Dramaten har beslutat att ställa in all publik verksamhet och alla föreställningar till och med den 17 mars 2021. Läs mer

Den kanske mest omtalade uppsättningen under Dramatens första decennium på Nybroplan var Hugo von Hofmannsthals Det gamla spelet om Envar, en bearbetning av den medeltida moraliteten Everyman. Redan på affischen stod det klart att det här var fråga om något ovanligt och annorlunda. Den var tryckt med gammaldags typsnitt, vissa bokstäver i färg och rollnamnen men inte skådespelarnas namn angivna,.

Texten härstammar från engelskt 1400-tal och berättar om hur den lättsinnige Envar mitt i sitt utsvävande liv i sus och dus plötsligt konfronteras med Döden, som kräver avräkning. Desperat vänder sig Envar till sina vänner, men alla vänder de honom ryggen. Ingen är längre intresserad. Bara Tro och Goda gärningar, skröplig och borttynande, står honom bi till slutet. Under Tros överseende stiger Envar och hans Goda gärningar ned i graven i väntan på Domedagen.

Pjäsen – för det är en sådan – hade satts upp i en slottspark i London 1901 och där hade von Hofmannsthal, vid sekelskiftet uppmärksammad för sina inkännande omdiktningar av äldre verk, sett den, fattat tycke för texten – och bestämt sig för att göra en egen bearbetning. Hans version kom 1911 att sättas upp av den berömde regissören Max Reinhardt på Zirkus Schumann i Berlin och blev mycket omtalad. Även Det Kongelige teater i Köpenhamn tog upp stycket och där såg den nytillträdde Dramatenchefen Tor Hedberg uppsättningen. På stående fot bestämde han sig för att ta upp pjäsen även på Dramaten.

PL_Det_gamla_spelet_om_Envar_2.jpg

Premiären i januari 1916 föregicks av stora presskonferenser, där Hedberg la ut texten om de extraordinära sceniska omständigheterna. Man arbetade med en stående scenbild, en jättelik katedral, mot vars imponerande fasad stycket utspelades i ett sinnrikt trappsystem. Uppsättningen växlade mellan realism i de mera vardagliga scenerna i Envars hem och en djärvare stilisering i avsnitten med de symboliska gestalterna Goda gärningar, Tro, Döden med flera.

Särskilt belysningen hade moderniserats. Borta var de traditionella golv- och takramperna. De hade ersatts med nymodiga strålkastare, som från scentaket och Tredje raden kastade ned sitt riktade ljus över de olika spelplatserna. Det här var något helt nytt för Dramaten.

Hedberg hade befarat att publiken skulle få svårt att förstå övergångarna mellan den naturalistiska och den mera dekorativa, symboliska belysningen, enligt honom absolut nödvändig för styckets karaktär. Farhågorna visade sig emellertid vara överdrivna. Uppsättningen fick ett mycket gott mottagande.

PL_Det_gamla_spelet_om_Envar_1.jpg

Anders de Wahl, Maria Schildknecht och Harriet Bosse.

Anders de Wahl som Envar ansågs helt igenom lysande. Det gjorde även Maria Schildknechts själfulla Goda gärningar och Harriet Bosses Tro, ”som nedstigen ur ett altarskåp”, skrev Bo Bergman. Hennes vita madonna med krona och kors gjorde stort intryck på kritikerna.

Det gjorde för övrigt hela uppsättningen. ”Jag har inte på länge sett en så verkligt ’tagen’ publik”, rapporterade Bo Bergman efter premiären. Publiken hade som på en gemensam överenskommelse inte tagit upp några applåder, utan avlägsnat sig ”ovanligt stillsamt” efter pjäsens slut. Uppskattningen var dock omisskännlig, stämningen högtidligt sakral. I detta världskrigets tidevarv hade man inte svårt att ta till sig de medeltida, uppfordrande frågeställningarna.

Uppsättningen blev en av de intressantaste på Dramaten de första åren på Nybroplan, en första svala, en kompromiss mellan gammalt och nytt, mellan traditionell iscensättning och nya, modernare lösningar, en föraning om vad som särskilt inom belysningstekniken komma skulle.

Pjäsen gavs fram till april 1926 hela 145 gånger. Den togs åter upp i mars-april 1937 och kunde då spelas 18 gånger – fortfarande med de Wahl i titelrollen. Den är fortfarande en av de mest spelade på Dramaten.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika