Cocteau och Dramatens efterlängtade studioscen
I april 1945 invigdes Dramatens andra scen. Den fick namnet Kungl. Dramatiska teaterns studio ”Sibyllan”. Tidigare hade lokalen inhyst en biograf med det namnet och det ville man alltså behålla. Redan våren 1946 gick man dock över till att kalla den ”Lilla scenen”.
Invigningen skedde med Eugene O’Neills ras- och äktenskapsdrama Alla Guds barn har vingar. Inga Tidblad och en svartsminkad Holger Löwenadler gjorde de bärande rollerna. Regin stod Alf Sjöberg för. Uppsättningen fick ett gott mottagande, även om en del kritiker hade synpunkter på pjäsvalet – ett kammarspel av Strindberg tyckte man hade passat bättre som invigningsprogram. Dramaten valde dock att haka på sin stolta O’Neill-tradition. Pjäsen var den sjunde teatern framförde av den välkände amerikanen.
I programhäftet utbrast teaterchefen Pauline Brunius nöjt:
Vi älska vår lilla Studioscen. Den betyder så mycket av förnyelse för våra sceniska uttrycksmedel. Allt som slipats och drivits fram för de stora avstånden i Dramatens salong kan nu få prövas mot en ny och annorlunda skapad resonansbotten.
Det är inte vår mening, att den nya scenen skall bli ”Stora Dramatens” i litet format. Vi vill ge den lilla scenen sin egen karaktär och stil. Den skall bli vår konsts nya verktyg, modernt och lätt att hantera.
Glädjen var inte att ta miste på. Trots en motspänstig styrelse – även i världskrigets slutskede var tiderna osäkra – hade fru Brunius lyckats genomdriva inköpet, som hon visste skulle få stor betydelse för teaterns konstnärliga utveckling.
Jean Cocteau, självporträtt.
En månad efter invigningen kom i maj nästa premiär och då blev det istället en Dramatendebut – Jean Cocteaus komedi Les monstres sacrés, som på Dramaten fick titeln Idolerna. Det blev det första stycket teatern spelade av den omtalade fransmannen.
Cocteau hade en minst sagt brokig bakgrund. Han hade debuterat som tjugoåring med diktsamlingen La Lampe d’Aladin 1909 och i konstnärskretsar snabbt blivit känd som La Prince frivole, som året därpå även blev namnet på hans andra diktsamling.
1917 väckte han stor uppmärksamhet – för att inte säga skandal – med baletten Parade med musik av Erik Satie och scenografi av Pablo Picasso. Den framfördes av Ryska baletten i Paris under ledning av Sergei Diaghilev. 1921 kom han även att skriva librettot till baletten Mariés de la tour Eiffel som framfördes av Svenska baletten, också i Paris. Musiken stod fem av medlemmarna i den omtalade tonsättargruppen Les Six för. 1926 samarbetade han även med Igor Stravinskij i baletten Oedipus Rex.
Cocteau skrev dessutom romaner och teaterpjäser och var även verksam som bildkonstnär. Han var tidens allkonstnär. Så småningom kom han även göra omtalade filmer. Mest berömd är Orphée från 1950.
Uno Henning, Tora Teje, Gunnel Broström.
Idolerna hade urpremiär på Théâtre Michel i Paris 1940. I pjäsen möter vi den berömda skådespelerskan Esther, som efter en lyckad spelkväll får besök i sin loge av en ung beundrare och kollega, Liane. Hon är sujett på Comedie Française, där även Esthers man Florent är en uppburen aktör. Liane påstår för den alltmera konsternerade Esther att hon och Florent har ett kärleksförhållande, vilket när Florent anländer visar sig vara ett rent påhitt. Esther har dock fattat intresse för den unga flickan, hon vill ha en elev och låter Liane flytta hem till henne och Florent.
Här inleds också – med Esthers goda minne – förhållandet, vilket så småningom resulterar i att Esther lämnar sin man. Liane visar sig vilja göra karriär inom amerikansk film, vilket förutsätter Florents aktiva engagemang. Det är han dock helt ointresserad av, i själva verket vill han återförenas med Esther. Så blir det också. Esther kan till sist utbrista:
Jag älskar dig. Kärleken är en lång tålamodslek… jag älskade dig inte på rätta sättet förut, jag förskönade dig i ordets dåliga bemärkelse. Jag älskade dig retuscherad av fotograferna. Nu älskar jag dig utan retuscher. Jag älskar dina fel, dina rynkor och djupa fåror…
På Dramaten kom Esther att göras av Tora Teje, välkänd primadonna sedan decennier, Florent av Uno Henning och Liane av Gunnel Broström. För regin stod Rune Carlsten.
”Kan man presentera Teje i studions intima format?”, frågade sig Herbert Grevenius och svarade snabbt: ”Det går”. Och han tillade: ”Det är kanske till och med på tiden att hon får vila ett tag från de storlinjiga gestalter, som ställt andra av hennes prestationer i skymundan”. Porträttet av Esther, en stor aktris som privat är en högst vanlig människa, enkel och klok, blev gripande och mänskligt. Även Henning och Broström inhöstade rosor.
Elsa Carlsson.
1928 hade Cocteau skrivit en monolog för en ensam kvinnoröst, La voix humaine. Den fick urpremiär på Comedie Française 1930. Sexton år senare, våren 1946, togs den även upp på Lilla scenen och blev Dramatens andra Cocteauprogram. Stycket gavs tillsammans med Sartres Stängda dörrar.
Monologen berättar om hur en förtvivlad kvinna i telefon tar farväl av sin älskare, som hittat en ny kärlek. På Lilla scenen briljerade Elsa Carlsson i rollen. Åter stod Rune Carlsten för regin. ”Så värst mycket mer än ett rätt tomt virtuosnummer är det lilla stycket knappast” konstaterade Sten Selander njuggt, ”men virtuost är det onekligen”. Samma adjektiv kunde även användas om Elsa Carlssons utsökta framförande, menade kritikern, som imponerats av den ”äkta känsla” hon la in i rollen. Stycket passade utmärkt på teaterns intima scen.
Redan första året hade teaterns ensemble visat att inköpet av Sibyllan var ett lyckokast. Lilla scenen kunde vidga teaterns repertoar och publiktilltal. Pauline Brunius glädje var helt befogad.
–
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek