Dramatens första Dostojevskij
Trots att Dostojevskij inte skrev en enda pjäs har texter av honom spelats vid fyra olika tillfällen på Dramaten. Först ut var Alf Sjöberg, som hösten 1936 satte upp Brott och straff.
Pjäsen hade fått sin urpremiär på Gaston Batys Théatre Montparnasse i Paris den 21 mars 1933 och hade blivit en stor framgång. Baty hade i sin dramatisering inte tagit utgångspunkten i de spännande momenten runt den kriminella handlingen, studenten Raskolnikovs mord på den gamla ockerskan Aliona, utan mer focuserat på den mystiska, så påtagliga psykologiska atmosfären i romanen.
Baty hade kallat sin pjäs Raskolnikov och focuserat på att göra huvudpersonen viljeinriktad och rationell. Sjöberg återtog däremot Dostojevskijs titel och återinsatte borttagna avsnitt från originaltexten. Han ville i enlighet med Dostojevskij understryka straffets, lidandets betydelse. Enligt författaren var det heligt och kunde i förlängningen ge oss insikt, nåd. Sjöberg var väl skickad för arbetet. Han hade ett år tidigare gjort en studieresa till Ryssland och på plats kunnat studera landet och dess människor och miljöer.
Sommaren 1936 hade Dramatens scen genomgått en stor ombyggnad. På vänster sida hade en sidoscen kunnat inrymmas och genom att skära av den bakre scenväggens hörn hade en betydligt större rundhorisont kunnat installeras. Dessutom hade man kompletterat belysningsutrustningen med nya belysningstorn, en ny belysningsbrygga och flera strålkastare. Naturligtvis ville Sjöberg utnyttja de nya möjligheterna i sin uppsättning.
På scenen hade han tillsammans med scenografen Sven-Erik Skawonius byggt upp en konstruktion i tre våningar, vilken kunde belysas på olika sätt allt efter handlingens utveckling. De tjugo tablåerna kunde genom ljusets skiftningar därför smidigt växlas. Scenbygget kompletterades med suggestiva projektioner, kyrkornas lökkupoler, hustak, skorstenar och fängelsegaller. I slutscenen, där Raskolnikov ensam rakt mot publiken bekände sitt brott, framtonade på rundhorisonten en korsfästelsescen, lidandets symbol, i rysk-bysantinsk stil.
I Raskolnikovs roll såg man Lars Hanson, som enligt Agne Beijer gjorde en ”ypperlig” insats, ”man kände i varje ögonblick den våldsamma inre skälvningen, och scen efter scen differentierades med utomordentlig pregnans”. Mycket uppskattning fick även Rune Carlsten. Hans undersökningsdomare ”fångade med lekfull hjärtlöshet upp de intelligenta replikernas speglingar i den tomma ytan”. Även Inga Tidblads Sonja övertygade. ”Att stämningen så förtätades i föreställningens senare del som den gjorde berodde till icke ringa del på den utstrålning som utgick från henne”.
Allra mest överväldigad var Georg Skogberg i tidningen Scenen. Man kan undra hur ofta en uppsättning får dessa lovord:
"Inga dissonanser, inte en sak som kan föranleda en befogad anmärkning. Har Lars Hanson någonsin varit bättre? Har Dramatiska teatern någonsin utnyttjat sin scentekniska apparat fördelaktigare? Har någonsin en mera genomarbetad, genomtänkt och i minsta detalj genomförd föreställning presenterats? Föga troligt. På ett mera glänsande sätt kunde Dramaten inte ha återinvigt sin moderniserade scen. Det var en afton man aldrig glömmer, en afton som kommer att stå kvar i djupetsning i minnet, när det mesta där förbleknat."
Även förr kunde man konsten.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek