriel Borkman på Stora scenen, 1950 Brand och 1955 Vildanden, de båda sistnämnda på Lilla scenen. Både Brand och Vildanden hade blivit stora konstnärliga framgångar.
I samband med uppsättningen av Rosmersholm blev Sjöberg intervjuad i tidningarna. I hans ögon var pjäsen Ibsens ”finaste tragedi”. Han förklarade:
Huvudtemat är den stora erotiska tragedin, som tar formen av ett maskspel och en kontradans, en turdans mellan man och kvinna där de byter masker. Endast i ”Fröken Julie” upplever man lika intensivt detta spel mellan man och kvinna.
I spegelbilden av det manliga-kvinnliga, menade Sjöberg, ligger ”tragedins mest mytiska aspekt.”
Skådespelarna som hade att spela fram denna intensiva turdans var Gertrud Fridh och Ulf Palme. De gjorde Rebecca West och Johannes Rosmer. Som Kroll såg man Holger Löwenadler, som Mortensgård Bengt Eklund.
Den som stal det mesta av uppmärksamheten i tidningarna var dock Lars Hanson. Han var sedan decennier teaterns mest omhuldade manlige skådespelare, självskriven för alla huvudroller. Nu skulle han göra Ulrik Brendel, en biroll. Det var anmärkningsvärt. Men naturligtvis intressant.
Och Hanson kom inte förväntningarna på skam. De allra flesta rosade hans insats. En av de imponerade var Ivar Harrie. Han skrev:
Den oförglömliga insatsen i spelet – ja det var ändå givetvis Lars Hanson. Två gånger kommer Ulrik Brendel in, som ett stjärnskott i ödesdramat. Först som kavaljeren i Gösta Berlings sagas mening, sjabbig, utstött, men suveränt tjusande. Sen som den som har genomskådat sin egen intighet, tiggaren som ber om ett par avlagda ideal. Bägge gångerna gjorde Lars Hanson förkrossande verkan, i en otroligt effektfull mask av satyr och Don Quijote, och med en oemotståndligt forsande vältalighet, först från höjden av grandezza, sen från förtvivlans djup. Det var han som tvang en att se och begrunda den stora tragedin i Ibsens och Sofokles’ stil. Inför hans prestation tystnar all kritik. Han var Ulrik Brendel – nog sagt.
Liknande tongångar hördes i de flesta tidningar.
Men det fanns även invändningar. Sven Stolpe, exempelvis, var kluven till insatsen:
Lars Hanson slutligen spelade rena buffan – det var som att se hans gamla konkurrent Anders de Wahl. Han hade avlägsnat alla naturliga tonfall, han stiliserade sin gubbe till en comedia dell’arte-figur, han väste och dundrade, han blinkade och kisade, han stormade och kved. En mästare som Hanson får nu göra precis vad han vill – ingen kan ändå slita blicken från honom, så länge han står på scenen.
Så olika kan en rollgestaltning uppfattas. Men visst hade även Stolpe fängslats av Hansons krumelur. För en stor aktör är ingen roll liten har det sagts. Det håller man gärna med om. Det visade inte minst Lars Hanson med sin Ulrik Brendel.
Nu skall vi få se en ny tolkning av rollen. Jan Malmsjö skall axla Hansons mantel. Det blir mycket spännande.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek