Rådande situation påverkar biljetter i oktober. Läs mer

125_2550.jpg

Ridåerna i teaterbyggnaden på Nybroplan har verkligen gått olika öden tillmötes. Några har hängt på sin plats i decennier, någon ett par år, en annan bara ett par dagar. Historien om dem är spännande – vi tar det från början.

Några av de mest prisade inslagen vid invigningen av Dramatenbyggnaden 1908 var Marmorfoajén, salongen och – inte minst – ridån. Den sistnämnda tillverkades på textilateljén Licium, grundad av Agnes Branting och Mimmi Börjeson 1904 och var ritad av Astrid Wesslau.

Ridån är gjord i matt blå gethårsdamast fodrad med mollskinn. Nedtill löper en bred bård av stora stiliserade rosengrupper. Under rosenbården löper en à la grèquebård av guldband samt en vit rand. Det hela avslutas med en 25 cm bred guldfrans. Dess övre del är översållad med broderade guldstjärnor, som tindrar mot den blå bakgrunden. Sammanlagt finns här 3.156  stjärnor som det tog femton brodöser två månader att fästa.

image1.jpg

Brodöserna 1908.

Ridån kom att anses för mycket lyckad. Den både hävdade sin plats som självständigt konstverk samtidigt som den underordnade sig och sammansmälte med salongen som helhet. Svenska Dagbladet, som hade ett reportage om den, sammanfattade:

Det är svårt att förklara hvad som mest tjusar oss hos denna ridå. Det är ej endast det, att detta matt blå med guldskimmer och silfverglans som likt en töckenslöja döljer scenens värld och dess lif, förmår sätta vår fantasi i snabbare rörelse, än den brutala röda schaggridån någonsin förmår. Hvad jag tror fängslar oss mest, medvetet eller omedvetet, det är den kultur, som strömmar oss till mötes från ridån. Dessa många stygn, som fascinera vår blick, de berätta oss, att den är en produkt af århundradens tankar och sysslande med konstnärlig handaslöjd.

I detta instämmer man gärna. Ridån är förtrollande.

Nästan tjugofem år efter invigningen, hösten 1932, vann socialdemokraterna riksdagsvalet och Per Albin Hanssons ministär övertog regeringsmakten. Ny ecklesiastikminister blev den stridbare Arthur Engberg, tidigare chefredaktör på i tur och ordning Arbetet och Social-Demokraten. Han hade länge önskat att landets teaterförhållanden skulle utredas och nu fick han som minister tillfälle att sätta planerna i verket.

Inte minst kom Dramatens verksamhet att nagelfaras i utredningen, i all synnerhet arkitekten Fredrik Lilljekvists teaterbyggnad. Den höll – efter bara ett kvartssekel – inte längre måttet, vare sig estetiskt, tekniskt eller funktionellt. Salongen med sina tre rader svarade inte mot tidens ”demokratiska läggning” och det var knappast förvånande att en teater med denna form, ”med dess stränga uppdelning av publiken, dåliga synvinklar och särskilt på raderna obekväma stolar”, inte uppmuntrade till teaterbesök.

Och inte nog med det. Man konstaterade vidare:

Som en bidragande orsak till teaterhusets impopularitet kan även nämnas den dekorativa utstyrseln samt salongens kyliga och triviala färgverkan. Även entré- och foyerutrymmena kunna icke anses lyckligt disponerade och tillräckligt trivsamma.

Den vid invigningen så prisade salongen, liksom Marmorfoajén med tillhörande promenader hade man inte mycket till övers för.

För att komma tillrätta med problematiken hade utredningen fått tillkalla en arkitekt, Kooperativa förbundets Eskil Sundahl, som fick komma med förslag, dels till en ombyggnad av teatern, dels till en nybyggnad på teaterns nuvarande tomt, alternativt även till en nybyggnad på en annan plats, närmare bestämt nöjeslokalen Auditoriums tomt vid Norra Bantorget.

E_Ridån_1934.jpg

Ridån från 1934.

Inget av alternativen kom att genomföras. I vanlig ordning saknades det pengar. Dramatenstyrelsen var dock angelägen om att snabbt utnyttja kritiken mot byggnaden och man hade mycket konkreta förslag på vad som skulle göras. Dels ville man utöka antalet åskådarplatser genom att riva några kolonner och logerna på Första raden, men framför allt ville man måla om salongen, lägga in en ny matta och klä om stolarna. Även salongsbelysningen skulle kompletteras och en ny ridå anskaffas. Syftet var att göra salongen mera tilltalande.

Styrelsen hemställde i maj 1934 hos Kungl. Maj:t att få ta ett lån på 25 000 kronor ur reservfonden för att kunna genomföra planerna. Och redan en månad senare fick man klarsignal. Under sommaren gjordes ombyggnaden.  Den blå ridån förpassades till ett magasin och ersattes av en målad ridå i rött och guld.

Hösten 1951 initierade den nytillträdde teaterchefen Karl Ragnar Gierow en ny utredning rörande teaterns lokalförhållanden. Huset började närma sig femtio och var mycket slitet. Utredningen resulterade i den stora ombyggnad som genomfördes åren 1958-60. Stora scenen var då stängd i nästan två år.

Som färgexpert vid ombyggnaden hade man kallat in konstprofessorn Olle Nyman. Sommaren 1959 föreslog han att salongens ursprungliga färgskala återställdes. Den röda färgen var ”klanglös” och ”aggressiv”. De lilljekvistska jugendfärgerna behövde återskapas enligt Nyman. Riksantikvarieämbetet tillstyrkte förslaget. Salongen skulle åter bli blå.

För teaterns folk blev Nymans förslag en chock. På ett möte hos Stockholms byggnadsförening, där ombyggnaden diskuterades, utbrast teaterns representant regissören Alf Sjöberg:

Vi kräver en varm färg på salongen, den röda färgens glöd, som skall möta artisternas utspel, inte det förnämt kyliga blå, och dessa väggar som skapar frigidärkänsla och på sin tid skrämde bort all dampublik därför att den frös ihjäl dem, gav deras decolletage en likblå ton.

Sjöbergs krav blev en appell. En namninsamling igångsattes och resulterade i en vördsam skrivelse till Byggnadsstyrelsens generaldirektör Sixten Larsson. Röd färgsättning krävdes.

Och aktörerna fick som de ville. Arkitekterna fick vika sig. Olle Nyman lämnade arbetet och ersattes av konstnären Stellan Mörner, som omedelbart satte igång med ett inredningsförslag – i rött. Frågan om ridåns utseende sköts upp. Tiden fram till invigningen var alltför knapp. I drygt två år fick teatern nöja sig med att använda ett enkelt draperi.

F_Ridån_1963.jpg

Mörners ridå från 1963.

Först hösten 1962 kunde Gierow anmäla att Statens konstråd ville förverkliga tankarna på en ny ridå. Åter anförtroddes Stellan Mörner uppdraget och strax före jul inlämnade han sitt förslag, som godkändes av Byggnadsstyrelsen i februari.

Ridån syddes på NK:s verkstad och där fick Svenska Dagbladet en förhandstitt. Konstnären berättade:

Jag inriktade mig genast på att i formen söka fånga upp så mycket som möjligt av den Jugend-stil, som Dramatenbyggnaden representerar. Men när det gäller färgen ville jag ha helt fria händer.

Mörner valde rött i olika nyanser, purpur, tegel, plommon, tillsammans 25 olika färger. 140 applikationer, ljuskroneliknande gardin- och draperiarrangemang, fanns fästade på tyget. Konstnären hade funnit att siden från Thailand var bäst för ändamålet och nära 400 meter tyg, 175 meter siden och drygt 200 meter linnefoder användes. Men så var ridån också 13 meter bred och drygt nio meter hög. ”En festlig klang, som speglar teaterkonstens känslor och stämningar, både tragedi och komedi” – så ville Mörner själv karaktärisera sitt verk. Någon debatt liknande den som rasat två år tidigare befarade han inte.

Och den 17 maj 1963 invigdes ridån. Dramaten fyllde då 175 år. Man gav Strindbergs Gustav III med Jarl Kulle i titelrollen. Det blev en glänsande gustaviansk Dramatenfest, som även blev Gierows tack och adjö. Hans tolvåriga fögderi, som mycket hade handlat om ombyggnadsfrågor, var över. Den 1 juli skulle Ingmar Bergman ta över chefsstolen.

Några dagar senare kom i Svenska Dagbladet en kritik av ridån. Den var hård. Konsthistorikern Gerd Reimers skrev:

Mörners skimrande sidenridå är stoffligt sett ett tacksamt objekt för spotlighten att leka på men förefaller mig som komposition allt för torftig för sin fordrande placering. Man ”lär” sig i en blink dess enkla symmetri med tunga droppar, och klockformer ordnade i stela girlander; formerna återkommer med torr precision och lämnar ingenting åt fantasien som väl – var annars? – bort få fritt spelrum just på tröskeln till det stora äventyret.

Reimers hade i och för sig ingenting emot en abstrakt komposition, men den borde innehålla både form- och fantasistoff, ”just detta sällsamma och obeskrivbara något som annars brukar flöda ur Mörners penslar när han arbetar i teatersammanhang”. Framför allt borde en ridå vara ”ett barn av sin tid”. Det var inte den här. Reimers var klar i sitt omdöme: ridån var misslyckad. I sin dagbok sammanfattade Mörner: ”Utklassning! Så ont det gör”.

Därmed försvinner ridån i källorna. Mörner nämner ingenting om dess öde i sina dagböcker. Inte heller skriver tidningarna om den. Muntligt har dock en dåtida scenmästare berättat för mig att Ingmar Bergman när han tillträdde som chef skall ha utbrustit: ”Vi skall inte ha en djävla Folkets Hus-ridå på Dramaten” och helt sonika plockat ned Mörners skapelse. Än idag ligger den i säkert förvar i en låda i teaterns magasin.

H _Röda_ridån.jpg

Hedda Gabler-ridån från 1964.

Hösten 1964 satte Ingmar Bergman upp Ibsens Hedda Gabler. Scenografin gick helt i rött. I föreställningen användes en nytillverkad, vackert rödmålad ridå, som endast hissades till hälften och blev kvar i det läget föreställningen igenom. Ridån var av klassiskt snitt, med guldfärgade tofsar och applådlucka. Den var målad i teaterns ateljé av Bruno Ekblom och Martin Svärd. Den kom att bli kvar på Stora scenen i nästan tjugofem år.

I samband med förberedelserna inför teaterns 200-årsjubileum 1987-88 upprustades Dramatenbyggnaden åter, såväl exteriört som interiört. Inte minst salongen var sliten. Teaterchefen Lars Löfgren hade vid sitt tillträde 1985 hört talas om den blå originalridån och bett att få se den. Man hade börjat leta i förrådsgömmorna. Löfgren berättar:

Först kunde ingen hitta den, när vi letade fann vi den hopvikt på golvet. Det hade kommit råttor i den och de hade gnagt ett stort hål.

125_2529.jpg

Den blå originalridån.

Men upp kom den och folk skyndade till från hela teatern för att beskåda underverket. Med vid detta tillfälle var även Inger Estham från Riksantikvarieämbetet och hon kunde entusiastiskt rapportera:

Det är med stor glädje jag står här och betraktar denna textilhistoriska nyupptäckt som Dramatens ursprungliga ridå från 1908 är. Ridån är nämligen ett unikt textilhistoriskt dokument över det tidiga 1900-talets märkliga svenska textilkonst, som väl tål jämförelse med den bästa internationella jugendkonsten.

Ridån var ett fynd och Löfgren insåg värdet av att salongen återställdes i sina ursprungliga jugendfärger. Han skulle också gå i bräschen för detta.

Den nya salongen invigdes den 4 september 1987 med Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. Någon split i färgfrågan hade den här gången inte märkts. ”Vi är glada att den ursprungliga färgsättningen är återställd. Jag saknar inte den tidigare röda salongen”, berättade skådespelaren Ingvar Kjellson och erkände samtidigt att färgsättningen inte har så stor betydelse för aktörerna – med starka strålkastare i ansiktet ser de inte mycket av den. Alf Sjöbergs flammande paroller från fordom hade tystnat.

Och fortfarande hänger originalridån – i år nyrestaurerad – på sin plats i Dramatenhuset. Det kommer den förhoppningsvis också få göra i många, många år.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika