Information med anledning av coronaviruset. Läs mer

Kristina Lugn, ”sorgens, dödens, ensamhetens, glömskans och kärlekens poet – och djupt älskad av oss”, för att citera dramaturgen Magnus Florin, tillhörde den skara oprövade dramatiker som Dramatenchefen Lars Löfgren vid sitt tillträde bestämt sig för att satsa på och även vara trogen. Löfgren satte själv upp hennes första stycke på Dramaten, När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna 1986. Det följdes av Titta, det blöder! 1987, Det vackra blir liksom över 1989 och Tant Blomma 1993.

1993 kom även Idlaflickorna, hennes mest spelade stycke på Dramaten. Det är en enaktare på ungefär en timme, som handlar om Lillemor och Barbro, två till åren komna damer på charterresa vid Gardasjön i Italien – säger de i alla fall. I deras poetiska dialog framträder en mångfacetterad bild av ett, eller kanske två, kvinnoöden. En äkta man, Herrman, framskymtar och även en dotter figurerar. Samt livet.

I ungdomen var damerna Idlaflickor, friska, sunda, välbyggda. Nu har åren gått. Bakom de fyndiga fraserna, under de uttrycksfulla meningarna, anar vi vemodet, kvalen, smärtan över att vara till.

PL_Idlaflickorna.jpg

Sif Ruud och Brigitta Valberg.

I uppsättningen, regisserad av Hans Klinga, fick publiken möta två legendariska skådespelerskor: Sif Ruud och Birgitta Valberg. Båda var födda 1916, båda hade gått elevskolan, 1934-36 respektive 1940-43. Sif Ruud engagerades efter elevtiden först till Helsingborgs stadsteater, sedan till Nya teatern, Blancheteatern och Södra teatern innan hon själv 1951 blev lärare på elevskolan och från 1953 även skådespelare på teatern. Birgitta Valberg blev efter utbildningen Dramaten trogen karriären ut.

Kritikerna, Karl G Fredriksson exempelvis, uppskattade i hög grad den ”lysande lektion i skådespelarkonst” de fått vara med om.

På ett oefterhärmligt sätt förmår de ge innehåll åt såväl det avsiktligt som det oavsiktligt banala, det medvetet eller omedvetet triviala, det begripliga eller obegripliga. Nyansering, diktion, precision i repliker och åtbörder (om än kanske ibland obegripliga för dem själva), kort sagt förmågan att få en föreställning att bära, är briljant utan att därför tappa den mänskliga värmen.

Låt vara att kritikern inte hade förstått alla schatteringar och tankesprång i Kristina Lugns poetiska text – föreställningen gav inget övrigt att önska.

Idlaflickorna hade urpremiär på Målarsalen i oktober 1993, men flyttade redan efter en månad ned till Lilla scenen och kom även gå på turné. Sammanlagt kom pjäsen under tre år att spelas inte mindre än 200 gånger.

PL_IDL_spel.jpg

Stina och Ylva Ekblad.

I januari 2011 var det dags för en ny uppsättning. Vibeke Bjelke satte då upp pjäsen, återigen på Målarsalen. Som de båda Idlaflickorna såg man systrarna Stina och Ylva Ekblad, lika som bär och den här gången mer påminnande om skolflickor. Det gav pjäsen en ytterligare dimension. För den asketiska och effektfulla scenografin stod Kari Gravklev.

Till programbladet hade författaren och idéhistorikerna Karin Johannisson skrivit en artikel och påpekat att Idlaflickornas gymnastik ”uttrycker drömmen om fysisk och psykisk jämvikt som kvinnligt ideal”. Här, menade recensenten Leif Zern, fanns också nyckeln till föreställningen.

Aldrig har det blivit lika tydligt att vi lyssnar till en dödsmässa. Mitt i det abstrakta och koreografiska öppnar sig en avgrund. Jo, vi skrattar nog fortfarande, åt de halsbrytande vitsarna och åt paret Ekblads infamt glidande tonfall, men vi ser benen vitna när de tar av sig jacka, kjol och skor och till slut står där i bara underklänningarna, beredda, i perfekt jämvikt.

Kritikern var mycket uppskattande till denna vackra och glasklara uppsättning och avslutade:

Utan polemik eller övertydlighet lyckas regissören och hennes två virtuosa aktriser förmedla känslan av instängdhet och drömmen om frihet enbart genom att dröja vid själva gränsen mellan liv och död. Om detta inte är en balansakt i den högre skolan vet jag inte vad som är det.

Man kan bara hålla med. Kristina Lugns vackra, mörka och underfundiga text kom i föreställningen verkligen till sin rätt.

Några 200 föreställningar blev det dock inte, men väl 56 och även den här uppsättningen kom att flytta till Lilla scenen och turnera. Kristina Lugns stycke hade blivit en klassiker.