Goethes Faust – ett av världslitteraturens mest omtalade verk – har fram till idag satts upp vid två tillfällen på Dramaten, 1928 och 1965.

Den förra gången stod Olof Molander för regin. Anders de Wahl gjorde titelrollen, Ivan Hedqvist Mefistofeles och Märta Ekström Margareta. För henne blev det ett genombrott. Hon hade nu, konstaterade en tidning, ”tagit plats bland stjärnorna i första ledet”.

Molanders uppsättning var stort upplagd. Teaterns dekormålare, John Ericsson, hade efter egna skisser fabricerat femton olika scenbilder. Kostymerna hade delvis beställts från Theaterkunst i Berlin och en särskild musik hade komponerats av Kurt Atterberg. Bearbetningen av Viktor Rydbergs klassiska översättning av styckets första del från 1876 stod Molander själv för. Kunde nationalscenen bättre förvalta sitt värv?

Men man fick det motigt. I mitten av mars började man repetera och redan i slutet av månaden vädrade de Wahl sitt missnöje i pressen. Hans kontrakt med teatern gick ut sista april. Man skulle bara hinna spela pjäsen högst ett tiotal gånger, alldeles för lite, menade de Wahl, för den stora apparat som satts igång. Faust var ”död i lindan”. Teaterchefen Tore Svennberg var att klandra.

Och problemen blev flera. Efter sista genrepet den 16 april nödgades Hedqvist sjukanmäla sig för en njuråkomma. Premiären fick skjutas upp. Den kom först den 21. Då hade de Wahl bara tio dagar kvar av sin kontraktstid. I maj skulle han spela Per Gynt på Operan – det var Ibsenjubileum detta år.

de Wahl som Faust

Premiären blev inte heller vad man hoppats. Nog fick de Wahl beröm, ”visst vann de Wahls överlägsna framsägningskonst ännu en seger till de många föregående”, konstaterade Agne Beijer torrt. ”Men något nytt lärde han oss knappast, varken om Faust eller om sig själv”. Hedqvist var obegripligt blek. ”Det kan ju hända att han ännu icke var fullt återställd från sin sjukdom. Ty annars är det nästan oförklarligt och oförsvarligt att en så rikt begåvad skådespelare kunde ge oss en så slapp och tam Mefistoteles till livs”, utbrast den indignerade Daniel Fallström.

Ekström som Margareta

Bättre klarade sig alltså Märta Ekström. ”Men till det allra innersta hos åhörarna trängde nog ändå Märta Ekströms röst i Margaretas roll. Redan spinnrockvisan var oemotståndlig. ’Hjälp, rädda mig från skam och död’ gick genom märg och ben, och under hela fängelsescenen svettades och frös man om vartannat”, erkände en recensent. Märta Ekström var oförglömlig.

Men det hjälpte nu inte. Uppsättningen kunde bara spelas sju gånger. Det var naturligtvis inte vad man från början hade tänkt sig. Besvikelsen var ett faktum.

Dekorbild 1965 Scen 1 Studerkammaren

Det var i en annan version Dramaten tog upp stycket den senare gången. Goethes ungdomsverk Urfaust, som det kommit att kallas, hade upptäckts 1887, över femtio år efter författarens död, hade väckt stor uppmärksamhet och bland annat blivit en framgång på Malmö stadsteater 1958 i Ingmar Bergmans regi. Som Dramatenchef ville Bergman ta upp stycket även på nationalscenen.

Dock skulle han inte själv regissera. Den uppgiften överläts på Staffan Aspelin. För scenografin stod Lennart Mörk. I titelrollen såg man Erland Josephson, som Mefistoteles den från Stockholms stadsteater just överlockade Jan-Olof Strandberg, som Margareta Kristina Adolphson. Bertil Malmbergs översättning var sedan tidigare lovprisad.

Och uppsättningen fick fin kritik. Lennart Mörks sparsmakade, avskalade scenografi med ett minimum av rekvisita mot rundhorisontens djup, gav inget övrigt att önska. Sven Barthel skrev:

En spelplats med suggestion av punkt i universum, av ett stycke planetyta under öppen tom rymd. Oändlighetsperspektivet finns där, rum och situation åligger det skådespelare och publik att skapa. En lösning som i sin utmaning till åskådaren står drömspelens teknik nära.

Även skådespelarna, i all synnerhet Jan-Olof Strandbergs Mefistofeles uppskattades. Och den här gången kunde pjäsen spelas tjugoåtta gånger.

Josephson och Strandberg

I en av sina självbiografiska böcker diskuterar Josephson uppriktigt och självutlämnande sin Fausttolkning. Den var han inte alls nöjd med: ”Jag var väl inte dålig men heller inte lysande. Jag vet att det är en bra roll, en av de viktigare i världsdramatiken. Men Mefistoteles är och förblir den bättre rollen”. Föreställningen inleddes med en lång monolog, där Faust berättar att han studerat all världens filosofi och skådespelaren minns:

Jag tror att det är en monolog på minst fem minuter, under vilka försenade åskådare inte släpptes in. Ibland fick jag en känsla av att halva publiken satt där och ångrade att den kommit i tid.

Det var ju inte bra. Josephson hade trott sig ha alla förutsättningar för att gestalta en lärdomsgigant, men fann att rollen låg utanför hans räckvidd. Upplevelsen skavde och i sin bok skrev han många år senare:

Men om nu rollen alltid är större än skådespelaren tror jag ingen skådespelare kan erfara det bättre och tydligare än genom att spela Faust. Det var bara det att det den gången hämmade mig mer än inspirerade mig.
Hamlet är storslagen utan att behöva vara stor. Faust är ofrånkomligen en gigant.
Hur fan skall man få galoscherna att passa?

Det kan man undra och samtidigt konstatera att de här tankegångarna inte alls dryftades i pressen. Men det är klart, Sven Barthel konstaterade:

Erland Josephsons Faust övertygar klart om både tankens och blodets oro, om skeptiskt svårmod och otåligt begär. Trots den tämligen tunna lyriska atmosfär som är konsekvensen av föreställningens anläggning ger han de inledande scenerna deras poetiska format, och det är med bibehållen kroppslig närvaro och intellektuell auktoritet gestalten senare kommer något i bakgrunden, halvt skuggad av Mefistoteles.

Är vi här något på spåren? Är det kanske till och med pudelns kärna: Hur fan skall man göra för att alltid komma i första rummet?

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika