Dunungen och John Ericsson – Dramatens första dekormålare
Scenografin till Selma Lagerlöfs Dunungen, som hade urpremiär på Dramaten i augusti 1914, gjordes av John Ericsson. Hos honom möter vi ett dekormåleri av den gamla skolan.
John Ericsson föddes 1877 i Norrsunda utanför Stockholm. 1891 började han arbeta som dekormålarlärling i Carl Grabows ateljéer, den helt dominerande dekorfirman i Sverige vid den här tiden. Hans lärare hette Ernst Bergendorff och var enligt tidningarna en särskilt skicklig landskapsmålare, med ett utpräglat färgsinne. Det var egenskaper som även John Ericsson mästerligt skulle tillägna sig. 1899-1900 gjorde han en studieresa till hovoperan i Wien och hovteatern i München. Vid hemkomsten anställdes han som biträde till Grabow.
När det nya Dramatenhuset invigdes 1908 flyttade John Ericsson dit, fortfarande dock formellt anställd hos Grabow, som då målade alla Dramatens dekorationer. 1910 tillträdde Tor Hedberg chefsposten på teatern och han erbjöd John Ericsson att bli chef för Dramatens nystartade målarateljé. Där kom han också att arbeta till pensioneringen 1937.
En av hans första scenografier var den till Dunungen. Till den uppsättningen gjorde han två dekorskisser. De hör till de få som har bevarats på teatern. Den ena visar dekoren till akt ett, två och fyra, den andra dekoren till akt tre. På den förra ser man till höger en byggnad, som enligt scenanvisningen skall vara ”i svensk herrgårdsstil”. I fonden skymtar träd ”med höga stammar, så att mellan dem är utsikt över ett landskap av stor skönhet”. Bakom träden ser man även en ”rätt stor sjö”. Den andra skissen visar herrgårdsparkens lusthus med kulörta glasrutor.
Dunungen, dekorskiss akt 1, 2 och 4 av John Ericsson
Dunungen, dekorskiss akt 3 av John Ericsson
Det är intressant att jämföra de stämningsfulla skisserna med teaterns två dekorfotografier. Här ser man hur Ericssons visioner kom att ta sig ut i den handfasta verkligheten. På den första bilden är herrgårdsbyggnaden till höger lätt att känna igen, liksom sjön i fonden. Äreporten i bildens mitt och bordet till vänster med fyra uppdukade kuvert visar att det rör sig om pjäsens första akt.
På det andra fotot ser vi att lusthuset kom att flyttas åt höger i scenbilden, säkert för att ge bättre plats åt den ”mängd balklädda ungdomar” som förekommer i tredje akten. Tydligt framträder här även de många kulörta lyktor och det bord med den stora bål och de många glas som scenanvisningen talar om.
Fotografierna visar med andra ord ett parklandskap i bästa 1800-talsstil, kännetecknat av noggrann, exakt verklighetsåtergivning, helt i tidens fason och smak. Den gedigna hantverksskickligheten tar man inte miste på. Hur man gick tillväga har den luttrade Olof Molander, regissör med modernistiska intentioner, försökt beskriva:
Någon anknytning till skådespelet mer än en stilhistorisk och kulturhistorisk hade inte detta dekorationsmåleri. Man kopierade verkligheten eller bilder av verkligheten. Det var bara att slå upp i något verk och hitta en passande miljö och så sätta igång och kopiera.
Nu skall ingen tro att detta dekormåleri inte krävde artistiska kvalifikationer! Tvärtom, det krävde stora kunskaper i perspektiviskt måleri, och vår dekorationsmålare, John Ericsson, var en skicklig man i sitt fack. Men bortom det naturalistiska scenmåleriet kom han aldrig.
Den sista meningen antyder att Ericsson inte fick det lätt i samarbetet med Molander, Dramatens visionäre stjärnregissör, som satte upp sin första pjäs 1919. Den moderna teaterns önskemål och krav hade det teatermåleri som Ericsson representerade naturligtvis svårt att uppfylla.
Tiden kom också ganska snart att springa ifrån John Ericsson. Men först i juni 1937 avgick han med pension. Hans omfångsrika bibliotek, som innehåller enastående planschverk och en mängd facklitteratur, inköptes då av teatern för 6000 kronor. Det finns numera uppställt i Gäddviken, till glädje inte minst för alla på måleriet.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek