En succé med ett genombrott
Turnéaffischen till Höfeber.
I maj 1937 hade Dramaten premiär på Noel Cowards Höfeber, en enligt författaren ”lätt komedi i tre akter”. Det var säsongens sista uppsättning och blev det spelårets största framgång – försåvitt man räknar det totala antalet föreställningar. Alf Sjöberg, kanske något förvånande, regisserade. Han brukade annars sällan engagera sig i den lättare repertoaren.
Uppsättningen blev även ett stort genombrott för en skådespelerska som skulle bli folkkär – Hjördis Petterson. Många är vi som inte minst minns henne i rollen som Selma, Lille Fridolfs handfasta maka i ett otal radioprogram och filmer. Hon hade kommit in på Dramatens elevskola 1927 och blivit premiärelev 1929. Efter utbildningen arbetade hon två år på Folkteatern i Göteborg och fick därefter engagemang vid Ekmanteatrarna. Hösten 1936 återbördade Olof Molander henne till Dramaten, där hon denna gång stannade till 1942.
Höfeber handlar om den excentriska och självupptagna familjen Bliss. Den består av Judith, skådespelerska som har dragit sig tillbaka för att leva ett lugnt liv på landet. Hennes man David är författare till lättviktiga romaner. Tillsammans har paret de runt tjugoåriga barnen Sorel och Simon. Alla fyra har de varandra ovetandes bjudit in en gäst av motsatt kön till weekenden. Sandy, ung boxare, är en stor beundrare av Judith, som i sin tur gärna låter sig uppvaktas. Jackie är en ung oskuld som David har tänkt studera som typ, Richard en distingerad diplomat som väckt Sorels intresse och Myra en vän till Simon.
Judith överlämnar ”nätt” – ett ord Sorel skall försöka lista ut – en blomma till Richard. Från vänster: Olof Winnerstrand (Richard) Hjördis Petterson (Judith) Calle Barcklind (David) Lisskulla Jobs (Myra) Marianne Löfgren (Sorel) Frank Sundström (Simon) Sture Lagerwall (Sandy) Inga Tidblad (Jackie).
Under kvällen drabbas gästerna av familjens sällskapslekar och oförskämdheter. Erotiska äventyr med fel partner saknas inte heller. Allt resulterar i att gästerna nästa morgon flyr fältet innan någon av familjemedlemmarna hinner ta notis om saken. ”Det är onekligen rätt vilsamt ibland med pjäser utan något som helst själsdjup”, erkände Sten Selander i sin tidning och menade att om inte spelet hade varit så utmärkt skulle han skämts att han skrattat ”åt dylikt tunt skräp”. Den här gången hade han dock gjort det med gott samvete.
Judith sjunger till eget ackompanjemang en fransk visa.
Motorn och självklara medelpunkten i det hela är Judith, magnifik i sin patetiska storslagenhet, poserande, sentimental och giftig. Rollen passade Hjördis Petterson som handsken. ”Det var varken mer eller mindre hennes verkliga genombrott vid nationalscenen vi här fingo bevittna”, slog Nils Beyer fast. Varje tonfall var i sin utstuderade falskhet tvättäkta. Men han var även noga med att understryka:
Hur underligt det låter, trodde man på denna charmfulla teaterapa, som inte har någon egen själ men lever på gamla rollstumpar och minnen från fornstora dar.
Hjördis Petterson hade täckt in rollens alla schatteringar.
Uppsättningen spelades i det närmaste varje kväll resten av säsongen och togs även upp till hösten. Då gick den även på turné i ett samarbete mellan Dramaten och den nyligen inrättade Riksteatern. Arton orter besöktes under lika många dagar mellan den andra och nittonde oktober. Att ensemblen fick vänja sig vid resor vittnar följande turnéplan om: Umeå, Boden, Jokkmokk, Malmberget, Kiruna, Luleå, Piteå, Skellefteå, Robertsfors, Skelleftehamn, Örnsköldsvik, Köpmanholmen, Sollefteå, Östersund, Sundsvall, Bollnäs, Ljusne och Gävle.
Och teaterbesökarna fick valuta för sina pengar, åtminstone om man skall tro Herbert Grevenius. Han sammanfattade: ”Över huvud visade föreställningen hur väl rustad Dramaten är för komedi. Det kommer även över det fjäderlätta något solitt, som inte har med tyngd att göra.” Teatern omfamnade alla genrer.
Sammanlagt kom Höfeber att spelas åttio gånger fram till mars 1938.
-
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek