Jon-and – en sann modernist
För en tid sedan fick jag syn på en oljemålning i Dramatens konstförråd, rätt illa åtgången. En del av ramen, som varit limmad direkt på underlaget av kraftigt papp, var borta och det som fanns kvar av den hade delvis släppt. I hörnen var pappen kantstött och hade börjat smulas sönder.
Men själva målningen hade klarat sig och den tog mig direkt. Den visar ett kustlandskap med två stugor, kanske sjöbodar. En eller två båtar ligger uppdragna på marken. Ett träd finns där också och även någon form av ställning, kanske till att hänga fisknät på. Det är en frisk och modern marin stämning i bilden.
Kompositionen tyder på att det är fråga om en scenbild. Enda upplysningen som finns är dock en blyertsanteckning på tavlans baksida, där man läser: ”Denna skiss är målad av Jon-And 1931”. Det är allt. Men det är ju alltid något.
John Jon-And var född i Göteborg 1889. Tidigt intresserade han sig för teater. Redan som sjuttonåring började han sitta i Stora teaterns orkesterdike och teckna av det han såg. Han studerade på Valands konstskola och reste efter avslutad utbildning 1913 till Paris, där han mötte expressionismen och kubismen, konstriktningar som gjorde stora intryck på honom. Åter i Sverige fick han 1916 anställning som tecknare på Svenska Dagbladet, där han på tidningens tekniska avdelning även försökte hitta nya reproduktionsmetoder.
På 1920-talet var han tillbaka i Göteborg, där åter teatern upptog hans intresse. Göteborg var vid den här tiden tack vare pionjärer som Knut Ström och Per Lindberg modernismens starka fäste i landet, en idealisk plats för en besjälad nyskapare som Jon-And. 1922-23 var han dekoratör på Lorensbergsteatern och 1924-29 gjorde han alla dekorer till Karl Gerhards revyer på Folkteatern. Från 1927 till sin död 1941 var han en uppskattad chef för dekoravdelningen på Kungliga Operan i Stockholm. ”I alla dessa uppdrag”, skriver konstkännaren Teddy Brunius, ”fullföljde han sin stil, en uttrycksfull, konstruktiv kubism med expressiv rytmik och med klara färger”. Det är precis det här vi möter i Dramatens skiss.
Även på Dramaten kom Jon-And att göra viktiga insatser. 1927 engagerade Olof Molander honom som scenograf för några uppsättningar, inte minst Racines Fedra, som mycket tack vare Jon-And blev en verkligt nyskapande inscenering. Han byggde upp en stående scenbild som utgjordes av en gråvit jättekolonn på ett system av trappavsatser och som var flankerad av två mindre tempelliknande byggnader. Som bakgrund användes en mörkblå rundhorisont. Allt var avskalat, rent, stiliserat. En så konsekvent modernistiskt genomförd scenbild hade man tidigare aldrig sett på Dramaten.
I tidningarna förklarade Molander att jättekolonnen symboliserade den hemvändande härskaren Teseus. Det ena templet, rödfärgat och aningen fylligare i formen, representerade hans drottning, den trånande Fedra, förälskad i sin kyske styvson Hippolytos, som i sin tur representerades av det andra, stramare, vita templet. Det antika ämnet och den fransk-klassiska texten till trots menade Molander att uppsättningen skulle ha karaktären av ett ”modernt psykologiskt drama”. Detta skulle även den asketiska scenbilden understödja.
Kritikerna lät sig dock inte imponeras. Molander kallades snobbig och pretentiös. Bo Bergman liknade jättepelaren vid en upp och nedvänd fabriksskorsten och avfärdade de symboliska förklaringarna som ”rena kineseriet”. Godkänt fick endast ljussättningen, med sina expressiva växlingar mot rundhorisonten. I övrigt förstod han ingenting av scenlösningen. Och han var inte ensam. Kritikerna var konsternerade. Och visst: Jon-And uppfattades understundom – kanske inte att undra på – som alltför radikal.
Hur har då hans oljemålning hamnat på Dramaten? Det är höljt i dunkel.1932 gjorde Jon-And sin enda Dramatenscenografi på 1930-talet, detta till Lubbe Nordströms historiska pjäs Vi, skriven med anledning av trehundraårsfirandet av Gustaf II Adolfs dödsdag. Till den uppsättningen hör knappast den marina skissen.
Den har i alla fall numera fått en ny ram och hänger i ett av arkivets forskarrum. Där andas man numera – tack vare Jon-Ands friska landskap – lite lättare. Det känns bra.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek