Dramatens första Amerikaturné

George Rydeberg och Inga Tidblad.
George Rydeberg och Inga Tidblad i Lång dags färd mot natt 1962.

Hur fan vågade han?

I ett styrelseprotokoll från den 19 maj 1961 kan man läsa:

Meddelade teaterchefen, att inbjudan inkommit till ett gästspel av Dramatiska teatern i Seattle i USA i samband med en där planerad världsutställning, samt bemyndigade styrelsen teaterchefen att inleda förhandlingar om ett dylikt gästspel under särskilt aktgivande på de ekonomiska betingelserna.

Det här var naturligtvis ett hedrande erbjudande som teatern inte ville tacka nej till. En så långväga och prestigefylld turné hade teatern aldrig gjort.

Men problem saknades inte. Om det kanske allvarligaste berättar Georg Rydeberg mycket målande i sina memoarer. Under en repetition av Vilhelm Mobergs Nattkyparen, som skulle ha sin premiär i februari 1961 och där Rydeberg gjorde en bärande roll, infann sig plötsligt teaterchefen Karl Ragnar Gierow och drog Rydeberg med sig bakom en kuliss och frågade:

Jag skall fatta mig kort. Du vet att Dramaten ska resa till Amerika för att gästspela och du vet också vilka tre pjäser vi skall ha med på detta gästspel. Nu är det på det sättet att Lars Hanson spelar ju ryttmästaren i ”Fadren”, som vi skall ha med, men dessutom ska vi ju också spela O’Neills ”Lång dags färd mot natt” där Lars Hanson gör den där jätterollen som fadern. Nu tror jag inte att Lasse orkar med att på vårt Amerikagästspel spela både ryttmästaren i ”Fadren” och den där jätterollen i i ”Lång dags färd”, och därför frågar jag dig om du vill åta dig ryttmästaren i ”Fadren”?

Rydeberg avböjde å det bestämdaste. Att överta en roll som spelats länge och framgångsrikt av en kollega är ingen önskesituation för en skådespelare.

Men Gierow gav sig inte. Några dagar senare återkom han.

Jag har tänkt på det där med ryttmästaren i ”Fadren”, som du tydligen inte var intresserad av, och nu kommer jag med en kanske, ur din synpunkt, ännu svårare fråga. Kan du tänka dig att spela Lasses roll i ”Lång dags färd”? Jag har nämligen tänkt på det här att den rollen i ”Lång dags färd” är ett par gånger större än ryttmästaren i ”Fadren”, och när det nu gäller att Lars Hanson, vilket han kanske själv inte förstår, måste lämna ifrån sig en av rollerna, så bedömer jag det så att han kanske hellre skall spela sin ryttmästare. Kan du tänka dig att ta hand om mannen i det O’Neillska stycket?

Rydeberg blev alldeles uppbragd. Han förväntades läsa in denna jätteroll på över tvåhundra sidor i en pjäs som blivit en av Dramatens största framgångar och som redan hade spelats över hundra gånger. Naturligtvis tackade han nej.

Men Gierow stod på sig.

Tänk på saken till i morgon och kom upp till mig då. Tänk på vad jag sagt dig. Vi kan inte resa på denna länge planerade turné utan att just ge och visa amerikanarna vår version, vår uppsättning av ”Lång dags färd”. Tänk på det och kom upp i morgon. Okay.

Efter en helvetisk natt, fylld med ambivalenta känslor infann sig Rydeberg nästa dag på Gierows kontor och meddelade kanske något oväntat: ”Okay, jag måste försöka då”. Han visste inte hur det skulle gå till, men visste att han behövde många repetitioner. ”Ja, det där skall vi nog klara av”, blev den lättade Gierows svar.

Repetitionerna startade i slutet av februari 1962 och reprispremiären med Georg Rydeberg i rollen som James Tyrone ägde rum den 18 april på Vasateatern, som inhyrts för detta tillfälle. Ytterligare en föreställning gavs den 24 april, dagen före avresan till Amerika.

Den senare föreställningen kom att bedömas av tidningarna och recensionerna blev blandade. Jämförelser med Lars Hanson var naturligtvis ofrånkomliga. Nils Beyer i Stockholms-Tidningen skrev exempelvis:

Georg Rydeberg är utan tvivel en förträfflig skådespelare, och han hade starkare än Lars Hanson fått fram skådespelaren, den luggslitne shakespearetolkaren, vilkens ädla profil ännu stack fram ur åldrandet och besvikelserna. – Det är bara det att han inte har Lars Hansons förkrossande auktoritet. James Tyrone blev alltför mycket av den gamle narren, som söker spela upp sig till familjetyrann men aldrig blir det – man förstod inte de bägge vuxna sönernas rädsla för honom.

Men Aftonbladets Hartvig Kusovski menade:

För Georg Rydeberg bör det ha varit en allvarlig och betänkande historia att ersätta Lars Hanson i en idealisk och redan samslipad ensemble. Man rapporterar med desto större glädje att hans tolkning av den alkoholiserade gamle histrionen James Tyrone blev en händelse, som kan stjärnmärkas i årets teaterkrönika. Han gav rollen sin egen starkt personliga kontur, hans litet aparta diktion var i detta fall ett plus och han silade fram nya nyanser ur texten. Tyrones tafatta försök att skapa pondus kring sin lufsiga gestalt blev framför allt rörande i Rydebergs ömhänta tolkning.

Det var stärkande ord. Med säkert rätt gott mod kunde ensemblen nästa dag ge sig av mot Amerika.

Förutom Lång dags färd mot natt och Fadren ingick även Fröken Julie i turnén. Alf Sjöbergs uppsättning med Inga Tidblad som Julie och Ulf Palme som Jean hade haft premiär på Dramaten redan i januari 1949 i samband med firandet av Strindbergs födelse hundra år tidigare. Fadren hade haft premiär i december 1953. Uppsättningen med Lars Hanson som ryttmästaren och Irma Christenson som Laura blev Bengt Ekerots lyckade regidebut på Dramaten. Ekerot kom även att regissera Lång dags färd mot natt som hade urpremiär på Stora scenen i februari 1956.

Under turnén kom man på Seattle Center Playhouse spela Fröken Julie nio gånger, Fadren tre gånger och Lång dags färd mot natt två gånger; på Cort Theatre i New York Fröken Julie tre gånger, Fadren tre gånger och Lång dags färd mot natt två gånger.

Intressant nog var det de båda Strindbergföreställningarna som kom att få störst uppmärksamhet i de amerikanska tidningarna. Det var i själva verket som Strindbergs-teater Dramaten hade inbjudits. Det var Strindbergjubileum, femtio år sedan författarens bortgång, och det var som Strindbergtolkare Inga Tidblad och Lars Hanson firade triumfer. Lång dags färd mot natt, denna legendariska uppsättning, kom under turnén faktiskt något i skymundan.

Ett drygt år efter hemkomsten hade Rydeberg börjat repetera Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?, där han bland annat spelade mot Karin Kavli. Amerikaturnén kom då på tal och hon frågade honom rent ut: ”Hur vågade du, hur fan vågade du åta dig en sån sak?” Ja, det kan man undra. Hur fan vågade han?

Det hade han säkert frågat sig själv många gånger. Konsternerad kunde han dock bara konstatera: ”Fortfarande denna dag begriper jag inte, jag förstår inte, jag fattar inte att vi kom fram till en premiär.”

Den som bör ha varit honom evigt tacksam var Inga Tidblad. För henne blev turnén en triumf. Ena kvällen fick hon framträda som den unga fröken Julie, den andra som den till åren komna, morfinmissbrukaren Mary Tyrone. Båda var lika storartade framställningar. Hon framkallade ovationer. I en av sina böcker konstaterar hon också eftertänksamt: ”Vad Georg Rydeberg gjorde den gången var beundransvärt,” ja, ”Georg Rydeberg räddade oss över till Amerika!”

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika

Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor