Dramaten och programhäftena del III

Sommaren 1962 hade styrelsen diskuterat en ny ”typografisk utstyrsel” av teaterns programhäften. Den hade även fått ta ställning till ett förslag, vilket dock inte fallit i smaken. Man tyckte det var betänkligt att teatern skulle ”övergiva det hävdvunna så kallade fickformatet”, som det hade varit fråga om att göra. Frågan hade därför bordlagts. 

När Ingmar Bergman tillträdde chefsposten ett år senare hade man dock pratat ihop sig. Efter femton år fick programmen nu ett helt nytt utseende. Storleken var ungefär densamma som tidigare, sidantalet däremot var betydligt utökat. Omslaget var sobert enfärgat, rött för produktionerna på Stora scenen, grönt för de på Lilla. På framsidan överst till höger fanns scen och pjästitel angivet och i högkant till vänster stod teaterns namn, Kungl. Dramatiska teatern. Produktionsuppgifter och rollista hittade man i grönfärgat, kraftigare papper i programmets mitt. Det hela gav ett elegant sparsmakat, modernt intryck.

Förutom sedvanliga artiklar och reklam kunde man nu även ta med repetitionsbilder i programmen. Det var något helt nytt, tidigare hade man enbart haft ganska neutrala porträttbilder på skådespelarna i dem.

På baksidan hittade man överst i vänster hörn det numera välkända emblemet med lilla riksvapnet ovanför två teatermasker med ett svärd respektive en spatserkäpp genom ögonen framför en lagerkvist i en cirkel. Det var första gången emblemet användes i ett mer publikt sammanhang. Ända sedan 1910 hade det dock prytt teaterns brevpapper. Trots efterforskningar har det inte gått att fastställa vem som ligger bakom motivet. En gissning är Olle Hjortzberg, som ju de första åren på Nybroplan hade haft en rad dekorativa uppgifter på teatern.

I slutet på 1970-talet kom emblemet att omarbetas. Det kompletterades då med teaterns namn i cirkeln. Denna version användes första gången i årsredovisningen 1978-79 och är nu – som bekant – en väl etablerad logga. Så skall det förhoppningsvis förbli.

Under Ingmar Bergmans chefstid började man även trycka särskilda program till barnproduktionerna. Först ut var Klas Klättermus, som gick upp vid jultiden 1965. Det programmet hade ett helt eget, bredare format, med föreställningsbilder och omslag i färg – en teckning av Thorbjörn Egner, styckets författare. Några månader senare kom Pinocchio, som bestod av ett ark med formatet 27x42 cm och som utgjordes av en klippdocka för barnen att klippa ut och montera.

Sommaren 1966 övertog Erland Josephson chefsposten. De röda och gröna programhäftena lät han vara kvar – i två år. Hösten 1968 var det emellertid dags för en uppgradering. Scenografen Jost Assman stod för layouten, som bestod av ett foto av Beata Bergström på Dramatenhuset i svart-vitt taget rakt framifrån. Till höger fanns några dansare inmonterade, liksom svävande ut ur byggnaden. Fotot användes både som positiv och negativ, det förstnämnda till produktionerna på Stora scenen, det sistnämnda till de på Lilla. I det här programmet skrev man för första gången Dramaten istället för Kungl. Dramatiska teatern på omslaget. Tiderna var – som bekant – radikala. Kanske stack det kungliga epitetet i ögonen.

Jost Assmans utformning kom dock bara att användas i ett år. Spelåret 1969-70 infördes åter ett nytt program, denna gång i blått och gult, den förra färgen till produktionerna på Stora scenen, den senare till dem på Lilla. På omslaget fanns inte längre någon bild, istället teaterns namn – Dramaten förstås – och pjästiteln i stora bokstäver i högkant. Även scen, spelår och pris fanns angivet. Inne i programmet hittade man omedelbart på första sidan produktionsuppgifter och rollista i kraftigare papper i omslagets motsatta färg: gult när omslaget var blått och tvärtom. Även det här programmet kom dock bara att användas ett år.

Bilder

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Läs fler av Kronlunds krönikor