Elektra – en sällan spelad långkörare
När Tor Hedberg i maj 1910 efterträdde Knut Michaelson och blev den andre Dramatenchefen på Nybroplan hade han höga ambitioner vad gällde teaterns repertoar. Liksom Michaelson hade Hedberg suttit med i den teaterkommitté som 1906 bildats för att utreda och lämna förslag på hur den kommande verksamheten skulle organiseras. I kommittén hade han hårt drivit åsikten att teatern skulle bli en alltigenom statligt finansierad institution och ta ett långtgående kulturellt ansvar, värdigt en nationalteater.
Den åsikten hade han heller inte glömt när han blev teaterns chef. Tidningarna kunde rapportera att principen med växlande repertoar nu konsekvent skulle genomföras. Oavsett hur en premiär utföll skulle ett stycke inte uppföras mer än två-tre gånger och sedan växla med den övriga repertoaren. På så sätt hoppades den nytillträdde teaterchefen snart kunna bjuda publiken ”rikhaltig omväxling” och så småningom även en stående repertoar av litteraturens standardverk, liksom av den värdefullaste samtidsdramatiken.
Tankegångarna var helt i linje med teaterns reglemente. Där fastslogs i sjätte paragrafen att samma dramatiska verk ”ej skulle uppföras mer än fyra gånger i veckan” och att varje större verk skulle återkomma ”en eller annan gång” i varje månad. Mot det här hade företrädaren Michaelson syndat. Han hade emellanåt fallit för frestelsen att låta en succé spelas betydligt oftare, naturligtvis för att dra in pengar till teaterkassan. Nu skulle teatern bli en utpräglad repertoarteater.
Ett led i dessa tankegångar var att låta varje säsong inledas med Strindbergs Mäster Olof, teaterns invigningsprogram. Genom Hedbergs initiativ fick den pjäsen nu karaktär av särskilt repertoarstycke. Tidningarna var inte sena att backa upp idéen.
Det är en god sed att hvarje år inleda Dramatiska teaterns föreställningar med vår teaterlitteraturs mästerverk, ”Mäster Olof”. Det bör alltid stå på repertoaren och allt emellanåt återupptagas, såsom en föresyn både i fråga om dramatisk styrka, språkets skönhet och kraft samt idéinnehållets värmande och väckande egenskaper.
Hedberg kom att inleda sina tre första säsonger med pjäsen. Den fjärde gav han den istället i februari, för att åter ta upp den som inledningsstycke den femte. Sedan blev det emellertid stopp. Under världskriget lades uppsättningen i malpåse.
En annan uppsättning Hedberg satsade på som återkommande repertoarstycke var Hugo von Hofmannsthals Elektra. Hofmannsthal, född i Wien 1874, var symbolist och nyromantiker och hade publicerat exklusiva dikter och dramer på 1890-talet. Mest uppmärksamhet kom han dock att få åren efter sekelskiftet, då för sina inkännande omdiktningar av äldre skalders arbeten. Ett sådant var Elektra, som bygger på Sofokles bekanta verk. Stycket hade fått en omtalad premiär på Kleines Theater i Berlin 1903 i regi av Max Reinhardt och med en storslagen Gertrud Eysoldt i titelrollen.
I detta intensiva drama möter vi en furiöst hatisk kvinna, besatt av en enda tanke: hämnden på hennes far Agamemnons död. När brodern Orestes slutligen utfört handlingen, mördat deras mor Klytemnestra och hennes älskare Aegistos, är Elektras liv slut och hon sjunker död ned i vanvett.
Harriet Bosse som Elektra 1912.
På Dramaten, där pjäsen fick sin premiär i november 1912, kom titelrollen att göras av den nyanställde Harriet Bosse, som här fick en stor och för flera kritiker oväntad framgång. En av de förbluffade var Daniel Fallström. Han hade trott att den späda Bosse var alltför vek för denna lidelsefulla gestalt. Men han hade fått tänka om.
Och jag satt alldeles slagen av Harriet Bosses Elektra. Med den smidiga intelligens denna aktris besitter hade hon gripit rollen in i hjärteroten, omförvandlat den efter sin egen individualitet, gjort den till sin. Hon var Elektra – den lilla smygande skuggan, som kryper undan i gårdens skrymmande gömslen som ett litet såradt djur, men bär hatet friskt och flammande i sitt unga, ofördärvade hjärta. Hennes rörelser voro fulla av grace och natur, hennes mimik över allt beröm.
Överlag prisades Bosse i tidningarna.
Men Bosse kom detta spelår bara göra rollen fyra gånger, alla i premiärmånaden november. Enligt Sven Söderman i Stockholms Dagblad berodde detta på ”fru Bosses sjukdom” och när pjäsen togs upp igen i mars hade rollen övertagits av Maria Schildknecht. Varför detta byte gjordes har inte gått att utröna. Sjuk var Bosse i alla händelser inte den våren.
Även Maria Schildknecht fick beröm i tidningarna, låt vara med vissa invändningar. Fallström exempelvis skrev:
Fröken Schildknecht har en i och för sig icke vacker stämma – det ligger något hest över den. Så mycket mera beröm är den unga aktrisen värd för det ofta nog lyckade arbete, hon tydligen lagt ned på diktionen.
Maria Schildknecht kom att spela rollen sex gånger denna vår.
Scenografibild från Elektra 1912.
Dryga två år senare, i november 1916, tog man upp stycket igen och nu var Bosse tillbaka i rollen. Sju föreställningar blev det fram till mitten av februari 1917.
De sista föreställningarna, två i oktober 1920 och tre i oktober 1921 såg man åter Maria Schildknecht i rollen. Harriet Bosse hade då lämnat Dramaten.
Ett drygt halvår efter den sista föreställningen inträffade en katastrof som även fick en symbolisk betydelse – Dramatens två år gamla dekorförråd brann upp. Det var beläget vid Vanadisvägen i Vasastan och där förvarade teatern i det närmaste alla sina dekorer. Den gången brann även den stolta repertoarteatertanken upp. En stående repertoar med dramatikens örhängen har sedan dess aldrig varit aktuell på Dramaten.
-
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek