Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Jenny Lind och talteatern

PS_Kronnlund_Jenny_Lind_prt_02.jpg

Jenny Lind, etsning av Johan Elias Cardon efter en oljemålning av Olof Johan Södermark.

En av Kungliga teaterns mest kända artister genom åren är Jenny Lind. I år är det 200 år sedan hon föddes. Detta uppmärksammas naturligtvis på en lång rad olika sätt världen över. Att hon i unga år var skådespelare är kanske okänt för de flesta. Men så var det.

"Jag steg denna morgon upp såsom en människa och lade mig såsom en annan. Jag hade funnit, hvari min styrka bestod". Så beskrev hon den kanske viktigaste dagen i sitt liv, onsdagen den 7 mars 1838. Jenny Lind sjöng då för första gången Agathas parti i Carl Maria von Webers Friskytten och tog alla med storm. Publik och kritik var hänförd. Hennes exempellösa karriär som operasångerska hade inletts.

Det var emellertid ingen gröngöling som den kvällen framträdde i Webers opera. Jenny Lind hade antagits som elev vid Kungliga teatern redan i september 1830. Hon var då tio år gammal. Två månader senare spelade hon sin första roll, Angela i Pixèrècourts rafflande melodram Edvinsky och Floreska eller Polska grufvan. Före debuten i Friskytten kom hon i själva verket att medverka i över 30 olika talpjäser på teatern.

Och även som skådespelerska var hon framgångsrik. Redan efter sin andra roll, Johanna i Kotzebues Testamentet, uppmärksammades hon i pressen. Jenny Lind, skrev Heimdall, "röjer i sitt spel en liflig uppfattning, en eld och en känsla, som är vida öfver hennes år och tyckes angifva en ovanlig fallenhet för teatern". Det var stora ord för att gälla en tioårig nybörjare. Men Jenny Lind hade talang.

Hennes största roll de första åren, ja faktiskt hennes största talroll överhuvudtaget, var Marton i enaktskomedin Marton och Frontin. Den hade framgångsrikt spelats sedan 1822 med de firade skådespelarna Charlotta Erikson och Per Erik Sevelin i de båda rollerna. Hösten 1832 gick den istället två gånger på Kungliga teatern med Jenny Lind och Carl Gustaf Sundberg i rollerna.

Pjäsen handlar om en kammarjungfru som under sommaren lämnats att ensam ta hand om huset. Hon skall också ta emot en ny kammartjänare och sätta in honom i arbetet. Marton vill dock vara ensam på täppan och beslutar sig för att skrämma iväg den unge mannen. Med hjälp av olika förklädnader lurar Marton och Frontin varandra i omgångar tills allt får sin lyckliga upplösning.

Pjäsen utgjorde ett särskilt inslag, inlagt i det ordinarie programmet. På affischen läser man: ”Emellan båda Piecerna spelas af Eleverne Sundberg och Lind: Marton och Frontin, Comedie i 1 Act”. Här var det alltså fråga om ett renodlat elevframförande, säkert mycket nyttigt för de båda eleverna, som ensamma fick framträda inför en stor publik. Det är ett bra exempel på hur praktiskt inriktad utbildningen kunde vara.

Spelåret 1836-37 blev Jenny Linds sista som elev. Hon gjorde detta år inte mindre än nio nya roller, bland annat fröken Neubrunns lilla roll i Schillers Wallensteins död. Hon hade nu blivit så pass gammal att hon kunde lämna barnrollerna bakom sig. De många nya uppgifterna visar att hon var mycket användbar och infriade förhoppningarna man hade på henne.

Den 1 juli 1837 anställdes hon som aktris med en årslön på 700 riksdaler samt flitpengar, ett par tre riksdaler per föreställning. Fem nya talroller hann hon med detta spelår före genombrottet i Friskytten i mars. Härefter gjorde hon inga fler egentliga talroller. Däremot fortsatte hon att spela de roller hon redan hade.

Den talroll hon kom att spela flest gånger var Hyacinthe i melodramen Kärlek och hämnd eller Den amerikanska apan. Den gick upp våren 1838, alltså samtidigt med hennes genombrott i Friskytten.

