Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Jan-Olof Strandberg och en märkes­föreställning – Den jäktade

Jan-Olof Strandberg var en skådespelare med ett osedvanligt brett register. På Dramaten kom han i den allvarligare repertoaren att göra roller som Mefistofeles i Faust, Vladimir i I väntan på Godot, Henrik i Vigseln, Gustav Vasa i Mäster Olof och Den okände i Till Damasus. Han gjorde Narren i Kung Lear och Knappstöparen i Peer Gynt. Exempelvis.

Men han var också en gudabenådad aktör i komedin. Hans Victor Chandebise i Feydeaus Leva loppan glömmer ingen som såg honom, inte heller hans Malvolio i Trettondagsafton eller hans Harpagon i Den girige – för att nu nämna några exempel på hans oförglömliga rollskapelser.

Jan-Olof Strandberg gick Dramatens elevskola 1948-51 och engagerades därefter vid Uppsala stadsteater, där han stannade till 1955. Fram till 1964 var han anställd vid Göteborgs stadsteater och kom därefter till Dramaten, där han blev kvar karriären ut. Sin sista roll på nationalscenen, Thomas Andersson Jr i Gurneys Kärleksbrev mot Anita Björk, gjorde han 2009. Han kom under åren även att göra uppmärksammade insatser på TV-teatern och blev snabbt erkänd som en av landets främsta karaktärsskådespelare.

Han kom även att få stor administrativ erfarenhet. Under sina första år på Dramaten var han fackligt aktiv och mellan åren 1966-73 var han ordförande i Svenska teaterförbundet. Den fackliga bakgrunden skulle även sätta spår inom Dramaten. Mellan 1975-81var han teaterns chef och redan från början var han drivande i den demokratiseringsprocess som under hans chefstid skulle genomsyra teaterns verksamhet.

Efter en skådespelarkarriär som kom att spänna över sex decennier och som bara på Dramaten skulle omfatta ett nittiotal roller, vidare hans framgångsrika insatser som regissör och arbete inom Svenska teaterförbundet samt som ledare för Dramaten kan man bara konstatera: Jan-Olof Strandberg var en  yrkesman som gjorde skillnad.

DenJaktade_Dramaten1974_Strandberg2COPY.jpg

Jan-Olof Strandberg i Den jäktade.

Våren 1974 inkallade Dramaterchefen Erland Josephson den danske skådespelaren och regissören Henning Moritzen till Dramaten för att sätta upp en Holbergpjäs. Det var förutseende. Holberg hade inte på länge spelats på teatern och Moritzen var Holbergspecialist, med åtskilliga uppsättningar och roller på Det Kongelige i Köpenhamn bakom sig.

Man stannade för Den Stundeslöse, som på svenska brukar bli Den rastlöse eller Den jäktade. Valet var det inget att säga om. »Om man frågade vilket av Holbergs lustspel som är det yppersta, skulle Den rastlöse utan tvekan samla de flesta rösterna«, menade professorn och teaterdirektören Knud Lyne Rahbek. Han visste vad han talade om. Han hade i början av 1800-talet, givit ut Holbergs skrifter.

Pjäsen är i många stycken en imitation av Molières Den inbillade sjuke. Den jäktande Vielgeschrey, överlupen med arbete och som själv in i minsta detalj måste övervaka husets göranden och låtanden, har bestämt sig för att gifta bort sin dotter Leonora med en bokhållare – naturligtvis med baktanken att få hjälp i arbetet. Leonora vill dock ha den unge och underbare Leander och med hjälp av den förslagna pigan Pernille och äventyraren Oldfux, ständigt beredd att i olika förklädnader intrigera, får hon till sist som hon vill.

Dramaten kunde mönstra en kanonensemble. Som Vielgeschrey såg man Jan-Olof Strandberg. Oldfux gjordes av Ernst-Hugo Järegård och Pernille av Lena Nyman. Som den giftassugna hushållerskan Magdelone, inte fyrtio fyllda och – åtminstone i egna ögon – väl bibehållen, en roll som var Holbergs egna påfund, såg man Margaretha Krook. Allt var krattat för en generalsuccé. Premiär hade man i september 1974.

Affisch_Den-jäktade.jpg

Och en succé blev det också. Det var ”de stora solisternas afton”, konstaterade Åke Janzon i sin tidning. Ernst-Hugo Järegård var i sitt esse, ”alltid beredd att ge publiken dess lystmäte av fantastiska figurer”. Margaretha Krook var ”i sin modesta karikatyr alldeles sublim” och Lena Nymans kloka och praktiska piga stod för ”det genuint mänskliga” i föreställningen, som annars lätt hade kunnat reduceras till ”ren galacirkus”.

Mest lade dock Janzon ut texten om Strandbergs Vielgeschrey. Han hade gjort störst intryck:

Ju mer man tänker på herr Vielgeschrey och alla hans skrivbiträden, desto hemskare blir historien. Och det måste sägas till Dramatenföreställningens förtjänst att Jan-Olof Strandberg lojalt underordnat sig den krävande huvudrollens villkor, det vill säga just de villkor som Vielgeschrey inte har en aning om.

Strandberg blev egentligen aldrig komisk i rollen, menade Janzon.

Han beter sig narraktigt och irrationellt, men det är situationerna, inte han själv, som är komiska. Själv förblir han med all sin humor och all sin intelligens den humorfrie och dåraktige Vielgeschrey. Det är kanske just det som är skådespelarkonst.

Jan-Olof Strandbergs rollkaraktär var ingen karikatyr, men en människa. Han stod i spelets mitt, som det självklara navet och motorn. Den rollen kom han att få i hela sitt liv. Jan-Olof Strandberg var ett ankare.

Hela 105 gånger kunde föreställningen spelas fram till och med maj 1976. Men den blev därefter även teaterns första sommarspel, en uppskattad tradition som inleddes av Jan-Olof Strandberg. Sammanlagt gavs föreställningen  121 gånger och den kom även att spelas in av TV.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika