Man kan undra vad titeln Bröllopet på Ulfåsa säger dagens Dramatenbesökare. Kanske erinrar sig någon ett musikstycke, en bröllopsmarsch närmare bestämt, komponerad av August Söderman. Den brukar man ju fortfarande kunna höra vid vigslarna. Kanske har någon besökt Ulfåsa slott, vackert beläget söder om sjön Boren i Östergötland.

Men för det stora flertalet säger titeln nog ingenting. Ändå är Bröllopet på Ulfåsa en av de riktigt stora succéerna i svensk teaterhistoria

Pjäsen – för det är fråga om en sådan – skrevs 1865 av Frans Hedberg. Han var litterär medarbetare på Kungliga teatern, det vill säga på både Operan och Dramaten. Urpremiären kom på operascenen den 1 april samma år. Där gav man vid den här tiden alla större skådespel, inte minst de historiska. Och det var ett sådant Hedberg hade skrivit.

Elise Wasser

Elise Hwasser som Sigrid.

 

Bröllopet på Ulfåsa utspelar sig på Birger Jarls tid, det vill säga vid 1200-talets mitt och handlar om adelsflickan Sigrid den fagra och Bengt Lagman, jarlens bror. Bengt har räddat Sigrid från ett rövarband, de har förälskat sig i varandra och – utan jarlens samtycke – snabbt kunnat gifta sig. Det är då Södermans marsch spelas.

Men jarlen har andra planer för sin bror. Han har med krassa politiska baktankar valt en annan brud åt honom och beger sig mycket förgrymmad till Ulfåsa för att hålla sträng räfst. Här tas han dock emot av den orädda Sigrid och även han faller pladask för hennes skönhet, klokskap och mod. Hans slutreplik är talande: ”för en skön och ädel kvinnas makt/Sig böjer allt hvad välde har på jorden”. Hedberg var en sann kvinnovän – en dåtidens lagom predikande feminist.

Att pjäsen blev en så stor framgång har flera anledningar. Själv framhåller Hedberg generöst Södermans musik, som förutom marschen även bestod av en stort anlagd bröllopslek och en vemodigt melodisk solosång vid spinnrocken, också den numera en romantisk klassiker.

Georg Dahlqvist som Birger Jarl.

Georg Dahlqvist som Birger Jarl.

 

Här finns även många tacksamma roller, som den ljuva men rakryggade Sigrid, den stilige, beslutsamme Bengt och inte minst jarlen själv, en bullrande men hederlig kraftkarl. Han fick dessutom i sin första scen böjd över en karta visa när han planerade Stockholms grundande:

 

Så skall det blifva! Där allsvåldig Gud
har porten satt, där vill jag låset sätta.
Ej blott ett torn och några svaga murar,
men se, en borg och däromkring en köpstad,
så vill jag hafva det, så skall det blifva!
Vill Herran sedan gifva grodd åt fröet
så kan den staden växa till och frodas –
dock, blir det andra tiders, ej min sak!

 

Sådana scener – teatern som en upplysande historisk bilderbok – älskade det romantiska 1800-talet.

Pjäsen var dessutom en kostympjäs av Guds nåde. Bröllopståget med alla riddare, väpnare, tärnor, korgossar och en prior i full ornat bjöd mycken ögonfägnad och upptog över 120 personer. Att teatern även kunde mobilisera en ensemble med Elise Hwasser som Sigrid, Axel Elmlund som Bengt och Georg Dahlqvist som Birger Jarl, alla klart lysande stjärnor i den stockholmska teatervärlden, gjorde naturligtvis sitt till.

Originaluppsättningen gavs 105 gånger i operahuset fram till oktober 1881. Pjäsen togs i april 1891 även upp på Svenska teatern på Blasieholmen, där den spelades 115 gånger fram till mars 1908.

Emil Hillberg som Birger Jarl.

Emil Hillberg som Birger Jarl.

 

Och den togs även upp på Nybroplan. I mars 1919 skulle en av teaterns storheter, Emil Hillberg, ha sin avskedsföreställning. Han hade debuterat på Kungliga teatern i mars 1873 som Härved Boson, jarlens hövitsman i Hedbergs stycke. Nu skulle han själv göra Birger, men bara en enda gång, premiärföreställningen. Tidningarna beklagade djupt Hillbergs beslut. Med sin djupa, klangfulla stämma sågs han vara den idealiske Birger Jarl.

Det blev Ivan Hedqvist som fick ta över rollen. Men han gjorde den bara tretton gånger fram till mitten av april, då han lämnade Dramaten för att turnera. Rollen övergick då till Sven Bergvall och han spelade den fram till sista föreställningen den 11 april 1928. Pjäsen hade då spelats 102 gånger – ett slitstarkt stycke, med andra ord.

Dekorbild 1919 (märk kartan till höger).

Dekorbild 1919 (märk kartan till höger).

 

Skulle Bröllopet på Ulfåsa kunna spelas idag? Knappast. Tiden har ohjälpligt sprungit ifrån denna ålderdomliga repertoar. Hedbergs medvetet arkaiserande repliker exempelvis, med formuleringar som: ”När blef det sed att ungmö skänker bort/sin tro och lofven, fader sin ohördan?” blir för oss tröttsamma, närmast parodiska. Hedbergs drama är passé.

Men Södermans musik, den lever. Den ger oss en stämning av den tidens högstämda romantiska skådespel, så populära under förförra seklet och som när det begav sig var med att skapa bilden av vårt Sverige.