Några månader tidigare hade en balettmästare vid namn Heinrich Springer anlänt till Stockholm och övertalat teaterchefen Per Westerstrand att få uppträda i detta stycke, som gjort stor lycka på kontinenten. Huvudpersonen – Springers roll – är en apa, Domi. Bland de övriga rollerna finns en sjörövarkapten som förälskat sig i en plantageägares gifta dotter, men avvisats. Han hämnas genom att röva bort den unga fruns lille son, som dock räddas av apan. Det var det hela. Handlingen var som synes särdeles tunn.

Springer ägde dock, omtalar Nils Personne i sin svenska teaterhistoria, "trots sina fyrtio år, en utomordentlig ledighet, säkerhet och styrka, hoppade upp och ned på stolar och bord, genom fönster, klängde upp i trän, o.s.v., och hans första snattring mottogs med en handklappning, som upprepades efter hans flesta språng och upptåg".

Jenny Lind hade en biroll. Hyacinthe är plantageägare Kreugens inspektors pupill, en av dessa unga damer som vet att snabbt ge svar på tal och hålla uppvaktande kavaljerer kort. Den rolltypen var hon väl förtrogen med. Här kurtiserades hon av såväl den gamle inspektorn som av dennes betjänt.

Så kom det sig att Jenny Lind våren 1838 vissa kvällar uppträdde i Webers storslagna opera, andra i en medioker melodram, där Springer spelade apa. Pjäsen gick 26 gånger denna enda vår och "räddade hela spelårets ekonomi", vet Personne att berätta.

Kronlund_Jenny_Lind_artikelbild1.jpg

Jenny Lind som Märta i En majdag i Wärend.

Efter det sensationella genombrottet i Friskytten blev det operan som upptog Jenny Linds intresse. Men hon kom även att vara huvudperson i ett av det följande decenniets stora evenemang, tillfällighetsstycket En majdag i Wärend, som i maj 1843 framfördes på Kungliga teatern i samband med firandet av Karl XIV Johans 25-års jubileum som svensk regent. Texten var skriven av Carl Wilhelm Böttiger, professor i Uppsala och akademiledamot.

Stycket innehöll en hel del sång och dans, men också längre talpartier, som formerade sig till en liten intrig. Det var ett mellanting mellan opera och talpjäs, typisk för tiden. Den småländske bonden Åke och hans Britta skall fira silverbröllop. Eftersom det även är kung Karl Johans kröningsdag skall festandet bli extra storslaget. Enda orosmolnet är dottern Märtha – Jenny Lind – som ännu inte återkommit från staden. Särskilt orolig är Nils, som hoppas få Märtha till fru.

Självfallet dyker hon så småningom upp. Mitt i pjäsen gjorde hon en bejublad entré till häst och med en spännande förklaring till dröjsmålet. På väg hem hade hon blivit trött och lagt sig att sova vid en vägkorsning. I drömmen hade hon mött två friare och till Bellmans melodi Liksom en herdinna frågade hon festdeltagarna:

Säg, kan ni mig nu förklaring ge,
Hvem af dem, som jag skall få?
En fästeman blott jag ville der se,
Och ve mig, - jag såg ju två!
En enda blott kan jag ju ha kär,
Men två det var, som friade der; -
Vill nu min hand åt Nils jag ge,
Så kommer se‘n Necken kanske!

Spänningen steg när en skönsjungande italienare gjorde entré, blev betagen i hennes sång och försökte locka henne med till varmare, skönare länder. Nils såg allt olyckligare ut, men fick till sist veta att Märthas val var lätt. Självklart ville hon ha Nils till man: "Ty honom har jag älskat från min barndom". Glädjen blev allmän och slutkupletten sedvanligt pampig.

Pjäsen gjorde tack vare Jenny Lind stor lycka och gavs flera gånger även under det följande spelåret. Då hade hon emellertid på allvar börjat kasta sina blickar mot kontinenten. Jenny Lind var sedan länge en firad storhet och till skillnad från Märtha motstod hon inte utlandets lockelser. I En majdag i Wärend fick publiken en sista påminnelse om hennes ursprungliga bana – skådespelerskans.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika