Dekorbild från Pickwick-klubben

Vid jultiden 1931 hade Dramaten premiär på Charles Dickens Pickwickklubben. Uppsättningen blev en stor succé och kunde spelas 75 gånger för utsålda hus. Till arbetet hade man engagerat den unge konstnären Sven-Erik Skawonius för att efter regissören Olof Molanders anvisningar utföra dekorskisser och kostymer. Samarbetet gick bra. Skawonius anlitades snabbt för flera uppgifter. 1933 fick han fast anställning på teatern och när ateljéchefen John Ericsson efter 27 år på posten pensionerades 1937 blev Skawonius ny chef för dekorateljén.

Porträtt på Skawonius

Skawonius diskreta färgskala, klarhet i rumsbildningen och lagom dekorativa utsmyckning passade teaterns regissörer mycket bra. Ett yngre öga, mera modernt, fick nu leda och övervaka verksamheten. Skawonius stannade på teatern till 1945. Han återkom 1963. Då blev han kvar till sin bortgång 1981.

Till Pickwickklubben gjorde Skawonius även en affisch. Det var något nytt. På den här tiden trycktes dagligen affischer som sattes upp i särskilda skåp utanför teatern, där man kunde läsa vad som gavs samma kväll och vilka som medverkade i föreställningen. Skawonius affisch var något annat. Det var ett konstnärligt arbete med uppgiften att väcka intresse för produktionen. Sådana hade ytterst sällan tryckts tidigare. Med Skawonius tillträde ändrades det här. Han fick fram till sin avgång 1945 göra ett tiotal konstnärliga affischer till Dramatens produktioner.

Pickwickklubben skrevs ursprungligen som en följetong till en serie teckningar, vilka parodierade människor i färd med att sporta. Boken handlar om några herrars äventyr på den engelska landsbygden anförda av Samuel Pickwick, hederspresident, ordförande och medlem i klubben. De har påtagit sig uppgiften att samla ”anteckningar om händelser och observationer ur livet”. På affischen ser man herrarna i full färd med att ge sig ut på en av sina vidlyftiga insamlingseskapader.

En annan uppsättning som Skawonius gjorde en affisch till var Strindbergs Oväder. Den hade premiär i augusti 1933 och var tänkt att gå som turnéprogram inom den nystartade Riksteatern. Alf Sjöberg regisserade.

Strindbergs texter har ofta en påtaglig självbiografisk bakgrund. Så även denna gång. Styckets huvudperson är en äldre frånskild man som ser fram emot en lugn ålderdom. Orosmoln hopar sig dock. I våningen ovanför hans egen har en före detta sångare flyttat in med fru och dotter. De har öppnat Bostonklubb och för oväsen. Inte blir det bättre när det visar sig att sångarens fru är den gamle mannens exhustru Gerda och dottern alltså hans egen. Men så flyr plötsligt sångaren fältet och ger sig iväg med en artonåring i huset. Gerda flyttar med dottern till sin mor i Dalarna. Lugnet lägger sig, ovädret har dragit förbi.

Harriet Bosse som Gerda

Ett pikant inslag i uppsättningen var att hustrun gjordes av Harriet Bosse, Strindbergs tredje hustru, som här närmast fick spela sig själv. Kritiken ställde sig dock mycket frågande till hennes känslosamma spelstil, som upplevdes exalterad och ålderdomlig.

Ja, hela uppsättningen blev ett bakslag. Kritiken var bitvis mördande. ”Klaga månde Thalia”, utbrast Hinke Bergegren med anspelning på teaterns stora framgång året innan med O’Neills Klaga månde Elektra och menade att Sjöbergs föreställning för all framtid skulle skrämma bort teaterbesökarna i landet. Hans kollegor var av samma mening. Oväder blev ett svidande nederlag och lades ner efter bara sex föreställningar. En turné var inte att tänka på.

Men Skawonius affisch blev läcker. Teaterns medarbetare har stått i kö för att få ha den på sitt rum. Just nu hänger den hos – teaterchefen.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika