Dramaten har beslutat att ställa in all publik verksamhet och alla föreställningar till och med den 17 mars 2021. Läs mer

Den 19 december 1967 fattade Dramatenstyrelsen ett ovanligt beslut. I protokollet läser man:

Anmäldes och godkändes att teatern på underlag av en av konstnären Stellan Mörner utförd skiss till INFORMATORN beslutat trycka ett julkort som skulle säljas till allmänheten för en krona styck och till teaterns anställda för 75 öre.

Det var första gången teatern lät trycka ett sådant kort. Det kunde vikas ut och på den följande sidan fanns texten ”God Helg tillönskas av”, varefter man kunde skriva något personligt eller bara underteckna. De dyraste platserna på parketten kostade vid den här tiden sexton kronor. Jämför man det med dagens 450 kronor skulle kortet idag kosta 29 kronor, ett överkomligt pris således.

Pjäsen i fråga var skriven av Bertolt Brecht. Den fick sin premiär på Stora scenen den 15 december samma år. Huvudrollen, informatorn Löpare, gjordes av Anders Ek. För regin stod Alf Sjöberg, för scenografin alltså Stellan Mörner.

Handlingen är rätt dyster, men får ett lyckligt – låt vara – ironiskt och förhoppningsvis talandet slut. Den fattige prästsonen Löpare har inte råd att slutföra sin utbildning utan får söka sin utkomst som informator hos den snåle och hårdföre majoren von Berg. Där förför han majorens dotter Gustchen och tvingas fly. Han får en fristad hos by skolläraren Wenzeslaus. Denne har en myndling, Lise, och även henne är Löpare i färd med att lägra då han blir avbruten av den instörtade läraren. Löpare får omedelbart avsked.

Samma natt kastrerar han sig dock, vilket i högsta grad vinner Wenzeslaus gillande som utbrister: ”Storsinta och upphöjda martyr, varenda lärarbefattning, det är jag säker på, varenda lärarbefattning i distriktet står honom nu öppen”. Lise vill dock ha sin Löpare ändå. Hon vill däremot inte ha barn. För henne räcker det med att mata ankor och höns.

I programhäftet lade Sjöberg ut texten och förklarade med utgångspunkt även från sina tidigare Brechtuppsättningar sin syn på vad dramatikern ville förmedla:

Genom alla dessa sterila, förvända aktioner i hat mot det sinnliga livet, vill Brecht väcka en protest hos åhöraren, genom teaterns förvända bild tända en rättvänd syn i verkligheten.

Det sinnliga, livsbejakande var enligt Sjöberg en grundkomponent i den Brechtska dramatiken.

Mörner och Sjöberg hade många samarbeten bakom sig. Det första var redan i Trettondagsafton 1946. Informatorn blev deras åttonde arbete. Dessutom hade Mörner gjort ytterligare två uppsättningar med andra regissörer på Dramaten. För honom blev det den här gången med andra ord ett jubileum, vilket teatern också uppmärksammade. I sin dagbok skrev han:

Trodde inte mina ögon när jag öppnade programmet. Det inleds med en helsida om – mig. Förstår någon vad detta innebär? Det är min banas största triumf.

Mörner kände sig – med rätta – både hedrad och uppskattad.

På hans stämningsfulla julkort ser man den sorgsne Gustchen på väg att i månens sken dränka sig i en damm – Löpare har just tvingats fly. Hennes far majoren är henne dock hack i häl och kommer också lyckas hindra henne. De försonas. Nog fungerade det motivet som julkort.

 

PL_Informatorn,_Dramaten_1967_5.jpg

I tidningarna rosades uppsättningen överlag. Den mot Dramaten ofta njugge Bengt Jahnsson utbrast: ”Alf Sjöbergs uppsättning av ”Informatorn” är sensationellt bra. Den geniala bildfantasin är nedtonad till stor enkelhet i Stellan Mörners dekor”. Efter några kritiska rader om Sjöbergs senaste uppsättningar slog han fast:

Men i ”Informatorn” behärskar han hela materialet, både dramat och sin egen inbillning. Att ni måste se den är självklart, mer underhållande teater får ni leta efter och vackrare finns inte hos oss.

Kollegan Urban Stenström höll med:

Det är ett ljuvligt julkort, fullt av djävulskap, som regissören Alf Sjöberg har överlämnat åt publiken. Den fjäderlätta elegansen i hans scenväxlingar, den blonda finessen i Stellan Mörners dekor, den delikata smakfullheten i Per Erik Wahlunds översättning – allt det vill man gärna skänka sin beundran.

 

PL_Informatorn,_Dramaten_1967_13.jpg

Anders Ek och Bengt Eklund.

Dock ville kritikern även understryka ytterligare en avgörande anledning till framgången:

Men för mig hade föreställningen saknat något avgörande om inte just Anders Ek hade framträtt i titelrollen med sitt sneda, frusna leende, sin suveränt smidiga plastik, sin sträva stämma med dess biton av fanatism. Det är svårt att tänka sig någon som kan gestalta den stolta ynkedomen på ett mera vädjande sätt än han.

Uppsättningen blev med andra ord en stor framgång. I sin dagbok sammanfattade Mörner efter premiären:

Allmän lycka och villervalla. Applåderna ville aldrig sluta. Jag upplevde ett av mitt livs gyllene ögonblick. Varför så kort?

Så kan det kännas.

Men hans blonda finess lever vidare i det stämningsfulla julkortet. Att det trycktes skall vi vara tacksamma för.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika