Georges Feydeau

När spelade Dramaten Feydeau första gången kanske någon undrar. Svaret är: i januari 1950. Teatern gav då som helaftonsprogram tre enaktare, Tjechovs Björnen och Tragiker mot sin vilja samt Feydeaus Fruns salig mor. De gick under samlingsnamnet Spektakel från sekelskiftet – en mycket passande titel.

Georges Feydeau hade slagit igenom i Paris på 1890-talet och även spelats i Stockholm detta decennium. Hos oss var det Djurgårdsteatern som var först ut. Där gav man i september 1894 Jag är Champignol, två år senare omdöpt till Kärlek och exercis. Pjäsen spelades blygsamma tio gånger under respektive titel. Säkert var namnbytet ett försök att locka ny publik. Några månader före detta gjordes hade Vasateatern haft premiär på Feydeaus Fernands giftermål, som blev en stor succé och kom att spelas hundra gånger fram till 1908. Numera har den pjäsen fått namnet Förlovningen – åtminstone på Dramaten.

I juli samma år, 1896, kom den största Feydeau-framgången i Stockholm dessa år, Spökhotellet. Den kom fram till 1922 att spelas över trehundra gånger på såväl Djurgårdsteatern, som Vasateatern och Oscars. De tre teatrarna drevs alla av teaterdirektören Albert Ranft, som idkade växelbruk och slussade runt sina skådespelare dit de gjorde mest nytta. Särskilt Vasateatern skulle bli hemvisten för Feydeaus farser. Sju av dem kom runt sekelskiftet upp där. Feydeau blev en pålitlig räddningsplanka för Ranft när pengarna tröt.

Varför hängde inte Dramaten med i Feydeau-rusningen dessa år? Svaret är lika enkelt som självklart – på Dramaten hade det vid förra sekelskiftet, i all synnerhet efter flytten till Nybroplan 1908 då teatern återfick sin status av kunglig scen, varit otänkbart att spela Feydeaus lättviktiga farser. Sängkammarinteriörer, halsbrytande förvecklingar och ohöljd frispråklighet i erotiska ämnen passade inte alls den mera finsmakade nationalscenen. Feydeau var, kort sagt, för plump.

Men tiden gick och saker hände. Andra världskrigets efterdyningar rörde om i de kulturella grytorna. De borgerliga fasaderna rämnade, absurda och svartare tankegångar blev högaktuella och framstod som angelägna. Feydeau blev i de här sammanhangen en katalysator, en ironisk avslöjare.

1948–56 kom en textkritisk utgåva av hans samlade verk i tio band, med ett förord av dramatikern Marcel Achard, som utnämnde honom till den störste franske komediförfattaren efter Molière. Han började spelas på Comedie Française, Fruns salig mor bland annat, men även av andra storheter i fransk teater. Feydeau blev en klassiker, som fick flytta in i det kulturella finrummet och spelas på världens prestigescener. Så även på Dramaten.

Dekorbild från Fruns salig mor

I Fruns salig mor möter vi det äkta paret Lucien och Yvonne. De har de jobbigt. Lucien kommer hem nerregnad fyra på morgonen efter en maskeradbal utspökad som Ludvig XIV. Tillställningen visar sig ha kostat många vackra slantar, vilket retar upp Yvonne än mera eftersom Lucien redan är satt i skuld. Hon känner sig försmådd och åsidosatt.

Så ringer det plötsligt på dörren. Det visar sig vara en betjänt som berättar att Yvonnes mor hastigt gått bort. Lucien tröstar Yvonne, men skriver samtidigt medan hon klär sig i hemlighet ett brev till sin långivare och berättar att denne tack vare det kommande arvet nu skall få sina pengar. Brevet låter han i hast postas av parets kammarjungfru.

När makarna slutligen skall avtåga till moderns hem inser betjänten att han tagit fel dörr i farstun. Det är inte Yvonnes mor som gått bort. Det är grannens. Ridån sänks under tumultartat rabalder.

Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck

På Dramaten fick publiken möta att par som skulle bli ett av de mera slitstarka, Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck. De gav som Lucien och Yvonne heller inget övrigt att önska. Även Åke Claessons betjänt uppskattades, liksom Yvonne Lombards kammarjungfru. De tre enaktarna kunde spelas 78 gånger. Tillsammans med Tjechov gav Feydeau åter klirr i kassan.

Dramaten har fram till idag satt upp ytterligare tre Feydeaufarser: Leva loppan två gånger, 1968 och 1998, Herrn går på jakt 1979 och I nöd och lust 1992. Alla har blivit publika framgångar. Feydeau – han kunde konsten.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika