Det underbaras egen fest
En Dramatenuppsättning man kanske i första hand minns för sin spektakulära scenografi är Misantropen från 1970. Frank Sundström regisserade Molières bekanta stycke och scenograf var konstnären Max Walter Svanberg.
Svanberg föddes i Malmö 1912 och inledde sin konstnärliga bana som reklammålare. 1931 började han studera vid Skånska målarskolan och 1933 på Otte Skölds målarskola. Han kom att utveckla ett mycket egenartat färgskimrande bildspråk, inspirerat av surrealismen. Själv har han målande berättat:
Min konst är tillbedjarens hymn till kvinnan; till denna sällsamma hybrid av vision och verklighet, av konvulsivisk skönhet och kysk frestelse. En solitär i regnbågsrum med hud av sällsamma kläder och fjärilssvärmar, händelser och dofter, av morgonens rosenfingrar, dagens genomskinliga solar, av aftonens blå älsklingar och nattens storögda fiskar.
Många gånger provocerades samtiden av hans erotiskt utmanande målningar, men det var då det. Idag talas det mera om den dekorativa skönheten i hans minutiöst utarbetade konst, som även uppskattats internationellt. En stor beundrare hade han i poeten och skribenten André Breton, som brukar betraktas som surrealismens grundare.
Till programtidningen Dramaten, startad hösten 1970, skrev Svanberg en artikel, Det underbaras egen fest, där han förklarade sina intentioner med scenografin.
En hel natts fjärilsflyktiga fest med stänk av allvar, fram mot en grynings disiga upplösning blev det motto – motiv jag, trots min stora lust att skapa kvinnor i förvandling, kände mig kunna acceptera, följa och fullända som ett för mig viktigt konstverk.
Pjäsens huvudpersoner är Alceste, världsföraktaren som avskyr det ytliga och tillgjorda livet i Paris societet, och den omsvärmade skönheten Célimène, eftertraktad av alla och som älskas av Alceste. Slutligen ställs hon mot väggen. Det står klart att hon bara lekt med sina beundrares känslor varför de vänder henne ryggen. Endast Alceste står fast vid hennes sida, men han kräver att hon flyr staden och att de tillsammans drar sig tillbaka till landet. Det offret kan hon dock inte göra. Ensamheten återstår.
Dekorbild från Misantropen, 1970.
I Célimènes salong, en central plats i pjäsen, användes en fond. På den, förklarar Svanberg: ”skulle en glimmande hybridär fjärilskvinna sväva uppåt; en gyllene portal skulle öppna sig för den svarta natten, och solen skulle öppna sitt sköte, allt medan en vit, en röd och en svart fjäril svärmade”. Fonden bildade det symboliska mönster han fann fundamentalt i sin tolkning.
Göran Graffman, Anita Wall och Jonas Bergström.
Svanberg beskriver även ingående kostymerna, i all synnerhet Célimènes.
Célimène, denna tjugoåriga änka och salongsvärdinna vars erotiska läggning är, till skillnad från Alcestes enpersonsfixerade kärlek, mera fjärilsflyktig. Därför lät jag Célimène ikläda sig fjärilsrollens dräkt och bli en symbol för den svårfångade, skimrande obeständigheten. Hela bröstpartiet är en enda fjäril, där bröstvårtorna på de kupade brösten framhäves av smycken i purpur. I övrigt är den undre klänningen helt formad av fjärilar med kroppar som dels är smycken, dels brodyr, dessutom svärmar smyckefjärilar över hela hennes oemotståndliga skönhetsgestalt. Rubinstenen hon bär mot sin panna är kärlekens symbol, även om Célimènes kärlek är lika egocentrisk som Alcestes är egenkär. Den purpurfärgade yttre klänningen är symbolen för denna underbara varelses orubbliga öde att vara drottning i flyktighetens salong.
Kostymskissen kom även att användas på affischen.
Jonas Bergström, Tomas Bolme, Ingrid Boström, Anita Wall och Göran Graffman.
I uppsättningen släpptes teaterns unga garde fram. Som Alceste, misantropen, såg man Mathias Henrikson, som Célimène Anita Wall. Célimènes väninna, den giftiga Arsinoë, gjordes av Catrin Westerlund, den oskuldfulla Eliante, Célimènes kusin, av Ingrid Boström. Som Alcestes vän Philinte såg man Tomas Bolme och som Célimènes beundrare Oronte, Clitandre och Acaste Sigge Fürst, den ende till åren komne, respektive Jonas Bergström och Göran Graffman.
Sigge Fürst, Catrin Westerlund, Göran Graffman och Anita Wall.
Alla anmälare ägnade det mesta av utrymmet åt dekoren och kostymerna, som de försökte beskriva så målande de kunde. Nog var man ense om att scenografin fått dominera alltför mycket, men samtidigt kapitulerade man inför resultatet. ”Som helhet är det ett lysande skådespel: Molière i inramning av hänsynslöst sensuell förförelse”, skrev exempelvis Tord Bæckström. Fortfarande kan man hitta Svanbergs kostymskisser på auktionsverken till ansenliga priser.
Mathias Henrikson.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek