Jan-Olof Strandberg och Jane Friedmann

Dramatens hittills fem Feydeau-uppsättningar har alla blivit publika framgångar. Den första, Fruns salig mor, en enaktare som under samlingsnamnet Spektakel från sekelskiftet spelades tillsammans med två Tjechovstycken 1950, kunde ges 78 gånger. Herrn går på jakt, som gick upp 1979 gavs 92 gånger och I nöd och lust, spelad 1991, gavs 71 gånger. Senast Dramaten spelade Feydeau var 1998. Då gav man Leva loppan, som spelades 75 gånger. Den största publika framgången kom emellertid 1968. Även då gav man Leva loppan. Den uppsättningen upplevde inte mindre än 124 föreställningar.

Catrin Westerlund och Jane Friedmann

Leva loppan är en rolig bagatell. Här möter vi väninnorna Raymonde Chandebise och Lucienne Homenides de Histangua. Raymonde har börjat misstänka att hennes man, Victor-Emanuel, är otrogen. Han har nämligen inte tagit några erotiska initiativ på en hel månad. Lucienne föreslår henne att anonymt skriva ett eldigt kärleksbrev och föreslå ett möte på det betänkliga hotellet Kissekatt. I brevet skall framgå att avsändaren har sett Victor-Emanuel vid ett teaterbesök och blivit upp över öronen förälskad. Raymonde skall sedan själv gå till hotellet och ta Victor-Emanuel på bar gärning. För att inte handstilen skall avslöja henne skriver Lucienne brevet.

När den konsternerade Victor-Emanuel läst brevet tror han att brevskrivaren tagit miste på person, det måste vara avsett för hans vän och medarbetare Romain Tournel, elegant kvinnokarl, som var med vid det famösa teaterbesöket. Victor-Emanuel har strax innan avslöjat för sin husläkare att han sedan teaterbesöket har haft vårt att få till det med hustrun. ”Har ni något att förtulla?” löd en replik i stycket och den har fått honom att knyta sig, bli nervös när de skall till. Romain Tournel får därför gå till hotellet i Victor-Emanuels ställe.

Sigge Fürst och Jan-Olof Strandberg

Så dyker Luciennes make upp, den koleriske spanjoren Carlos Homenides de Histangua, som köpt en försäkring i Victor-Emanuels bolag. Han känner omedelbart igen sin hustrus handstil i brevet, som den trots allt smickrade Victor-Emanuel låter honom läsa. Var för sig beger de sig till hotellet, spanjoren för att skjuta hustrun och älskaren, Victor-Emanuel för att försöka förhindra tragedin.

Scenografibild, andra akten

På hotellet utspelar sig ett sammelsurium av osannolika men dråpliga händelser. Inte minst finns där en rumskypare, Poche, som är Victor-Emanuels dubbelgångare. Han blir upphov till en lång rad förvecklingar. Här finns även en säng som medelst ett knapptryck kan rotera, fällas in i väggen och vips ersättas med en säng från det angränsande rummet. Den kommer flitigt till användning. Det blir mycket spring i trappor och smäll i dörrarna, just som det anstår en äkta fars.

Väl hemma i Chandebises våning kan så småningom alla frågetecken rätas ut. Hotellets direktör infinner sig med en bortglömd tingest som upphittats i ett av rummen. Det visar sig vara Victor-Emanuels brorson Camilles lösgom. Även den harmynte Camille har velat pröva lyckan på hotellet, men när gommen inte sitter på plats pratar han en obegriplig rotvälska som även den rört till händelserna. Hotellägaren bekräftar Poches existens och det står snart klart att inget otillbörligt egentligen har hänt och att – diskret mellan Chandebise och Raymonde –  hans sexuella inaktivitet berott på ett tillfälligt spader. Det är nu borta. Han ser redan fram emot nattens äktenskapliga fröjder.


Thommy Berggren, Jan-Olof Strandberg och Catrin Westerlund

Kan det här bli roligt? Var så säker. Feydeau radar upp en rad väl berövade trix som sällan slår fel. Dubbelrollen Victor-Emanuel/Poche föranleder många halsbrytande situationer, Histanguas tokiga spanska brytning, Camilles rotvälska, den svängande sängen i vilken hotellägaren placerat en gammal farbror som instruerats att spela reumatiker, de många förväntningarna som kommer på skam – allt medverkar till att stycket kan bli sanslöst festligt.

Förutsättningen är naturligtvis att rätt skådespelare kunnat mobiliseras och det hade teatern verkligen lyckats med den här gången. Chandebise/Poche gjordes av en Jan-Olof Strandberg i högform, som Raymonde såg man den kongeniala Catrin Westerlund, som Histangua en furiös Sigge Fürst och som den delikata Lucienne Jane Friedmann. Många skratt inhöstade även Thommy Berggrens sanslöse Tournel, Mathias Henriksons Camille och Bengt Eklunds hotellägare. Regissören Mimi Pollak och scenografen Sven-Eric Skawonius prisades i tidningarna.

Men skall Dramaten verkligen spela fars? Frågan ställdes indirekt av kritikern Anders Clason, som undrade:

Varför sätter man upp ett sådant lättviktigt stycke som man inte skall förstå något av för att det inte finns något att förstå, som Feydeau säger i prologen. För att Mimi Pollak tycker det är roligt? För att Sven-Erik Skawonius ska få excellera i läcker jugend? För att skådespelarna ska få kasta loss och i farsen förena sig för viktigare uppgifter? Den ställer ju enorma tekniska krav på aktörerna. Eller kanske bara för att publiken ska få skratta?

Feydeau, menade kritikern, bjuder en teater som är avklädd sin verbala uppgift, viljan att påverka. Den är bara artisteri. Men, avrundade han försonligt, ”hur ofta får man njuta av det”. Den här gången fick man göra det med råge – visst skall teatern sprida sina gracer.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika