I januari 1935 hade Dramaten premiär på Gösta Sjöbergs och Guido Valentins dramatisering av Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes från 1924. Den blev en stor framgång och kunde ges hela 156 gånger. Uppsättningen är fortfarande en av de mest spelade på Stora scenen.

Framgången gav mersmak. Redan ett år senare fick Gösta Sjöberg, Birgers bror, göra en dramatisering av skaldens vissamlingar Fridas bok och Fridas andra bok. Birger själv hade gått bort i lunginflammation 1929.

Naturligtvis var förväntningarna höga. I programtidningen Dramaten spelar skrev man:

"När teatern nu tagit upp Fridas visor, vilka väl i en högre grad än den nämnda romanen levat sig in i svenska folkets hjärta och medvetande, finns det stor anledning anta att t.o.m. detta rekord skall kunna slås."

Gösta Sjöberg hade dock fått en inte alldeles enkel uppgift. Det fanns inte mycket att gå på. Förutom vistexterna och bokens sexsidiga inledning – rolig och underfundig – var det bara de korta presentationer som Birger försett vissa av sångerna med. Någon övergripande handling i Fridadiktningen kan man inte tala om. En sådan fick Gösta nu försöka få till.

Romanen hade på Dramaten fått underrubriken ”glada bilder” och det var just vad det varit fråga om. Man hade fått se de olika sjöbergfigurerna i några utvalda situationer – välbekanta försåvitt man hade läst boken och det var nästan nödvändigt för att ha riktigt utbyte av föreställningen.

Bearbetningen av Fridas visor gjordes på samma sätt. Den bestod av nio tablåer med åtta musikaliska mellanspel, i vilka publiken fick stifta bekantskap med en lång rad miljöer och invånare från Sjöbergs Lilla Paris, den idylliska svenska småstad där dikterna utspelar sig. Ett trettiotal av visorna hade medtagits i uppsättningen.

Det hela inleds i järnaffären, där Fridas tillbedjare Oscar arbetar och som några av stadens invånare har olika anledningar att besöka. Ett orosmoln på Oscars himmel är att Frida avböjer en träff utan att vilja berätta varför. Två Sjöbergklassiker hörs, På begäran och Jag längtar till Italien. En annan klassiker, Den första gång jag såg dig, sjöngs redan i ett förspel, då av Berättaren, en gestalt Gösta Sjöberg uppfunnit och som fick framföra en del av visorna och emellanåt även kommentera handlingen.

Så följer ett besök på stadens stadshotell med danslektion och körrepetition. Det är danslärarinnan Glissander som med fasthet drillar Frida och några andra flickor i danskonstens mysterier innan de får ge plats åt medlemmarna i stadens manskör.

Anna Lindahl och Sture Lagerwall.

Under en roddtur försöker Oscar ta reda på vad Frida fördriver kvällarna med, men hon är tyst som muren. Desto trevligare blir ett besök hemma hos Frida, där han får bevittna den ombesjungna städningen, Frida i vårstädningen, åter framförd av Berättaren. Stora ögon gör Fridas föräldrar inför den fonograf Oscar lånat hem från järnhandeln och även kan demonstrera. Men orosmolnen gör sig påminda då Frida tårögd klipper myrten vid sitt fönster, fortfarande ovillig att avslöja någonting om sina förehavanden.

Än värre blir det följande dag. Oscar försöker avlägga ett besök hos Frida och samlar sig utanför hennes hus, då hon hastigt rusar ut för att bara kort hälsa på honom innan hon försvinner.

Efter ett besök på Rådmans kontor, där det framkommer att en stöld har begåtts i järnhandeln, flyttas handlingen till Oscars rum, dit även Fridas fosterbror Edvin begivit sig. Edvin har tagit emot ett brev adresserat till Frida, skrivet av Oscar. Denne berättar då att han avslutar relationen med Frida eftersom hon inte verkar intresserad av honom längre. Det framkommer även att Fridas skolkamrat Tekla just gått bort i en allvarlig sjukdom, vilket blir en anledning för Berättaren att sjunga den välkända Sjöbergklassikern Bleka dödens minut.

Olof Winnerstrand, Sture Lagerwall och Anna Lindahl.

 

Nästa dag beger sig Oscar till fotografen. Ett avskedsfoto skall Frida i alla fall få. Där stöter han emellertid ihop med henne, som även hon skall fotografera sig. Hon berättar nu om alla besök hon gjort hos sin bortgånga väninna och som tagit löfte av Frida att inte berätta om hennes svåra sjukdom för någon. Men nu skall Oscar få ett porträtt av Frida. Det slutar med att de fotograferar sig tillsammans. Orosmolnen är skingrade.

Slutscenen utspelar sig på stadens festplats. Edvin skall överlämna Oscars brev till Frida, men ångrar sig när han inser att allt är bra mellan dem. Rådman har fått klart för sig att stölden i järnaffären har kunnat klaras upp tack vare Oscars rådiga ingripande och slutligen hittar Oscar och Frida en hästsko i gräset. Pjäsen kan avslutas med visan Hästskofyndet. Lyckan och turen ler mot det unga paret.

Tidningarna var måttligt begeistrade. Nog uppskattades Birger Sjöbergs visor. Problemet var ett annat. Sten Selander skrev:

Fridas visor på Dramaten var på sitt sätt en unik teaterkväll. Där fanns nämligen allt man rimligtvis kan begära av en teaterföreställning så när som på en enda detalj: själva pjäsen. Den existerade helt enkelt inte. De dilettantiska, otroligt naiva och valhänta tablåer som Gösta Sjöberg arrangerat kring sin bror Birgers visor har över huvud taget ingenting med dramatik att göra."

Visst bjöd uppsättningen på fina skådespelarinsatser och en utsökt scenografi, 1890-talets miljöer var exakt återskapade, men hur stycket kunnat hamna på landets främsta scen var för kritikern ”en olöslig gåta.”

Mera försonlig var Herbert Grevenius. Han såg andra kvaliteter i uppsättningen.

"Det viktigaste är att stycket med sina enkla händelsetrådar lever och håller vår förväntan och nyfikenhet vid liv, att Fridavisorna på det hela taget så osökt föds ur scener och situationer som är fulla av roliga och påhittiga idéer och infall. Det är en hel liten svensk kulturbild från folkhemmet Sveriges första trevande gryning som här växer fram i scenbilder, dem dekoratören Skawonius och regissören Carlsten utrustat med sekelslutets alla attribut."

Uppsättningen levde – precis som i Kvartetten som sprängdes – på sina fint framställda karaktärer. De passade Dramatens aktörer som handsken. Sture Lagerwall och Anna Lindahl bildade ett vackert kärlekspar. ”Det är något blåögt svenskt över hans naiva och litet eldgaffelstela öppenhet, och i hennes glittrande flickförnumstighet ryms något av det blonda behaget hos den berömda sommardag då de såg varandra först”, menade kritikern. Många rosor fick även Hjördis Pettersons danslärarinna och Olof Winnerstrands fotograf.

Några hundrafemtiotalet föreställningar blev det dock inte. Det blev trettiofyra. Det var naturligtvis en missräkning. Men bortsett från Noël Cowards Höfeber blev Fridas visor i alla fall det spelårets mest spelade föreställning.